prs yehet & kkaebsong

Det är rätt stelt i början, anser Joshua som tvingat ut de andra tre vännerna så att de kan prata ifred. Tvillingarna och Jordan hade inte förstått alls vad som hänt innan Zihao talat tidigare under morgonen, vilket chockade allihop. Sextonåringen sätter sig i skräddare på den andres säng, alldeles nervös och nästintill spyfärdig. Han vill bara sitta på tåget med slytherineleven, men det finns ingen återvändo. Om han springer ut ur sovsalen nu kommer han bara ångra sig senare.
"Joshua, förlåt, jag vet verkligen inte hur jag tänkte," hör han Julian säga bakom sina händer. Alldeles för besviken och skamsen för att kunna se sin bästa vän i ögonen. "Helt ärligt har jag haft känslor för dig sedan jag fick reda på att du var tillsammans med Zihao i början av terminen.. eller ja, har antagligen haft känslor för dig innan, blev sjukt avundsjuk." han viskar orden och Joshua kan inte hindra sig själv för att se upp på honom. "Det var så sjukt dumt gjort av mig, jag blev bara så trött på att höra om Zihao hela tiden.. så jag tänkte mig inte för."
"Nej, det gjorde du inte." svarar Joshua tyst, med ett litet svagt leende över läpparna. Att hans vän ska ha haft känslor för honom har han aldrig trott är möjligt. "Varför berättade du inte? Jag hade kunnat hålla klaffen." Julian suckar lätt och skakar på huvudet.
"Du var ju så glad." säger Julian med huvudet på sned, gud så dum han är. "Jag hade tänkt berätta för dig när ni gjort slut.. men du var helt förkrossad, jag ville inte säga för mycket."

”Urk, dina pussar är så otroligt äckliga. Hur kan någon som Joshua vara kär i någon som dig?” Knorrade Jayden och torkade sig över kinden för att sedan göra detsamma med Antonys kind. Den frågan hade Zihao ställt sig själv många gånger och han kom aldrig fram till något vidare bra svar. Däremot, till hans försvar, så gav han ytterst sällan sådana där blöta pussar.
”För att jag är super charmig och snygg som fan”, försökte sjuttonåringen med ett flin och hoppade ner från sängen. ”Eller hur Andrew? Visst är jag det?” Fortsatte han sedan och studsade fram till Andrew som himlade lätt med ögonen.
”Absolut, du är världens mest charmiga idiot”, sade han varefter han grep tag om Zihaos krage och började släpa honom mot dörren. Den jämnårige verkade som vanligt inte särkilt road över de andras diskussion. Han fann den väl vara pinsamt korkad, vilket i och för sig var sant.
”Men hallå, jag har inte min koffe-” Innan den svarthårige hann avsluta meningen susade två koffertar över huvudet på honom och vidare ut genom dörren som öppnat sig själv. Rättare sagt så hade Andrews skicklighet fått den att glida upp samtidigt som han fått väskorna att sväva prydligt och stadigt i luften. Alltid lika duktig och perfekt. Dumma Andrew.

De sitter där ett bra tag, tankarna på det som hänt helt bortblåst från Joshuas huvud, och klockan som konstant tickar i huvudet verkar ha stannat. Hur länge har han suttit där med Julian, tio minuter, en timma? Alldeles för länge i vilket fall som helst. Och det är Julian själv som påminner honom.
"Du, skulle du inte hem idag?" Frågar vänner och knäpper med fingrarna framför Joshuas ögon. Jo, panik är det enda som kan beskriva ansiktsuttrycket som glider upp och snabbt hoppar sextonåringen ner från den bekväma sängen.
"Ska inte du hem?" Frågar han sin vän medan han tar upp Mimmi försiktigt från golvet, hon börjar bli höggravid nu. Julian skakar lätt på huvudet med ett bittert leende.
"Naej.. pappa är tillbaka på rehab så det blir roligare att spendera julen här." Svarar han och stannar tvärt. Så bra som han känner Joshua ser han hur killens hjärta riktigt sjunker i ögonen på honom. Alldeles för omtänksam. "Det är lugnt Joshua, Jordan ska också stanna här." Med en liten nick ler Joshua mot sin vän.
"Skriv till mig när du vill, okej? Du kan åka till oss när du vill, kan prata med Zihao om det." Väskan flyger upp från marken i lugn och stadig takt.
"Hälsa Ms Lewis åt mig." Med det skyndar Joshua sig ut ur sovsalen med Mimmi i famnen och kofferten i luften.

Tiden rann sakta med säkert förbi och tillslut började, en ytterst nervös, Zihao fundera över om Joshua övergett honom.
”Tänk om de blivit sams igen och pratat igenom allting..erkänt sin kärlek för varandra och ridit iväg på en enhörning i solnedgången” surrade sjuttonåringen och höll krampaktigt tag om huvudet, slet i det svarta toviga håret i ett försök att lugna sig själv. Andrew verkade inte riktigt veta vad han skulle ta sig till. De två sjundeårseleverna sprang omkring i cirklar nere i entréhallen - den ene alldeles hysterisk och den andre i ett uppgivet försök att lugna kamraten.
”Nej vet du vad? Nu yrar du bara, Zihao”, utbrast den andfådda vännen och fick slutligen tag i en av Zihaos armar. ”Lägg ner nu, jag blir ju alldeles andfådd”, fick han med nöd och näppe fram, alldeles utmattad, och drog ner den längre på en bänk. Men sjuttonåringen kunde inte lugna ner sig, eftersom allt han kunde tänka på var hur Julian drog in Joshua i en varm kyss. Fy fan.
”Men tänk om. Jag är inte direkt det bästa valet för någon som Joshua..han är perfekt medan jag är..jag”, ylade Zihao och kastade sig snyftandes om vännen, som suckade irriterat.

Joshua stannar till på trappen, tre steg från golvet till entrehallen. Zihao sitter ihopkurad intill Andrew som verkar smått irriterad, i sextonåringens ögon i alla fall.
"Vad har jag missat nu?" Frågar han lätt medan Mimmi leker med den vinröda tröjan, och ögonbrynen höjda upp i pannan.

”Det vill du inte veta..bara ta honom”, bad Andrew och sköt Zihao ifrån sig. ”Usch, han har dreglat ner hela min tröja”, fortsatte den jämnårige äcklat och kom upp på fötter. Sjuttonåringen tyckte extremt synd om sig själv. Den lilla rösten inne i huvudet hade på något sätt lyckats övertala honom on att Julian och Joshua var kära i varandra och att han blivit slängd åt sidan. För vem kunde tänkas vilja ha någon som honom? Ett nervvrak med en tendens att göra allt och alla illa?

Blicken vilar i tystnad på Zihao och går fram till honom i tystnad. Mimmi förflyttas till ena armen, så att Joshua kan fläta ihop sina fingrar med sjuttonåringens.
"Vad har hänt?" Frågar Joshua med ett svagt leende, granskar ansiktet han så älskar och de röda kinderna.

De mörka ögonen fäste sig med ett ryck på Joshua.
”Jag trodde att du hade övergett mig för att vara med Julian”, tjöt Zihao och slängde armarna över sextonåringen med en snyftning. Herrejösses vad överemotionell han blivit under de senaste timmarna. Det var som om alla känslor skulle trycka sig fram på en och samma gång. Någonting som någon som sjuttonåringen inte riktigt klarade av. Nej, han var alldeles dålig på att hantera sina egna tankar och funderingar.
”Men hallå, sluta”, gnällde Andrew irriterat och stampade otåligt i golvet. ”Vi kommer missa tåget om ni fortsätter sådär, och med ni så menar jag dig, Zihao. Joshua, bara ta honom i nackskinnet så kan vi gå.”

Sextonåringen tystnar med detsamma av Zihaos ord, än en gång sjunker hjärtat på honom.
"Tror du verkligen att jag skulle göra något sådant?" Frågar Joshua med rynkade ögonbryn, visst borde han inte ta illa upp men det gör han. Faktumet att Zihao tror så lite om honom, att Joshua skulle göra något sådant. Kanske det är något fel på deras förtroende för varandra, vad vet han. "Det har jag inte gjort iallafall." Joshua ler svagt av Andrews ord och börjar dra med sjuttonåringen med fingrarna ihopflätade med varandra.

”Nej”, mumlade Zihao och släpade sig fram efter Joshua med ögonen fästa i golvet. Framför dem travade Andrew på med ett gäng koffertar svävandes framför sig, fortfarande stadigt hängande i luften. ”Men innerst inne så tycker jag väl att Julian egentligen är betydligt bättre än vad jag är. Han är snäll, omtänksam, försiktig och...kanske bra på att kyssas? Vad vet jag?” Förklarade han sedan och makade sig närmare den andre, i stort behov av närhet och kärlek.