Skriva av sig-tråden

Obliviate_
Exakt så!
Eller så kommer det någon, från ingenstans, som inte pratat med dig på evigheter, och för en stund tror du att någon kanske kom ihåg dig, men det visar sig efter en kort stunds konversation att de bara vill något (hjälp med nåt/you name it), ugh

Obliviate_
Jag måste medge att det är lite intressant att följa detta.. Jag känner igen det där så väl.

InspiredPsycho Känns skönt att man inte är ensam om o ha det såhär iaf Verkar vara så jävla enkelt o självklart för alla..

Kattuggla Okej ;o har du testat ngt liknande nån gång?

I have, för några år sedan.

154 dagar. Sedan skrev en.
Hon behövde låna pengar. :3

haha. ouch. Inte mkt vän där :<
Äsch, man klarar sig. Jag saknar att ha nån att smsa om random saker som bara dyker upp men annars så saknar jag inte dom så mkt faktiskt.

I know right?
Hon fick låna av någon annan.. Hade bara sådana "vänner" förut, men sen fick jag fan nog och sa upp kontakten med alla jävla energivampyrer. Bland det bästa jag har gjort.

Har inte samma problem med vänner längre, så det känns fint.. Efter ett tag lär man sig vilka som är äkta och vilka som inte är det.

Jag tror jag aldrig haft en sån här stor ångest attack förut i hela mitt liv.

Jag vill prata med nån, men jag har ingen som skulle förstå hur jag känner mig....

Nu är det inte "hjärnspöken", inte det psykiska. Utan det fysiska. Och jag hatar det. Hatar det så mycket.

Fick precis en smärtattack - som jag iofs är ganska van vid efter nästan 4 år (redan?) med trigeminusneuralgi - men... på fel sida av ansiktet.
Jag vill inte att den ska bli bilateral... Räcker väl med att ena sidan är påverkad? Eller?

Medicin har inte hjälpt hittills, läkare ignorerar mig för det mesta då jag är "för ung" för att ha det, och nu när sommaren kommer får jag nog för det mesta hålla mig inne, då solen & värme påverkar smärtan något fruktansvärt.

Eh. Vet verkligen inte vad jag ska göra...
Har ju inte ens någon att prata med, egentligen. Alla säger att de "förstår", men de lever inte med en smärtsam kronisk sjukdom. De känner inte smärtorna, de ligger inte i soffan i några timmar under en TN-attack och gråter pga smärtan, fast det gör saken värre om man gråter.
De kan sitta ute i solen längre stunder utan att deras ansikte svullnar upp. De vaknar inte vissa dagar med äckliga smärtor, som man inte vet hur länge de kommer hålla.
De behöver inte oroa sig för plötsliga temperatursskillnader, när man på vintern kommer in i det varma & det känns som att någon knivhugger en i ansiktet.
När man tuggar försiktigt, ifall det skulle trigga igång en attack. När man inte kan borsta tänderna ordentligt, för att det kan trigga igång en attack. När värme, kyla, vind & minsta beröring kan trigga igång en attack.

I don't know what to do.
Jag vill inte klaga, eller gnälla, osv. Men ibland känns det bara så jävla ensamt. Och jobbigt. Unbearable, even.
Självklart undrar man, varför just jag? Jag har inga svar. Det bara hände. Kom från ingenstans, och förstörde för mig.
Och det gör mig så satans ledsen. Jag önskar jag kunde få något svar på varför - är det något som trycker på nerven? Eller någon gammal skada?
Av det vi fått veta hittills, så finns det ingen orsak i mitt fall.
Well, fuck it then...

/ inte alls bitter

Min farfar var violinist och musiker. Han och min far turnerade runt på stadstorg och festivaler runt om i hela landet för längesen, och alla såg så jävla mycket upp till dem. Det spelar ingen roll var i Blekinge man än mumlar deras förbannade artistnamn/namn överhuvudtaget, så nog fan är det alltid nån sate som vet vilka man pratar om.
"Åh men GUD ja, vilken nostalgi! SOM vi dansade och hade roligt när de spelade!"

Men nu har jag fått reda på att min ack så högaktade gamla bortgångna farfar som alla såg så förbannat mycket upp till som det "geniet" han var, inte alls skrev alla de där valserna och sångerna som folk har dansat till.
Det var min farmor som gjorde det. Min timida, vackra farmor som aldrig gjorde något väsen av sig och som kunde förlora sig helt och hållet vid pianotangenterna.. Det var hon som skrev Skärgårdsvalsen som var så uppskattad..

..Men farfar tog åt sig äran för den och allt annat, när det i själva verket var farmors förtjänst.

Jag blir spyfärdig bara jag tänker på det. Vill bara slå något varje gång de där jävla gubbjävlarna kommer på tal. Min far och farfar.. som är så satans jävla bra och så förbannat talangfulla, och folk frågar gång på gång hur det är med farsan så fort de får nys om att vi råkar vara släkt.
Hur fan ska jag veta hur han mår, och varför skulle jag överhuvudtaget bry mig? Hans faderskap är lika jävla falskt som precis allt annat som har med honom att göra.
Han förkastade mig och mina syskons musikaliska intressen och vägrade lära oss för att han är rädd att vi ska gå förbi honom. Så jävla bisarrt. Så förbannat dysfunktionellt..
..och därför känns det så jävla underbart att både jag och mina två andra syskon som har samma far, redan har gått om honom och att vi är helt och hållet självlärda, också.

Jag har aldrig spelat inför folk förut, varken på fiolen eller på gitarren. Men fiolen och jag är riktigt goda vänner nu och jag sätter många klassiska stycken som en smäck.

En dag ska jag bara plocka upp fiolen, och helt casual ställa mig och dra något av Boccherini, Vivaldi, Bach eller Schubert - så kan han sitta där bredvid sin satkärring till sambo och våndas.



Vänta bara.

Gubbjävel.