prs yehet & kkaebsong

Vissa sekunder är allting helt okej, och andra sekunder blir han så nedstämd att sextonåringen inte förstår varför. Det kommer som stora vågor, ibland är depressionen som en liten fjäril vilandes mot en björn, ibland är den självaste björnen. Joshua rynkar lätt på ögonbrynen, men nickar.
"Han kan ha den, kan ändå fixa en ny." svarar gryffindoreleven och rycker på axlarna, lämnar en liten puss på Mimmis huvud innan han öppnar dörren från kupén, stänger noga efter sig. Blicken glider över alla kupéer han rör sig förbi, söker efter Samuels ansikte men finner det inte. Utan att vara särskilt lyckosam i sökandet av sin bror, kommer han tillslut fram till kafeterian i tåget.

”Jag förstår verkligen inte hur han orkar stå ut med dig”, utbrast Andrew, samma sekund som dörren gled igen och de två slytherineleverna lämnades ensamma kvar i kupén. ”Zihao, skärp till dig, du är så gott som vuxen”, fortsatte Andrew och drog sextonåringens jacka ur kamratens grepp. Med en irriterad suck, reste han sig upp och hängde den prydligt på samma krok som den hängt på innan.
”Det går inte, allt jag kan tänka på är hur värdelös jag är”, muttrade Zihao och kurade ännu en gång ihop sig intill den jämnårige. ”Jag vet inte hur jag ska bete mig..” Så fort sjuttonåringen blev det minsta osäker, tappade han all känsla för vad som var bra, dåligt eller irriterande beteende. Det var inte någonting han kubde styra över heller, vilket ledde till att folk gärna uppfattade honom som just irriterande och barnslig.

Det är under dessa stunder som Joshua inte alls kan tänka på att äta någonting. Visserligen är han friskare, och har inte några större problem med ätningen utan endast med depressionen, men ätstörningar lämnar stora sår. Särskilt nu, när han är så sårbar och dum. När det väl är sextonåringens tur att ta åt sig av maten kan han endast stå och stirra på den. Han drar till sig en tallrik och börjar lasta på en hel del med olika saker, våffla och en hel del bacon. Till dryck bestämmer han sig för att ge Zihao lite juice, och efter detta kan han äntligen lämna maten bakom sig och känna sig lite mer trygg. Då behöver han inte vara rädd för att vilja spy åt all doft.
"Sådär, hoppas det smakar." säger gryffindoreleven och ger Zihao brickan med mat innan han sätter sig ner vid Mimmi. Börjar försiktigt massera hennes växande mage med blicken ut genom fönstret.

När Joshua återvände med maten, kunde inte Zihao undgå att känna sig lite skyldig över hur jobbigt han betett sig under dagen. Han placerade därför brickan på en ledning plats och kröp upp bredvid sextonåringen, med ögonen stora som två tefat.
”Hur mår du egentligen?” Frågade han och slingrade armarna omkring den andres midja. Nu kanske han var lite väl påträngande, men så fick det helt enkelt vara. ”Och förlåt. Jag har betett mig riktigt dåligt idag”, fortsatte han skuldmedvetet och gömde ansiktet i gryffindorelevens axel. Det lilla snacket han haft med Andrew under tiden som Joshua hämtade maten, hade verkligen fått sjuttonåringen att öppna ögonen. Även om vännen kunde vara väldigt jobbig ibland, så var han guld värd.

Joshua väcks upp från sina dagdrömmar när sjuttonåringen sätter sig bredvid honom, gud vad han har lust att bli lämnad ensam. Även om han älskar Zihao, så vill han bara vara ensam i ett litet hörn. Kanske det inte är det bästa alternativet, då det bara kommer få gryffindoreleven att falla ner i gamla banor, men vad ska han kunna göra åt det?"
"Jag mår fint," börjar sextonåringen med ett litet leende, låter sina händer vila på Mimmi som spinner i knät, påväg att somna. "Är bara lite trött, du väckte mig väldigt tidigt faktiskt." det är ju inte bara en lögn, Joshua är riktigt trött. Och kanske det är en av anledningarna till att han mår som han gör just denna dag. Ingenting speciellt har hänt, han är bara nedstämd. "Nej, det är okej Zihao. Ät bara din frukost så är jag nöjd."

Nu kändes det som om Joshua inte riktigt talade sanning igen. Det gick inte att förklara känslan, men Zihao kunde nästan ta på lögnen, även om den var skickligt framhållen. Med smalnande ögon, makade han sig ännu närmare sextonåringen.
”Joshua, så fort du säger att du mår fint..” började sjuttonåringen och strök försiktigt med läpparna över den andres kind. ”Så talar du osanning”, fortsatte han och lät läpparna finna sin väg ner mot käkbenet. ”Du måste inte prata om det om du inte vill, men du ska ha klart för dig att jag alltid finns här för dig. Även om jag inte alltid förstår precis vad det är som sägs.” När skolan var slut för gott och Zihao hade all tid i världen, skulle han se till att bli bättre på engelska. Det lovade han både sig själv och Joshua, där och då, mentalt.

Blicken vilar på den äldre i tystnad en kort stund, makar sig ännu närmre honom. Obekvämt ser Joshua ner mot Mimmi. Det är inte så att Zihao gör det obekvämt, inte alls. Men att prata om hur han mår, när den andres vän sitter mittemot dem, alldeles kapabel till att höra vartenda ord, jo då blir det obekvämt. Blicken flackar mellan sin pojkvän och vännen innan han skakar lite på huvudet.
"Jag vet." svarar Joshua med ett svagt litet leende, känner hur huden kittlas när sjuttonåringens läppar kommer i kontakt med den. "Du, din mat kommer att bli kall."

”Jag antar att det där betyder att vi får ta det senare”, muttrade Zihao, men flyttade trots det inte på sig. Nej, han var alldeles för bekväm med armarna runt Joshua och läpparna tätt intill den andre. ”Det gör ingenting om maten blir kall, du är betydligt viktigare”, erkände han och slöt ögonlocken, nafsade löst i sextonåringens hals. Allt han ville var att den långa tågresan skulle ta slut, så att de kunde komma hem till familjen Lewis och gå och gömma sig i pojkvännens rum. ”Förresten, en liten fråga..hur tar vi oss hem från Kings Cross? Kommer din mamma och hämtar oss eller?”

Jo, i andras ögon ser de två nog hur löjliga ut som helst. Turturduvor som inte kan hålla sig borta från varandra, Joshua kan inte undgå att tycka synd om Andrew, som tvingas dras med dem. Det verkar som att sextonåringen än en gång blivit Zihaos val till att sätta tänderna i, vilket kittlas som i helskotta.
"Kanske, men en mätt Zihao är bättre än en hungrig en." påpekar gryffindoreleven med ett svagt litet leende strykandes över läpparna. Försiktigt låter han händerna glida upp till den andres kinder, och lämnar en liten puss på den andres huvud, då det är nerböjt mot hans hals. "Jag tror vi får ta bussen, mamma kommer inte ha slutat jobba när vi kommit fram till Kings Cross."

En liten klump började sakta men säkert bildas i sjuttonåringens mage. Buss? Ett transportmedel han för det första nästan aldrig färdats med och för det andra, ett ställe där det kunde myllra med folk om de hade otur. Vad skulle han ta sig till om skiftningen började under bussfärden?
”Jo, det kanske det är”, mumlade han och kände värmen sprida sig genom kroppen av den lilla pussen, även om han samtidigt kände sig iskall inombords. Sjuttonåringen sträckte sig efter tallriken med mat och satte sig upprätt, fortfarande tätt intill gryffindoreleven. ”Hur lång tid tar det? Mer än en timme? Mer än två timmar?” Frågade han lätt panikartat och stoppade en bit bacon i munnen dör att lugna nerverna.