Skriva av sig-tråden

ibland när jag sitter i skolan blir jag ledsen/sur/?? när vi typ går igenom adverbial elr något. jag är inte intresserad av satsdelar. och kommer typ aldrig att behöva kunna dem. ingen i skolan vill lära sig det.
sen blir jag ledsen pga vill inte lära mig något som vi lär oss i skolan. vill inte lära mig något alls. vill inte gå ut skolan och få en bra education och ett bra jobb och bra lön. jag vill sova och lyssna på musik.

men livet fungerar inte så och jag blir så ledsen av det? jag behöver ett jobb för att få pengar men jag kan inte se mig själv vara lycklig och leva ett sådant liv. kan inte se mig själv lycklig utan jobb/skola heller pga för mycket fritid. kan inte se mig själv lycklig alls.

vet inte vart jag försöker komma så gonatt.

Igår kväll fick jag ont i magen igen. Men min fina vän satt bredvid mig i soffan och somnade nära mig, så våra armar nuddade och jag kände hur gott han luktade, han sov nästan på min axel. Den fysiska närheten till honom fick magen att bli lugn och bra. Oxytocin är bra bot! Även om han när han vaknade flyttade sig tillbaka igen För en stund inbillade jag mig att han ville sova mot min axel. Men nä Men i morgon ska jag på dejt, jag hoppas lite att det ska leda till att jag får vara fysisk med någon som vill vara det med mig (sen har jag min "kramkompis" också men han har nästan aldrig tid att träffa mig). Endast oxytocin kan bota alla krämpor som flyttat in i min kropp!!

Min syster ringde och hade bara tid att prata en kvart. Jag såg fram emot en lång pratstund. Nu känner jag mig helt ensam. Det är folk i huset men bara jobbiga personer, jag kan inte slappna av med dem.

Usch.

Jag har IBS och min mage blir bättre överlag av mycket fysisk närhet, och jag har även upplevt att jag får smärtlindring av t.ex. kramar eller en hand mot huden. Oxytocin är ett helt fantastiskt hormon ♥

Tes lèvres brûlent tant de mille mensonges que tu ne prends plus la peine de raconter.

Det är så fint att det funkar så! ♥ Även att gosa med mina föräldrars hundar har liknande effekt, inte lika kraftig som att gosa med en människa men ofta tillräcklig ändå!

Har haft en riktig dålig dag.

Vaknade irriterad på grund av att min bror dammsög i rummet intill, och sedan blev jag något extremt stressad över att vi skulle ha gäster idag och att ingen visste när de skulle komma. Det värsta som finns är när jag behöver veta när människor kommer hit och jag får svaret ''någon gång under dagen''. Vi bor otroligt trångt och jag hade massa saker att göra i stora huset (bland annat diska) och vill helst inte hålla på med mina sysslor när det är gäster.
Slutade med att jag började stortjuta och slapp göra allt utom att städa kaninburen, och eftersom jag har världens bästa pappa så fick jag sova hela dagen och han kom ner med tårta, kladdkaka och bulle och tröstade mig.

(tror det blev ganska luddigt men orkar inte bry mig)

EDIT: Det lustiga är att jag inte vet varför jag blev så ledsen. Brukar aldrig ta det så hårt när det kommer människor hit, men idag blev det en jättestor grej? Tycker inte om att umgås med personer jag inte känner så bra (det var mina bonussyskon och deras respektive som kom på besök, och vi är inte i samma ålder så vi har aldrig haft någonting med varann att göra), men har aldrig blivit så ledsen/irriterad över det tidigare.

Avanmälan mig från Kulturskolan idag. Idag var den sista gitarrlektionen för mig. Och jag är verkligen jätteledsen nu. Det är verkligen jobbigt att säga hejdå till min gitarrlärare. Har haft honom i snart 8 år, vilket är nästan halva mitt liv.

Jag hatar att separationer är så jobbiga. Jag var tvungen att sluta, jag hade tröttnat på att spela gitarr. Jag gick bara dit för att jag var tvungen. Nu kan i alla fall en annan person ta min plats och få börja spela. Samtidigt är det svårt att acceptera själv att jag aldrig mer behöver gå dit. Förr i tiden har gitarrspelandet varit en stor del av mitt liv. Jag var på min topp precis innan gymnasiet (går nu sista året), jag lärde mig nothing else matters av Metallica på en dag. Fade to Black, unforgiven, Bedroom acoustics av Muse och flera svåra klassiska och spanskgitart låtar. Jag var bland de bästa eleverna när vi spelade upp för publik.

Han har lärt mig allt jag kan och nu är det slut. Om jag bara kunde sluta gråta. Hatar förändringar och slut, kan inte hantera det. Även om jag själv valde det.

Fan vad jag relaterar till detta just nu. Jag har spelat fiol på den lokala musikskolan i nästan 8 år, alltså sedan jag började tvåan och det har alltså varit en oerhörd stor del av mig under en väldigt lång tid - men - just nu mår mitt psyke så pass dåligt att jag inte orkar gå dit längre. Det finns ingen plats i mitt huvud längre att orka ta sig dit varje vecka. Alltså... kommer jag förmodligen att sluta där inom en snar framtid, men jag kan verkligen inte ta steget att till sist ta beslutet eftersom tydligen verkar jag börja gråta varje gång jag ens tänker tanken - men det är omöjligt för mig att gå dit. Jag vet inte ens om jag uppskattar att spela där längre.

Det är verkligen inte en trevlig känsla när de två val man har endast är fyllda med nackdelar.

Jag vill kunna skriva något som kan hjälpa här, men tyvärr är jag inte speciellt bra med människor för att kunna skriva något vettigt. Men det kommer att gå över, så fort du vänjer dig.