PRS(Dragon Fantasy)

Stefan skulle precis säga något mer då det blåste till och vinden drog med sig hans skjorta från den gren han hängt upp den på och den flög in i skogen.

Selina såg skjortan och reste sig upp. "Jag kan gå och hämta den Stefan" log hon innan hon försvann in i skogen. Det var fint och ljust där. Men hon fick inte syn på skjortan så hon gick en bit längre in.
Tio minuter senare var inte Selina tillbaka än och det började mörkna på himmelen.

De andra började packa ihop korgen och Selina hade ännu inte kommit åter.
"Var blev hon av?" sa Ina med an aning av oro i rösten.

"Hon hittade säkert ett snår med hallon och glömde bort att vi var kvar här" försökte Stefan lugna Ina med även om han själv var orolig. "Vi går och hämtar henne". Han gick in i skogen och bara en liten bit in hittade han sin skjorta, men inte ett spår av Selina.

Inas ögon blev svarta av oro och Ian började skrika hennes namn, vad kunde ha hänt? Varför var skogarna så farliga? Varför mot den sköna Selina? tänkte Ina och följde sin broder med blicken.
"Har Selina börjat bära kniv ännu?" frågar hon med tillkämpat lugn.

Stefan slängde ifrån sig alla sina grejer och började genast leta och ropade sin systers namn. Han kom efter en stund tillbaka med ett tygstycke som var trasigt i kanterna och en svart hårtuss. "Jag...jag hittade de här i en buske...Det är från Selinas hår och skjorta...". Stefan såg sedan på Ina och försökte hålla sig själv lugn. "Jag tror det krävs mycket övertalning för att få min syster att bära kniv...".

"Idiot." far Ina orättvist ut mot Selina som inte var där. När skulle hon fatta att det var med säkerhet att bära kniv?
Ian kom tillbaka han med, men hade inte funnit något.
"Helvette." svor Ina sammanbitet och gick åt det håll Stefan pekat på bara fötter.

Stefan fortsatte leta i flera timmar till. Men när solen började gå ner och det mullrade i himmelen så begav han sig till Ian och Ina igen och nu kunde han inte dölja sin oro. "Selina" kved han och vred sina händer. Men de var tvungna att gå tillbaka nu, i mörker såg de inget.

"Det kommer bli bra." sa Ina lugnande och tog hans händer i sina. Hon och Ian hade också varit ute och letat men utan resultat. Det mörknade och åskmuller hördes, vad kunde ha hänt.
"Vi måste hem, hämta fler män, lyktor få på oss varmt och leta." sa Ina bestämt med en befallande ton och tog båda männen med sig mot slottet.

Stefan var nu förtvivlad. "Min syster...Hon är så ung än...Så oskuldsfull...". Han kved lågt för sig själv då och då tills de kom till slottet och hämtade vakter. Då skärpte han sig, han fick inte visa sig svag inför vakterna.
De fick med sig dem och gick ut och letade hela natten, men utan resultat. Tillslut sjönk Stefan ner på en sten och snyftade lågt.

Ina var med som den enda kvinnan, hon hade vägrat att stanna hemma det var hela saken. Med byxor, skjorta, läderstövlar och mantel såg hon stark ut. Mest för ögonen för de var mörka och oförsonliga.
"Vi hittar henne, hon kan inte ha kommit så långt." säger Ina tröstande och lägger armarna om honom. Om någon tagit henne skulle Ina personligen slå ihjäl dem.