Life - Lupple & Medi PRS

"Då får du göra det ikväll." Han kysste hennes kind.
"Det är okej. Det lovar jag. Svider lite men älskade... Olyckor händer..." Han gick sedan iväg och Fey log.
"Jag förstår varför du föll. Han är en prins."

Mi såg efter honom med ett varmt leende och tittade sedan tillbaka mot Fey. " Han är en dröm. " Viskade hon. " Som jag inte alltid är säker på att jag förtjänar." Suckade hon.

"Du förtjänar honom lika mycket som han förtjänar dig." Hon pekade på hennes glas.
"Han kom med blod intesant? Sen erbköd han sig sitt eget. Det är kärlek i småform."

Hon nickade sakta. " Vet du att han vill bli som jag?" Viskade hon stilla.

Hon skakade på huvudet.
"Nej det visste jag inte. Är det så illa att du tvekar? Om han verkligen vill se dig le tills tiden är slut. Är det så illa?" Viskade hon och smekte hennes kind.
"Vill du verkligen se honom lida om han är sjuk."

Mistril log mjukt och nickade sakta. "Du har rätt som alltid och jag har lovat honom. " Sa hon ärligt. Svalde hårt. " Jag berättade om Lincoln för dig va?" Viskade hon stilla.

"Nej det tror jag inte du gjorde. Om du gjort det så var han en sådan stor skitstövel att jag glömde honom." Hon såg på henne och log svagt.
"Jag försöker muntra upp dig."

Mistril skrattade lågt och såg på henne. " Du har rätt. Berätta om kostymnissarna nu." Flinade hon glatt.

Fey rullade med ögonen.
"Du ska bara höra. Om man inte är en viktig person så kan man knappt komma in där. Man måste skicka in ett formulär för att ens kunna ta sig hit på besök men då måste man ha en väktare med sig. Eller så säger dom det bara till mig för de vet om att ni kan få mig att stanna." Hon såg på henne.
"Hur som haver måste man en blankett som jag sa och 3 månaders väntetid. Det är ju löjligt. Nu fick jag tur för ni sa att Olivia skulle gifta sig och de vet hur mycket en väktares roll är..."

Mistril nickade sakta och smekte henne lätt över kinden. " Trivs du där?" Frågade hon mjukt.