The cold in our bodies [PRS]

Lottie lyssnade och såg sedan på Alice som tog till orda.
"Detta är en helt annan typ av magi. Jag sa inte att vi inte fick lämna staden. Jag sa att jag inte ville så fort jag kom hem. Vi måste. Så fort det är av så tänker jag ta mig tillbaka. Jag kommer ha vargarna med mig." Hon lyffte på halsbandet och visade det röda.
"Jag menar allvar"

"Okej. Vi ger oss av." Alices ord verkade ha landat hos Olivia. Det var inte tillfälle att diskutera. Hon nickade och gick för att byta om, brydde sig inte om att sätta upp håret i den perfekta knuten hon tidigare brukade, utan rafsade upp hårsvallet i en uppsättning och gick för att packa ihop sina grejer. Vilket gick fort. Olivia hade inte mycket.
"Jag är klar.", sa hon när hon var framme hos Alice igen.

Alice hade fått hjälp att göra sig färdig att resa medans väskor hade packats och satt på de svarta hästarna. Det var allt från tyg till burkar med kräm och andra saker. Sedan så en bok med recept och andra av stans hemligheter. Detta var den ytersta nödlösningen ifall hon inte skulle komma hem. Men detta var på hennes språk och hon hade tårar när hon började gå mot hästarna och Lottie kom efter.
"Jag ska mörda Tristan." Morrade hon och såg på Olivia.
"Se hur besviken hon är"

"Ge mig en bit av honom också bara.", stämde Olivia in samtidigt som hon följde efter de andra till packningen. Hon tittade mot Alice. Det knöt sig i magen att se hennes vän såhär illa till. Hon mindes den hemska tiden hos greven. Hon ville inte ens tänka vad som skulle hända när de två möttes igen. Om de möttes igen, det vill säga.
"Vi ska komma tillbaka.", sa hon övertygande. Som om hon ville övertyga sig själv också.

Hon kastade sig upp på en av de silvriga hästarna och hon såg nu helt eteriskt ut. Med det extremt långa håret. Alla smycken hon bar och det lätta men helt vackra sminket. Vid hennes sida hängde det en skida med en kniv i. Hennes kläder var i en vit ton och hon såg på dem.
"Ni följer väl med?" Frågade hon och såg på Lottie som nickade.
"Det är väl klart. Vi kan inte lämna dig."

"Ja, det är självklart att vi följer med.", sa Olivia med hjärtat som hoppade ett extra skutt. Hon var orolig för vad som skulle hända när de återvände. Men hon visste att det här var viktigt. Och det fick vara ledande. Hon satte upp på en av de andra hästarna och kastade en sista blick på stället. Hon längtade redan tillbaka hit. "Då ger vi oss av då."

Hon red mot portarna och mumlade en formel, samma som de gjort en vecka tidigare och de red ut. När alla var ute så försvann staden och det fanns nu en lättare stig, men bara tillfärllig så de kunde rida på den.
"Jag hatar honom."

"Så det är idag?" Tristan såg på sin far.
"När vår vackra Alice kommer tillbaka?"

Olivia följde efter så gott hon kunde. Hon var fortfarande inte lika van som Alice att rida på en häst. Men tiden i staden hade lärt henne och hon hade blivit betydligt bättre än tiden innan här.
Hon var strax efter Alice. "Han kommer få ångra att hon gjorde illa dig."

"Ja, idag.." Hugo smakade på drycken i sitt glas och sänkte det långsamt till bordet.

De hade ridit i timmar och hon såg ner på vargarna som sprang vid hennes sida.
"Inte så fort Bål." Sa hon och såg sedan upp. De hade kommit in i vad hon ansåg vara Hugos stad. Solen höll på att gå ner och nu brann himlen i rött, guld och lila. Hennes hår brann som eld medan hon såg över axlenn.
"Hinner ni med?" Frågade hon och såg på Lottie och Olivia.¨Lottie log svagt.
"Ja vi hinner med. Ingen fara."

Olivia hade inte märkt att hon blivit så trött av att rida så länge. Det var först staden visade sig framför henne som det slog henne. Hon sköt undan de störande tankarna och fokuserade sedan på att de skulle ta sig till Hugos slott igen. "Ja, vi hinner med.", svarade hon och kastade en blick på vargarna som följt med vännerna.