Skriva av sig-tråden

Jag upplevde aldrig att Min familj hade problem med ekonomin när jag var liten men saker mina föräldrar berättat har fått mig att förstå att det inte alltid var så lätt. Att de sprang runt i huset och skrapade ihop kontanter för att ha råd med mat sista veckan i månaden och att vi istället för utemat när vi var på utflykt köpte ett paket korv som vi åt kallt. Hämtmat var en sällan skådad lyx. Vi åkte på bilsemester inom Sverige. Jag hörde ju om klasskompisar som åt ute en gång i veckan och åkte till Mallorca på somrarna men kände nog aldrig någon orättvisa, tänkte väl att det berodde mer på vanor och intressen än det ekonomiska. Vi var typ sist ut med att skaffa dator, det var en fröjd att hälsa på någon som hade DATOR. Fast vi hade TV och några TV-spel om ej de senaste på marknaden. Så vi var ju inte fattiga, vi hade råd att unna oss mer eller mindre i olika perioder, men behövde ändå prioritera och vända på kronorna liksom.

Det var först senare jag tänkte på det, och hur jag nu ser barn och unga få datorer och smartphones i present eller dyra resor till världens alla hörn, nu i efterhand kan jag känna av lite orättvisa. Samtidigt är jag tacksam över att inte ha blivit bortskämd, jag är stolt över mina föräldrar och har inget att klaga på i min uppväxt. Nu som självständig vuxen lever jag en sparsam livstil, överkonsumerar inte, köper mycket begagnat vad gäller allt från kläder till teknik, lagar hellre än köper nytt, ger blanka fan i om min mobil är senaste modellen eller inte. Har levt på existensminimum i perioder, har fått äta havregrynsgröt nån vecka ifall pengarna behövt gå till annat och kände trots stress ändå att jag hade ett gott liv (vet att det finns de som har det värre, jag hade tak över huvudet och kunde äta mig någorlunda mätt och ta hand om hälsa och hygien).

Jag tror min uppväxt och erfarenheter lärt mig förstå pengars värde och uppskatta andra värden än de ekonomiska mer. Jag har inget CSN-studiemedel just nu, mina klasskompisar klagar över hur fattiga de är men utifrån min livsstil och sätt att se på pengar är det en förmögenhet, det är typ dubbelt så mycket av vad jag levt på i månaden de senaste ca 2 åren (och vissa perioder mer än dubbelt så mycket). Jag börjar jobba till sommaren och andra kallar min lön en skitlön men till det säger jag DRA ÅT HELVETE. Det är så jävla respektlöst och unket sagt. Jag kommer vara rikare än jag någonsin varit i hela mitt liv, kommer ha så det räcker och blir över, kan sätta guldkant på tillvaron och spara en slant. Jag vet att allt är relativt men min livsstil är inte mindre värd bara för att den kostar mindre ekonomiskt. Så sluta. Bara fucking sluta.

Jag kommer förhandla upp min lön (efter hand i takt med mer erfarenhet och ansvar) i solidaritet med yrket och accepterar inte lägre än det rekommenderade, jag måste ju tänka utanför mig själv också. Men jag kommer ändå känna mig så jävla rik till sommaren alltså!

vad är det med mig som är så förjävligt fel?
Vad får jag av att vara ärlig?
vad får jag av att ljuga?
Vad får jag av att hjälpa?
Vad får jag av allt?
Jo jag får ogillande personer. Känns som att någon alltid ska säga att jag gör fel bara för jag försöker räcka till. Jag räcker inte till något.

Vad jobbigt hoppas det löste sig idag. Hur mår du nu? kram ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥

Magic Dragon

Jodå, det är bättre och det gick bra att tala med chefen och föräldern.
Tack ♥

Alltså man blir ju förbannad. Nu ska Finland spara pengar och därför har riksdagen slagit fast att vi ska sänka vårt studiestöd med 20% (20%!!!?) och sänka sjuksköterskors och dagislärares löner (bland annat), men så höjer de riksdagsmännens löner??? Vad i själva helvete??

RIOT!

Tråden heter ju "Skriva av sig", så alright, tack.

kaosig tankerant


Har bokat in en tid med SYV för att söka till Södra Latin.
I Stockholm.
Flytta, bo själv(inneboende), flytta, inte längre bo hemma, flytta, flytta, flytta.
Så jävla konstigt är det. Mitt liv kommer bli så sjukt annorlunda.
Det kommer bli bra. Jag är helt övertygad över om att det kommer bli bra, att det är rätt val. Det är det här jag vill göra. Det är det ju. Det är mitt drömliv.

Men det är så overkligt. Absurt. Jag kan tänka mig att jag kommer att flytta dit i höst, att jag kommer börja där i höst. Jag kan föreställa mig det. Jag kan se det framför mig, det är nåbart, möjligt. Jag kan föreställa mig det.

Men att jag ska bo där i tre år??
Jag kommer flytta hemifrån, jag kommer aldrig bo hemma på samma sätt någonsin igen? Om jag gör det kommer jag göra det först när jag gått ut gymnasiet?
Vem fan kommer jag vara då? Vem är jag om tre år?

TRE ÅR TRE ÅR TRE ÅR
För tre år sedan var jag tolv och hade precis haft min första fight med ätstörningarna och det var vapenstillestånd ett tag. jag gick i sexan. jag tittade på Glee. jag hade aldrig tänkt att jag kanske var något annat än straight. jag...
herregud det var så jävla längesedan.

vem är jag om tre år?
jag tycker ändå om personen jag är nu. kommer jag vara bättre om tre år? ännu bättre? kommer jag tycka om mig själv? skulle femtonåriga Johanna vara stolt över artonåriga Johanna?
kommer jag ha haft en flickvän kommer jag ha kysst någon kommer jag ha älskat någon mer än jag älskade hon som inte kände samma sak?


hjälp alltså. fy fan vad läskigt det här. fy fan vad tid är obehaglig när den bara passerar. hjälphjälphjälp.

om mindre än två månader slutar jag grundskolan. nian.
???????????????
tid är så obehagligt. jag minns dagen jag började skolan. det var inte ens länge sedan
hur har det gått så lång tid