Power (Ett rollspel för alla)

((jag ska försöka få till något nu, rätta mig om det blir fel.))

Serah greppade tag i en fri hand med sin vänstra. ((Vems hand är fri? X) ))
"Du klarar det här, Zeya." Hon log svagt och fäste blicken framåt. Nickade nervöst för sig själv och slöt ögonen. Hon föreställde sig sin kraft som vatten som forsade genom kroppen. Den välbekanta kittlande känslan spred sig då krafterna fann sin väg och var som störst. Hon kunde känna det. Sedan hände något. Vattnet virvlade upp, sögs mot handen och försvann. Hon kände sig märkligt tom och övergiven, även om hon förstod att Zeya nu fått ta del utav hennes krafter.

Annabeth kände hur hennes självförtroende växte i takt med hur hon kände sina krafter flyta över till Zeya. Det var en märklig, tom känsla, men hon visste att hon inte hade gett Zeya alla sina krafter. Annabeth stod tålmodigt kvar i cirkeln och väntade.

Will tog Annabeths hand och försökte koncentrera all den energi ha hade till Annabeth. Han kände hur något innom honnom slipprade ut när den färdades mellan deras händer. Det var en underlig känsla, som om allt blod flödade ut genom handen.
Undrar om det är så här vanliga människor lever, tänkte han. Varje dag.

En okänd kraft körde in i Annabeth, konstig och vild. Hennes kropp visste inte riktigt hur den skulle behandla det nya, men hon koncentrerade sig på att föra över den till Zeya. Hennes kropp slappade av när den nya kraften försvann, ut ur hennes hand och in i någon annans. Annabeth vände sig och gav Will en kort nick för att visa att hon hade skickat över hans kraft.

Helt plötsligt när Francesca står där och försöker fokusera på att sända över "krafter" med tvivelaktigt resultat känns det som om en malström forsar in genom hennes ena hand. Hon flämtar till och stirrar på handen ägare, Annabeth. Hon ryser när malströmmen fortplantar sig i kroppen på henne, men det är inte enbart negativt. Trots att kraften, som ligger helt utanför allt hon känner till, skrämmer henne något enormt känns den ändå inte ondskefull, och något i den påminner henne om något trevligt.
Nu verkar hon ju fått något att arbeta med, så hon försöker att kanalisera över kraften till Zeya. När hon väl tvingat bort malströmmen ur sig känns en liten saknad, men hon har upplevt värre, så hon ignorerar den och stålsätter sig för nästa kraft.
Snart kommer nästa våg av okänt, och den här gången är det mer som något vilt, föränderligt, svårt att sätta fingret på. Hon låter sig inte lamslås lika länge den här gången utan börjar genast arbeta med att skicka vidare kraften. När den väl är överlämnad till Zeya slår det henne hur överväldigande det måste vara att hålla alla de här krafterna samtidigt, så trots att handlingen känns lika främmande som handen hon håller i ger hon den ett lätt tryck som för att visa sitt stöd. Vilken hon inte vet om Zeya värderar överhuvudtaget, men så må det vara. Hon försöker att hitta någon liknande kraft i sig själv, men stöter bara på den pyrande frustrationen som alltid ligger och bubblar under ytan, och den vill hon helst inte sända över, eller låtsas om överhuvudtaget.

Dominus betraktar stolt de Välsignade, hans Välsignade, som vågar sända iväg så mycket av sina krafter till Zeya även om det måste kännas som att släppa en bit av sig själv man knappt visste om. Och Zeya själv då, som översvämmas av så stora krafter från alla håll.
Han undrar nästan ifall det är rätt om han lägger sig i eller om det skulle krångla till allt. Men trots en liten tvekan lägger han sin förmåga till tranferens till Zeyas, försöker att vägleda hennes begynnande gåva. Ett koncentrerat veck dyker upp i Dominus panna och han ser stadigt på Zeya. Hon måste klara det.

((Nu försöker jag få igång det här igen. ;D))

((Då väntar vi på Zeya då, right? ))

((Verkar så. xD))

((Japp. Men VattenBlå har inte varit inne på väldigt länge. ))

((It's a shame. D: ))

((What are we gonna do then? :O))