Skriva av sig-tråden

_{Skrivet av lillamymin:}
Hatar mig själv. Hatar alla andra. Okej, mest mig själv. Jag orkar inte. Jag sprängs, jag dör jag. Bokstavilgt talat dör. Allt mentalt vill gå över i fysiskt. Jag kan inte sova, kan inte äta, kan inte göra mycket alls. Hela mig är ett systemfel. ETT SYSTEMFEL!!! Jag känner hela tiden hur jag bara mår sämre och sämre, för varje dag som går. Lika mycket mentalt som fysiskt. Jag orkar inte gör allt åt alla, jag orkar inte bli bortglömd hela tiden. Jag orkar inte längre göra allt och få inget. Jag vill bara att någon ska bry sig. Att någon inte bara ska tro att ja hela tiden är någon form av, jag vet inte.
Jag vill bara ha en endaste vän. Men nejdå, det ska jag inte få ha. Ingen som bryr sig, inte mer, inte djupare i alla fall. Jag orkar inte vara ensam. Jag orkar inte, vill inte pallar inte, kan inte. Jag vet ine hur länge till jag orkar med det. Hur länge kan jag känna mig såhär? Hur länge?
Ett litet ljus har börjat gå upp. jag är inte så viktig i alla fall. För det finns faktiskt ingen som egentligen älskar mig. Inte i någon betydelse. Betyder inte så där hemskt mycket faktiskt. Folk behöver mig inte mer än till att göra saker. Till att arbeta för alla andra. Göra det som de kunde gjort själva. Vilket helt enkelt betyder, det skulle inte göra så mycket djupt om jag inte fanns där. Kanske borde man sticka va? Jag menar, det skulle inte vara första gången.

_{Skrivet av Borttagen:}
Mina små anfall har börjat igen
Det hände utanför matsalen idag
Och jag blir så irriterad
På att folk bara står och glor
Kan ingen fatta att man inte vill ha 1000 ögon på sig när man ligger och hyperventilerar?

_{Skrivet av childhoodlight:}

Älskling ♥ Jag vet att det är svårt och jag vet att du vill bara säga åt dem att kolla bort, även om du inte finner ljudet att säga åt dem. Försök bara att stänga bort omgivningen, hur svårt det än är! ♥

_{Skrivet av Elley:}
Jag klarar bara inte av det! Hela mitt liv har jag intalat mig själv att sjukdomar och så bara drabbar äldre människor. I alla fall den delen av dem som jag är räddast för, förutom cancer då. Men saken är den att min pappa är livrädd för sjukdomar, han har alltid varit det eftersom de härjat ovanligt mycket runt omkring honom. Men han är nu 45 och har genomgått en hjärtinfarkt och en hjärnblödning. Hans bror har cancer och hans värld skulle lika gärna kunna rasa samman vilket ögonblick som helst. Men istället är det jag som faller, som inte klarar mer och bara vill gråta mot någons axel. Och det värsta är att jag hatar mig för det, jag hatar mig för att jag är svag när alla andra är starka. Jag vill klara det, jag vill vara stark. Men jag är en mes, och det är bara mitt fel.

_{Skrivet av Borttagen:}
^
^Ingen vet, har blivit undersökt för nästan allting. :c