(PM)Albus Potter

Jag med

me tooooooo!

Woooach O_O Hehe, jag är seg på att skriva... D: Har så jäkla fullt upp hela tiden, och när jag inte har det så vill jag bara sovaa.. Oh FUCK: Jag har glosförhör idag!! JAG VET ITNE ENS VAD GLOSORNA ÄR! Och allt detta BAARA för att jag har EN lärare som ger TUSEN läxor i SITT ämne, så man inte ens hinner tänka på de andra ämnena... -.-
jaja, ska försöka skriva istället för att sova XD

kom just på att jag också har glosförhör idag.... NEEEEEEEEEEEJ!
fast det har jag varje onsdag så jag borde vara van....

Ursäkta mej men ungefär när kommer nästa kapitel? Längtar så himmla mycket

tro mig, skolan och sömnen är viktigt!

Känn inte press vi kan vänta

Det är skönt att ni kan vänta.. och kul att ni vill ha mer! Jag gör som tidigare, skriver lite då och då

Gör det du

Jag har skrivit ett kort kapitel, men ni får det ändå XD OBS, aasaaakort!
Ni kommer ihåg vad som hände sist va? aja, här e iaf slutet på sista, som en liten reminder:
”Läs”, manade Ellie, och Albus läste från lappen:
Grattis. Att du har kommit till detta rum är ett klart bevis på att du är en modig och smart person med otroliga förmågor. Det du är ute efter finns i rummet bakom dörren med facklorna. Det enda som hindrar dig från att stjäla skatten som finns inuti rummet intill är dina egna begränsningar. Hur långt kan du gå för att få som du vill?

----------------------------------------------------------------------------
När Albus hade läst klart brevet svalde han. Han visste nu vad som väntade dem innanför nästa dörr. Det fick han att tro att nerverna skulle brista. Innanför nästa dörr skulle alltså Lypusen finnas, och om möjligt även James och gärningsmannen. Han funderade på vem det egentligen kunde vara. Antagligen en dödsätare. Eller det måste vara en dödsätare, med tanke på att självaste mörkrets märka hade visat sig på himlen tidigare på dagen.
Albus fruktade att öppna dörren. Han satt bara där i fåtöljen med Ellie och Sco bredvid sig som också satt helt knäpptysta. Albus visste att han skulle bli tvungen att gå nu. Det var bråttom.
”Kom. Det är dags nu”, sa han till Ellie och Sco som ryckte till och reste sig upp vartefter de följde Albus till dörren. Den måste vara väldigt isolerad, tänkte Albus, eftersom man inte hörde det minsta ljud från rummet, men det kunde ju också vara så att det inte fanns någonting i rummet på andra sidan. Det återstod att se nu. Men precis då hördes ett kvävt, långt, plågat skrik innifrån dörren, och Albus kände genast igen det. Det var James. Han brukade alltid skrika på det där sättet när hans pappa kittlade honom, eller när Albus hade nypt honom då han var liten. Albus var speciallist på att nypa James när han retade honom. Det hade han alltid gjort, och gjorde det fortfarande, men ändå fanns det en väldigt broderlig kärlek mellan Albus och James. Hela familjen, ja, till och med hela släkten var sammanbunden på ett mycket positivt sätt. Albus hade nästan inte tänkt på det förens nu. Det kändes ganska hemskt.
Skräcken vällde över honom. När han återvände till nuet bestämde han sig för att öppna dörren snabbt, nu med en gång. Han klev framför Ellie och Sco, tog tag i handtaget och röck till. Han hade inte behövt rycka. Dörren gled upp som på order. När den stod på vid gavel fick Albus den största chocken han hade fått i hela sitt liv.. Egentligen borde han inte alls blivit chockad, utan bara förskräckt, för det här var exakt den synen han hade sett i sina mardrömmar.