The cold in our bodies [PRS]

Alice såg på dem och flyttade sig för att sedan resa sig upp. Hon vacklade till och Winny var snabbt framme.
"Tror Bål fick dina bena tt somna." Sa hon och Alice log innan hon såg mot Olivia.
"Det beror på. Om ni lämnar denna stad och berättar om den för andra. Då kommer det göra ont. Det kommer göra ondare faktiskt så det är därför jag inte ville säga något." Hon funderade och lade huvudet på sned.
"Har inget att jämföra med men det är som att stoppa eld i munnen kanske fast värre?" Lottie flyttade på Vargens huvud och hon kände hur hennes ben var domnade. En kvinna kom och hjälpte henne upp.
"Du får stötte dig på mig. Ingen fara." Sa hon och såg mot Alice. Lottie nickade.
"Vi ska inte säga något. Jag ska inte nämna något för Oskar."

Olivia dröjde med sitt svar. Hon försökte tänka hur det skulle vara, ifall hon avslöjade sig. Men lika fort sköt hon undan tanken. Det var inte värt all smärta. Och hon skulle inte svika sin vän. "Jag kommer inte säga något till någon. Jag lovar.", sa hon bestämt, men lugnt på rösten.
Hon såg sedan mot vargarna och log ett litet leende när hon insåg att de båda vännerna känt av tyngden av djuren som vilat hos dem.

"Dags att gå och lägga sig." Alice såg hur kvinnorna började städa undan och hon själv började gå med Winny vid sin sida.
"Vi får fortsätta att prata imorgon. Jag är helt snurrig." Hon vände sig om och log mot Olivia.
"Jag tror Avgrund blev lite ledsen att du inte klappade honom. Kom nu ni tre." Vargarna reste sig och tassade efter henne. De var verkligen enorma.
Lottie såg efter Alice och såg på Olivia.
"Det är värt att hålla hemligheten." Sa hon och sträckte sig efter hennes hand.

Olivia följde efter de andra och kramade om Lotties hand när hon sträckt sig efter hennes. "Ja, det är det."
Hon sneglade mot Alice och Winny som gick före med vargarna som sällskap. Skulle hon ha klappat vargen? Hade hon gjort fel? Hon blev osäker och synade de enorma djuren. Det var inte läge nu för det iallafall. Hon hade en känsla av att det inte var sista gången hon skulle stöta på de fyrbenta vännerna.

Det hade gått en underbar vecka och Alice vaknade på morgonen med en smärta hon inte haft förut. Det var en brännande smärta mot sin bröstkorg och hon satte sig upp. Eftersom hon inte hade fått av sig halsbandet hade hon varit tvungen att ha det kvar och nu visade sig varför. Hon skulle tillbaka till omvärlden. Med en grimas klev hon upp och tog sig ut i hallen och knackade på hos Olivia.
"Olivia vi har problem." Hon lyfte på smycket som redan hade gjort ett avtryck mot hennes bröstkorg och det brände mot hennes händer. Tårar visade sig i hennes ögon, tårar hade börjat komma.

Olivia vaknade i samma stund som Alice knackade på. Hon satte sig yrvaken upp ur sängen och tittade mot dörren. Men när hon förstått att det var Alices röst drog hon av täcket och rusade i nattlinnet mot dörren för att öppna den.
"Alice! Vad har hänt?", sa hon oroligt och ögnade vännen för att se efter hur hon verkade må.

"Detta!" Hon visade halsbandet.
"Det bränns. Som jag sitter nära elden." Hon såg på henne.
"Dom kallar mig dit igen. Så packa så ger vi oss av." Hon såg arg ut och såg på henne.
"Vi har redan försökt att få av det. Det går inte.."

"Vad säger du..", flämtade hon och blickade ner på smycket runt Alices hals. "Det låter omöjligt.", sa hon och sträckte sig efter smycket för att försöka lirka upp det. Men hon hittade ingen öppning. Vad var det här för ett halsband? Tankarna vandrade till Tristan. En irritation bubblade inom henne.
"Vaddå packa? Vi har ju det så bra här? Alice, du låter inte riktigt som dig själv.", sa hon halv osäker. Hon ville inte såra sin vän. "Lottie! Är du vaken? Kan du komma hit?", ropade hon efter vännen.

"Det gör ont. Du kanske känner hur det bränns? Tänk dig för mig. Det gör ont Olivia. Vi måste få Tristan att få bort det. " Hon såg på hur Lottie kom ut och hon såg oroad ut.
"Vad står på?" Hon såg på Alice hals och såg oroad ut.
"Du är väldigt röd om halsen..."

"Men.. vi får ju inte lämna staden.", sa hon och såg osäker ut igen. Tittade upp när hon fick syn på Lottie. "Vi får inte av Alice halsbandet.", förklarade Olivia och suckade samtidigt som hon såg besvärad ut. Hur skulle hon hjälpa henne?
"Är du säker på att det är det bästa? Du är ju en gudinna.. det är fullt av magi här.. finns det verkligen inget vi kan göra?"
Hon pausade. "Jag är ledsen att det gör ont för dig. Började det plötsligt bara göra ont, eller har det alltid gjort det?"