(Prs) Mellan mig och Jessica Tonks skräcknätter på skolan

" Jag vet att vi måste äta sa Adam och suckade lite
" Varför lägger ni en massa onödig tid på mig när jag inte ens är värd det? fråade Arvid och såg på polisen

Polisen suckade. "Du är värd det, alla är värda att ödlas tid på".
Alice började gå in i skogen, hon frös inte så mycket längre med den stora huvtröjan.

Arvid torkade bort en tår och såg ner i golvet och hörde läkaren komma in i rummet igen
Adam gick efter Alice deras föräldrar skulle säkert bli oroliga men han brydde sig inte

"Psykologen kommer om några timmar, ta hand om pojken nu bara". Polisen nickade och läkaren gick sin väg.
Alice brydde sig inte heller om deras föräldrar. Hon fortsatte gå på och la armarna om sig igen som för att känna sig starkare.

Adam höll armarna om Alice för att visa att han inte tänkte överge henne
Arvid såg på polisen men glädjelöst blick han hade inte skrattat nån gång i hela sitt liv eller känt sig lycklig

Alice log svagt mot honom. "Du är den enda som förstår mig nog" mumlade hon och gick på. Den enda som kunde trösta henne också.

" Du är den enda som förstår mig ochså sa Adam och log mot Alice
" Jag kommer inte bli bättre sa Arvid tyst

Polisen log uppmuntrande. "Jodå, du kommer få bra mat här, och en bra säng, vi ska ta hand om dig".
Alice gick på. På långt håll såg man nog inte att det var hon med den där huvtröjan. Den dolde allt förutom hennes huvud och en del av benen,

Arvid såg mot dörren när en främnade kvinna öppnade dörren hon verkade håla i en genomskinlig påse i den låg papper och pennor
Ardam såg bakom dom de hade kommit flera meter in i skogen

Psykologen log vänligt mot Arvid. "Hej på dig, jag heter Linda, jag tänkte att vi kunde lite rita till att börja med". Vad han ritade symboliserade vad han upplevt.