Life - Lupple & Medi PRS

"Jag kan tänka mig det." Det brände till i bröstkorgen och hon staplade tillbaka. Lade handen mot bröstkorgen och såg på honom, med en blick som skrek räddsla.

Gabriel vände blicken blixtsnabbt mot henne. Hennes smärta speglades i hans kropp. Det enda hans far kunnat berätta var att sådana förvandlingar var ovanliga och kunde ske när som. Gabriel tog sig fram till Olivia med snabba fötter. " Vad är det?" Frågade han oroligt.

Hon kände hans arm och hon greppade tag i den.
"Det är inget. Det är bara en smärta." Hon såg bort.
"Det är inget." Sa hon igen och kved av smärta.

" ljug inte Olivia. Smärtan kommer från dig. Inte mig. " Sa han och höll henne stabilt på fötterna.

"Det är inget farligt. Det gör bara..." Hon hann inte utan bet ihop och pressade sig mot honom. Det gjorde så ont.

Han bar långsamt upp henne i famnen och bar ut henne. Hon var varm. Han svalde hårt och övervägde sina möjligheter. " Berätta allt du känner " sa han allvarligt.

Hon lutade sig mot honom och bet sig i läppen. En värme, som man sitter intill en stor eld. Sedan en smärta som man fått ett stort rivsår. För mig är det fler." Hon försökte få fram det men hon skrek till.

Han svalde hårt och skakade på huvudet. Det var inte lovande. " Känns det som ben bryts?" Frågade han med sorg i rösten och började röra sig längre bort med henne i famnen.

Hon nickade och började att gråta.
"Förlåt. Det är mitt fel." Viskade hon och skrek.

Han såg på henne och började springa. " Åh älskade. Jag hoppades kunna förbereda dig mer. " Sa han sorgset och stannade till när de var långt inne i skogen. I en vacker glänta. " Du kommer att skifta ikväll. " Viskade han allvarligt medan han la ned henne i gräset.