PRS(Dragon Fantasy)

Stefan såg upp på Ina förtvivlat. "Men vi hittar henne inte...Tänk om någon tagit henne? Slagit ihjäl henne?" fick han fram och snyftade igen.
Sökandet fortsatte resten av natten och ända in på morgonen. De alla hade då slagit sig ner i en glänta och satt och åt lite då plötsligt en vakt ropade till. "Miss Selina?!".
Selina kom långsamt fram ur gläntan. Hon hade endast på sig sin skjorta som knappt täckte allt och den hade sina rivmärken och hål. Hennes hud var täckt av en del blåmärken och rivmärken och håret var alldeles rufsigt och i det var det löv och mossa. Selina sa inget, hon verkade inte se dem, hon stirrade bara tomt framför sig medan hon fortsatte snubbla framåt.

Ian släppte det han hade för händer och kom fram till henne.
"Selina" sa han och kom fram till henne slog armarna om henne. Han förstod nästan genast vad som hänt liksom Ina fick samma tanke.
"Stefan följ dem till slottet, jag ordnar med soldaterna." sa hon och såg efter dem Ian lyfte upp Selina.

Stefan reste sig genast upp och nästan snubblade då han sprang fram till sin syster. "Selina..". Nu snyftade han av lättnad och orkade inte riktigt bry sig för tillfället vad som hänt, bara att hon var där nu. Han nickade åt Ina och började gå.

Selina sa inget utan öppnade bara lätt munnen som om hon försökte säga något men stängde den sedan men gjorde inget mer, hon stirrade fortfarande tomt.

Ina såg dem försvinna och det glimmade till i hennes ögon. Hon skulle leda ett gäng soldater, beordra dem, som en riddare om än det bara var mot slottet.

Ian bar henne upp och la henne på sin säng.
"Selina säg något." sa han oroligt.

Ina tog befälet, fick alla att packa ihop och bege sig hem till slottet i samlad formation med hon först på hästen.

Ian höll i Inas hand och såg på läkaren, "När kommer hon bli bra?" frågar han med oro.

Läkaren såg lite tveksamt ut. "Det beror helt på vad hon varit med om..Och hur stark hon är. En del kan bli bra på någon dag, men jag har sett en del fall då chocken hållit i sig i år eller i hela deras livstid".

"Vad hon varit med om är tydligt." mumlade Ian, han hade sett sinn syster komma hem lika, men hon hade bara varit ovanligt tyst och sedan alltid burit med sig kniv.

Ina anlände blöt och lerig till Selinas rum, det hade spöregna och hon ville få in alla soldater och alla hästar först, såg till att de alla hade mat och värme innan hon kom upp till dem.

Stefan var tyst nu han med och bara såg på sin syster med smärta i ögonen. Tänk om hon skulle vara så för alltid? Han kramade hårt om Inas hand då hon kom upp.

Selina slöt ögonen tillslut och svimmade mer än somnade. Läkaren såg på henne en stund. "Jag kan inte göra så mycket. Tvätta hennes sår och försök få henne att äta, men var inte för många här inne...Låt bara den hon är mest trygg med vara här så kanske hon pratar tillsist".

Ina tryckte hans hand men gick sedan, Selina var inte trygg med henne och hon skulle ta ett bad. Sen ville hon inte vara där heller, obehagliga minnen kom upp, gjorde sig påmind.

Ian såg på Ina såg på Stefan.
"Ska vi vaka i skift?" frågar han med oro i sina ögon.

Stefan var tyst en stund. "Om du vill, annars tror jag hon är mest trygg med dig..." sa han tyst. Han var verkligen inte sig själv nu, inte stark och självsäker som han brukade vara.