Army, War and hard friendship. (Rollspel)

"Du vet, det enda som står ivägen för en själv är just en själv." Säger Olivia. "Det är inte som att jag inte har velat döda min far länge utan jag blev bara så less på allt så jag släppte spärren. Och sedan låg han döende på golvet, det kan man kalla förvånande." Ler Olivia och sätter sig på skrivbordet och låter fötterna dingla.

Aleyna log mot Olivia igen.
"Du vet verkligen hur man muntrar upp, Olivia." hon gav ifrån sig ett skratt "det är inte alla dsom skulle döda sin pappa medan hundra människor - plus vältränade soldater - såg på."

(( jag ska ner till stugan, kommer tillbaka om någon timme ))

((okej))

((Oki *vad är stugan? o_o*))

"Visst gör jag?" Ler Olivia och tittar nyfiket runt i rummet. Hennes rum har alltid varit tråkigt eftersom hon inte spenderar så mycket tid därinne. Men Aleys rum är intressantare.
"Varför ställde du upp? Kriget är ju hemskt." Undrar Olivia sedan.

Aleyna tvekade.
"Jag gjorde det för er..." Aleyna tittade ner i golvet och... rodnade, hon förstod inte varför, men för något är det iallafall.

"Jasså? Jag vet inte om jag hade haft något val egentligen. Förresten svarade du aldrig på frågan om varför du blev så arg för att min far kallade mig objekt." Svarar Olivia glatt. Undrar vad hon heter i efternamn. Hennes far heter... eller kanske hette Welt. Men hennes mamma har hon aldrig vetat namnet på, inte ens förnamnet.

"Jo, jag blev mest arg för att ett 'objekt' är en sak. Som om du inte skulle vara värt något, inte vara mer värd än en möglig gammal knapp. Och för att det är, eller var, din pappa. Pappor ska inte försöka glömma bort sina döttrar eller skicka ut dem i krig. Det är idiotiskt och barbariskt!" sa Aleyna med avsky i rösten.

"Aha, okej. Men det var ju typ det jag döptes till. Har aldrig riktigt förstått innebörden av det bara. Alla är ju egentligen Objekt. Alla är olika ting sammansatta av atomer och sådant precis som vad som helst annat. Tack för att du förklarade." Säger Olivia som svar. hennes barndom har ju inte varit den bästa, därför har hon aldrig lagt någon större vikt vid sitt 'namn'.

Aleyna nickade till svar och tittade sedan ner på sitt halsband igen. Det var något förstrollande med det, något som gjorde att man inte kunde ta ögonen ifrån den.