Skriva av sig-tråden

Har mått typ konstant illa i några dagar nu. Känner mig hungrig jämt på dagarna, trött och svag, men när jag väl äter mår jag bara illa och vill inte äta. Jag vill bara inte göra något.

Imorgon är det nationella prov i svenska men jag orkar fan inte. Jag måste få vila och försöka få bukt med mitt psyke.

Det låter som att någon borde gå till vårdcentralen, eh? Speciellt om det har varit i flera dagar.

Lycka till! ♥

Tack så jättemycket..
Det är av precis den åsikten jag är, också - att man ska få leva och tro precis hur man vill såvida det inte påverkar någon annan. Det som stör mig mest är när andra människor (som säger sig vara troende, fast inom andra religioner) konstant försöker pracka på mig hur ohållbart det jag tror på är och hur man inte kan "tvinga in ett barn" i något så "udda", eftersom alla barn förtjänar att få uppleva "traditionerna" som jul och påsk och allt annat (som från början var hedniskt, men inte en jävel vill ju inse det..) För jag menar, jag firar det jag firar av en anledning, och inte för att det är något inlärt som går på ren rutin för att det är det man har blivit tillsagd att göra.

För det första så tvingar jag inte in min dotter i någonting. Visst, när hon blir äldre kommer jag berätta om det för henne, men jag kommer aldrig tvinga henne medverka i något. Visar hon däremot intresse så blir jag ju naturligtvis glad, det sticker jag inte under stolen med.. Men hon kommer alltid att ha min fulla respekt även om hon inte alls delar den tron med mig.
Och för det andra, så.. de där traditionerna folk alltid gnäller om, och hur jag försakar min dotter det..
Jag firar liksom både jul och påsk, men för mig är det yule och ostara och istället för att lägga full energi på julklappar, överkonsumtion och påtvingade middagar, så är det viktigare för mig att träffa de människor man faktiskt vill träffa. "Julklappar" ges också bort, men inte alls i samma utsträckning som "man ska" för att uppfylla de gamla hederliga traditionerna alla talar så kärt om.. (Nu säger jag inte att alla som firar jul firar så, men majoriteten av åtminstone de jag känner gör det.)

Yuleträd har jag till jul, och björkris till påsk också.. Litha (midsommar) firar jag också samt en rad andra högtider, men trots att jag är väldigt diskret så är folk ändå alltid så förbannat dryga. "Samhain? Vad fan är det? Säg halloween för helvete, som det heter!"
Men jag är inte den som firar något utan att veta anledningen till det. Det är för tomt för mig..

Jag orkar inte med detta fem dagar i veckan:
Går ensam till skolan. Sitter ensam vid min bänk. Äter själv på lunchen. Är själv på rasterna och sitter mycket på mitt Rum hemma...
Och ingen ser. Alla går som blinda förbi, ingen hälsar och ingen finns... Vad ska jag göra nu da? Jag orkar inte två år till i denna skola om jag är ensam. Känns som om jag lika gärna kan gräva ner mig i en grav...
Och sedan känns det som om folk här drar sig undan från mig...

Hur kommer det sig att du är ensam? Vad skulle hända om du tex sätter dig vid någon eller några på lunchen?

Jag venne. Min förra kompis började vara med andra, men jag kände mig otroligt utanför bland dem och sådant. Och på senare tid bara slutade dem vara med mig.
Om jag sätter mig vid andra skulle dem andra som satt där snacka med varran

fyfan vad allt är jobbigt. fyfan att jag behöver leva imorn.
jättekul att jag har legat på mitt golv i underkläder i 2 timmar och panikgråtit och inte fått luft. Jättekul att jag drömmer om självmord varenda jävla natt. jag fuckar upp skolan hela jävla tiden, jag ligger typ 5 inlämningar efter. jättekul att jag är född i fucking fel kropp och har en konstant tortyr inom mig.
jättenice att jag behöver snärta mig med min fucking gummisnodd varenda andetag tills mina underarmar är svullna och benen är blå. att jag tycker att mina föräldrar är själviska som skaffade mig, födde upp mig som en hund, inte tänkte de att de kunde få ett barn som hatar att ha blivit fött, som över allt i världen inte vill existera.
Jag orkar inte en dag till, inte en enda jävla dag till.
allt är bara så fel, alldeles för fel. en 14årig misslyckad människa ska inte vara i en tunnel utan ljus, inte ha ärr över hela låren. Inte slå sitt huvud i väggen tills allt snurrar av frustration. Jag valde aldrig att födas, jag har inte valt det. Det är mina jävla föräldrars fucking fel, deras fel om jag så om skulle dö. För det är väl det livet går ut på i slutändan.
Jag hatar att jag hatar att leva, jag vill vara en människa som är tacksam för livet. Men jag fungerar inte. Jag föddes fel, jag ska inte, borde inte vara här just nu. Borde inte känna alll jävla ångest.

Gymnasietankar.