Skriva av sig-tråden

alltså ÅHHH är så trött på min skola
engelskaläraren är helt värdelös (hela kursen är upplagd mot nationella proven. wohoo), vi måste läsa entreprenörskap vilket är typ det sämsta ämnet nånsin (för att inte tala om dåliga lärare och hur... dumt det är att ha en kurs som verkligen kräver intresse & engagemang som obligatorisk, och att undervisningen i sig är helt totalt okritisk till allt), bild- och mattelärarna är verkligen ELAKA...
... och sen är ju mer än hälften av mina klasskamrater helt fantastiskt otrevliga & obehagliga människor också och det har knappt gått en dag sen jag började i den här klassen som jag inte önskat att jag kunde få slippa dem. trivs verkligen inte alls på den här skolan (samtidigt som typ alla andra verkar göra det lmao)

Jag orkar fan inte vara ledsen över honom längre.
Man ser honom bara på födelsedagar och runt jul, och när man väl träffar honom så är han ändå inte där. Pratar bara om kärringens barnbarns flickväns moster som köpt en ny hund eller om grannens svärdotter som renoverat sin altan. Aldrig något konkret, frågar aldrig hur någonting är och de gångerna han faktiskt gör det, så lyssnar han ändå inte på svaret. Allt är så blasé och han är så jävla likgiltig till allting. Har aldrig funnits där och det är inte för inte man var tvungen att se till att bli vuxen snabbt som satan vid 9 års ålder eftersom alla andra kaosartade jävla trauman började välla in över vår familj. Jag behövde honom!
Men alltid när jag är som allra argast och mest besviken på honom för hans brist på intresse, så skriver han något (på facebook, såklart, för något annat alternativ finns ju tydligen inte.. som att komma hit, t.ex) som tänder den där pyttelilla lågan av hopp, och som kortsluter min hjärna helt och hållet så vet jag ändå att det är dödfött - för jag vet att det alltid slutar på samma sätt; att jag blir precis lika jävla ledsen och besviken igen.

Jag måste komma över honom på något sätt, men jag vet fan inte hur.. Sluta förvirra mig för helvete. Jag orkar fan inte längre. Vill inte längre.

Älskade vän.

Jag vet precis hur det är. Jag vet inte heller hur man ska göra, men det som jag försöker med (åt båda hållen) är att försöka hålla avståndet så långt det går, och sedan faktiskt tillåta sig att vara ledsen, knäckt, sårad och förtvivlad när sånt här faktiskt händer, men ändå hålla fast vid avståndstagandet. Min pappa ringde mig när jag var i Stockholm senast. Allt var bra och fint och helt plötsligt ringde det. När jag ringde upp så visade det sig att han "bara ville höra hur jag har det", sådär helt från ingenstans. Som att han plötsligt kommit på att han har en avkomma och att vi aldrig pratar med varandra. Och en del av mig blir jätteglad. Den är fem år gammal och ropar "Pappa!" och är lyckligast i världen. Men den överhängande delen av mig är tjugo år äldre än den lilla, och den vet att det inte är bestående och att det inte betyder något. Och det gör ont, så jävla ont, men det gör mindre ont att hålla honom ifrån mig än vad det gör att faktiskt lyssna på den andra känslan och bli besviken för fyrahundramiljonte gången.

Han är din far och han gjorde ett uruselt jävla jobb på att vara en far. Det är inte ditt fel och det är inte ditt ansvar att han ska vara en bra pappa. Du förtjänar en bra pappa, men han är inte det och det beror inte på dig, det beror helt och hållet på honom. Det gör ont. Det är hans fel, och allt du kan göra är att försöka hålla dig på din kant så mycket som möjligt och försöka att inte lyssna på den hoppfulla rösten. För han är inte värd det. Inte nu, inte då, inte någonsin.

♥ styrkekramar

du skrev detta för 4 dagar sen, men jag skriver ändå!!
tbh har jag alltid tyckt att du verkar cool och velat lära känna dig, så om du vill snacka med någon finns jag ett ugglemeddelande iväg

ångest . se.


Mot två dagar på sjukhuset och vidare!!!!

...
fudge.

Vad är det som händer?..

kan uggla om det är ok?

Of course!!

:c Lycka till..♥