Välkommen till eEn gratis, svensk Harry Potter-community

Skriva av sig-tråden

Forum > Off Topic > Skriva av sig-tråden

1 2 3 ... 1857 1858 1859 ... 2301 2302 2303

Användare	Inlägg
Obliviate_ Elev	_{Skrivet av L'Amour et Psyché:} _{Skrivet av Obliviate_:} ångest . se. Mot två dagar på sjukhuset och vidare!!!! ... fudge. :c Lycka till..♥ thx ♥ 8 mar, 2016 23:30
Borttagen	_{Skrivet av Borttagen:} _{Skrivet av Borttagen:} Jag orkar fan inte vara ledsen över honom längre. Man ser honom bara på födelsedagar och runt jul, och när man väl träffar honom så är han ändå inte där. Pratar bara om kärringens barnbarns flickväns moster som köpt en ny hund eller om grannens svärdotter som renoverat sin altan. Aldrig något konkret, frågar aldrig hur någonting är och de gångerna han faktiskt gör det, så lyssnar han ändå inte på svaret. Allt är så blasé och han är så jävla likgiltig till allting. Har aldrig funnits där och det är inte för inte man var tvungen att se till att bli vuxen snabbt som satan vid 9 års ålder eftersom alla andra kaosartade jävla trauman började välla in över vår familj. Jag behövde honom! Men alltid när jag är som allra argast och mest besviken på honom för hans brist på intresse, så skriver han något (på facebook, såklart, för något annat alternativ finns ju tydligen inte.. som att komma hit, t.ex) som tänder den där pyttelilla lågan av hopp, och som kortsluter min hjärna helt och hållet så vet jag ändå att det är dödfött - för jag vet att det alltid slutar på samma sätt; att jag blir precis lika jävla ledsen och besviken igen. Jag måste komma över honom på något sätt, men jag vet fan inte hur.. Sluta förvirra mig för helvete. Jag orkar fan inte längre. Vill inte längre. Älskade vän. Jag vet precis hur det är. Jag vet inte heller hur man ska göra, men det som jag försöker med (åt båda hållen) är att försöka hålla avståndet så långt det går, och sedan faktiskt tillåta sig att vara ledsen, knäckt, sårad och förtvivlad när sånt här faktiskt händer, men ändå hålla fast vid avståndstagandet. Min pappa ringde mig när jag var i Stockholm senast. Allt var bra och fint och helt plötsligt ringde det. När jag ringde upp så visade det sig att han "bara ville höra hur jag har det", sådär helt från ingenstans. Som att han plötsligt kommit på att han har en avkomma och att vi aldrig pratar med varandra. Och en del av mig blir jätteglad. Den är fem år gammal och ropar "Pappa!" och är lyckligast i världen. Men den överhängande delen av mig är tjugo år äldre än den lilla, och den vet att det inte är bestående och att det inte betyder något. Och det gör ont, så jävla ont, men det gör mindre ont att hålla honom ifrån mig än vad det gör att faktiskt lyssna på den andra känslan och bli besviken för fyrahundramiljonte gången. Han är din far och han gjorde ett uruselt jävla jobb på att vara en far. Det är inte ditt fel och det är inte ditt ansvar att han ska vara en bra pappa. Du förtjänar en bra pappa, men han är inte det och det beror inte på dig, det beror helt och hållet på honom. Det gör ont. Det är hans fel, och allt du kan göra är att försöka hålla dig på din kant så mycket som möjligt och försöka att inte lyssna på den hoppfulla rösten. För han är inte värd det. Inte nu, inte då, inte någonsin. Tack ♥ Och jag vet.. men trots att man vet så är det så satans svårt och för varje gång jag ser honom, så ser man hur han åldras alltmer. Det är så skrämmande.. För jag känner mig själv; om något inte har förändrats den dagen jag får ett telefonsamtal om att han har dött, så kommer jag att klandra mig själv för att jag inte försökte hårdare. Och jag är så jävla rädd för det. Jag hatar det här. För om han bara hade kunnat säga "nej, jag bryr mig faktiskt inte" så hade det varit definitivt, och jag hade vetat vad orsaken till hans beteende är. Men att inte veta vad det handlar om, om det handlar om hans jävla toffelhjältepersonlighet så att han av någon anledning inte vågar, eller om det bara är ren jävla likgiltighet, det äter fan upp mig. Jag hatar det. Hatar att han får mig att känna mig så skyldig. Hatar det. Hatar det. Vet verkligen inte hur jag ska hantera det. Men återigen.. Tack. ♥ 8 mar, 2016 23:41
yerAwizardThea Elev	Här sitter jag och har nygråtna ögon. Fanfanfan Jag hatar skolan, verkligen. Den förstör mig, förstör min vilja att lära. Har missat en massa i skolan på sistone och jag frågade min NO:lärare om anteckningarna men. Jag fick dem såklart! Men de var inte fullständiga och inte de som min klass som har gjort (vilket har en jättestor betydelse för mig, jag förstår inget annars). Jesus fuck, provet är imorgon, min lärare är i USA och jag känner bara Spoiler: Tryck här för att visa!är det inte bara bättre att dö 10 mar, 2016 16:01
Borttagen	Du kan inte sova, och börjar surfa på internet. Du är så jävla duktig, Charlie x( 11 mar, 2016 00:54
LauraTree Elev	ug mina betyg dalar och jag orkar inte plugga. en termin kvar, men jag kommer behöva plugga dag och natt för att höja mig i matte 4 och matte 5 känns det som. Plus att fysiken går åt skogen också. hjälp. 13 mar, 2016 15:36
Borttagen	13 mar, 2016 15:39
Borttagen	Dysphoria. Spoiler: Tryck här för att visa! 13 mar, 2016 19:19
Arivle Elev	_{Skrivet av Borttagen:} Dysphoria. Spoiler: Tryck här för att visa! Jag är antagligen trög nu men du kan väl inte tycka att du inte ser bra ut? 13 mar, 2016 20:52
Borttagen	_{Skrivet av Borttagen:} Dysphoria. Spoiler: Tryck här för att visa! Snart är det inte så längre. Snart ♥ 13 mar, 2016 22:11
Borttagen	_{Skrivet av Borttagen:} _{Skrivet av Borttagen:} Dysphoria. Spoiler: Tryck här för att visa! Snart är det inte så längre. Snart ♥ Tack.. ♥ Det är bara så typiskt.. Tiden har aldrig gått såhär långsamt. Orkar inte se mig själv alls nu. Har täckt över varenda spegelfan. 13 mar, 2016 23:18

1 2 3 ... 1857 1858 1859 ... 2301 2302 2303

Forum > Off Topic > Skriva av sig-tråden

Du får inte svara på den här tråden.