The cold in our bodies [PRS]

Ett litet lömskt leende spred sig över hennes läppar innan hon ryckte på axlarna.
"Minns inte riktigt men jag är minst 26 000 år." Hon såg på dem och lade huvudet på sned.
"Hurså?"

"Men det är ju jättegammalt! Hur kommer det sig att jag inte har hört talas som dig, Alice- gudinnan?", frågade hon sedan och kastade en blick på vargarna som vilade bredvid Alice innan hon såg tillbaka på henne igen.

"För att mitt namn är inte ursprungligen Alice. Alice är ett nyare namn. Om jag skulle säga mitt namn skulle ni förstå, även greven men eftersom det är heligt får man inte ta det namnet. Skulle han inte bli misstänksam?" Hon smekte vargen över huvudet.

Olivia svarade inte direkt utan funderade en stund på vad Alice hade sagt. "Jag vet några som är döpta efter gudinnors namn. Men det är väl inte ditt namn, antar jag." Olivia ryckte på axlarna. "Jag tycker det låter som att ni har hittat ett bra hem. Här verkar livet ljuvligt och fridfullt. Harmoniskt. Kanske kärleksfullt, om jag får säga så." Hon log litet.

Hon nickade och smekte vargen över huvudet.
"De får lämna om de så önskar. Då börjar deras liv att ticka igen. Här får de leva i ro och inte tänka på död och andra hemska saker. Jag får inte göra det. Detta är ett fängelse som är ämnat att hålla mig här. Där min familj övervakar vad jag är." Hon funderade och såg på dem.
"Vill ni veta mitt namn?" Lottie som hade varit tyst for nästan up.
"Om du vill. Jag har väldigt stor lust att veta." Hon såg på Olivia.

"Ja, gärna.", svarade Olivia och svepte med blicken runt i templet för att se om de andra kvinnorna hörde på deras samtal. Kände de till Alices riktiga namn? Eller var det bara Winny? Om hon ens gjorde det alltså.
"Kan du också berätta hur du och Winny är så nära varandra? Hon känns som en syster för dig.", frågade hon sedan en aning blygt. Fick hon ställa såhär många frågor?

Alice skrattade ett klingande skratt och nickade.
"Som sagt, mitt namn är gammalt. Äldre än många städer. Mitt namn är Aléthzé. Jag är även gudinnan över natten. Men som ni har märkt så görs mitt jobb av någon annan.... " Hon sa det med ett klingande uttal och Winny bugade sig som hon fått komando.
Alice såg på henne och log.
"Hon var en av de första kvinnorna som tillbad mig. Hon är som ni ser lite äldre än mig så hon har agerat i många ensama nätter som min mamma. Hon har alltid tröstat mig när jag är nere." Alice sträckte på sig och nickade.
"Fler frågor?"

Olivia viskade Aléthzés namn för sig själv, som för att smaka på namnet. Hon hade inte hört det förut, vilket hon tyckte var märkligt, men insåg att det fanns nog mer än vad hon visste. Olivias värld hade ju alltid varit så liten.
Hon log inte ursäktande när hon hörde Winny presenterad som en moderfigur för Alice. Definitionen syster hade prickat fel.
"Du säger att det här är ditt fängelse.. kan du bli fri från det? På vilket sätt isåfall?", frågade hon lite försiktigt.

Det tog någon minut i tystnad och Alice slöt sina ögon.
"Jag är osäker att jag kan återvända hem och hur det skulle gå till vet jag mindre om." Hon sträckte sig efter brödet och vargen som låg i hennes famn gnydde oroväckande men lät sig flyttas.
"Jag har glömt att presentera er. " Hon visslade till och vargarna satte sig upp och såg rakt fram.
"De har som jag ett gamla namn men översätter vi dom till morden tid så kommer de lyssna." Hon pekade på den första som verkade ha röda ögon.
"Bål, som elden. " Hon pekade på nästa som hade blåa ögon
"Detta är Atlant som för havet." Hon pekade på den sista som verkade ha svarta ögon.
"Och den största bebisen av dem alla. Avgrund." Hon såg på dem med varma ögon.
"Allvarsamma namn men de följer min minsta vink."

Olivia vände blicken till vargarna och log varmt åt dem. Trots att de var vargar och kunde slita henne itu om de ville, så var de söta. Hon gillade ju djur. Det var märkligt att vara så nära dem. Greven hade aldrig haft något husdjur, inte vad han visste iallafall. Katter och hundar som kom förbi slottsgårdarna hade tjänstefolket matat i smyg innan de sprungit vidare på äventyr.
Hon nickade åt namnen. De var ovanliga, men på ett sätt väldigt passande dem tyckte hon. "Hur kom vargarna till dig? Är de också gudomliga?"