Life - Lupple & Medi PRS

Hon spände till och såg på honom. Vad var detta? Hon släppte greppet men hon höll fortfarande i honom. Hon var rädd att falla och hon snyftade."

Han svalde hårt och kände hennes naglar, eller var det klor släppa greppet. Han lät sina vargögon försvinna och såg på henne med så mycket smärta. Han fångade varsamt in henne i sin famn och bar upp henne i sitt knä. " Jag är så ledsen. " Viskade han. " Jag är så ledsen älskade. " Viskade han och smekte henne sakta över ryggen.

Hon borrade in näsan i hans nacke och hon snyftade.
"Jag är rädd...." Sa hon och blickade upp på honom.

" Jag förstår det älskade. Men jag ska göra allt jag kan för att hjälpa dig. " Viskade han ärligt.

"Vad händer om det händer snart? Om fem minuter? Eller måste det vara vid fullmånen första gången?"

Han såg på henne. " Om det skulle ske nu så skulle jag ta dig till en säker plats och hjälpa dig igenom det hela. " Viskade han. " Men det kommer antagligen ske vid fullmånen. Du vet ju hur jag leker kurragömma med barnen? Och även massa annat. Det är ju för att en del vargsinnen kommer lite hela tiden. Det är för att hjälpa dem att vänja sig. För dig kommer det antagligen också börja ske sådant. Som att du helt plötsligt hör bättre eller känner dofter. Jag ska göra allt jag kan för att förbereda dig." Viskade han.

Hon såg in i hans ögon och utan att tänka på det hade hon placerat sina händer om hans kinder. Såg in i hans ögon som hon var hypnotiserad.
"Lovar du mig det??"

Han log mjukt. Studerade hennes blick. " Det lovar jag dig min hustru." Viskade han.

Hon kände sig svag och Ori kom fram till dem.
"Ska hon inte sitta? Hon ser ganska svag ut. Hon är blek som om hon vore Mi." Viskade han.

Gabriel hörde Ori närma sig och svalde hårt. "Snart. " Viskade han som svar och ställde sig upp även han och höll i henne runt midjan. Ifall han behövde ta henne därifrån. Han hade en stark känsla att han talade med hennes blivande varg.