prs yehet & kkaebsong

Joshua grimaserar lätt åt läraren när han stänger dörren efter sig.
"Det är inte ens värt att försöka få honom att gilla en," muttrar sextonåringen och ser bak mot Zihao. Nej, efter fem år av försök att få lärarens respekt funkar det verkligen inte. I Snapes ögon är han besserwisser, ett ord gryffindoreleven hatar med hela sitt hjärta. "Det är en bra fråga, kanske vi ska ge en till honom i julklapp." Med besvikna ögon vänder han sig mot slytherineleven och ger honom bägaren. "Håll för näsan och drick allt på en gång."

Motvilligt tog den äldre eleven emot bägaren. Han stirrade ner i den äckliga sörjan ett slag, snurrade lite på koppen så att innehållet rörde på sig.
”Ska vi göra en under lovet? Han kommer nog bli superglad tror jag”, mumlade Zihao som inte kunde sluta gnaga på sin underläpp. Han brukade inte ha problem med att stoppa i sig alla möjliga saker. Har man ätit tillräckligt många skumma grejer så kan man verkligen inte klassas som kräsen. Men just elixiret hade han väldiga problem med att få ner, även om han höll för näsan och svalde så snabbt han kunde. Med en grimas slöt han ögonen och förde den svala metallen mot läpparna för att hälla i sig drycken. ”Fy fan, tappade precis all aptit..”

"Jag tror inte han skulle bli glad av något från oss, tyvärr." Muttrar Joshua och rycker på axlarna, men vad vet han? Kanske Snape skulle gilla en skylt på dörren. Försiktigt kramar sextonåringen om den äldres lediga hand, nej det där elexiret kan inte vara gott. " Det kommer tillbaka."

”Vi kan i alla fall hoppas på det”, mumlade sjuttonåringen och ställde bägaren snett vid sidan om dörren in till Snapes kontor. ”Så, då var det klart”, konstaterade han och masserade kinderna med sin lediga hand. ”Då är det egentligen bara packningen kvar? Hur lång tid har vi på oss innan tåget går egentligen?” Frågade Zihao och drog med Joshua genom korridoren, bort mot trapporna som de precis gått nerför. Det skulle väl egentligen vara mycket bättre om de kunde packa var och för sig, men han hade vissa svårigheter med att lämna sextonåringen ensam i samma rum som en viss Julian.

"Kanske två timmar?" Funderar Joshua och rynkar på ögonbrynen, osäker på vad klockan är just nu. Benen följer förstrött efter Zihao som drar med honom "Men du, det går väl snabbare om vi delar på oss och packar?" Visst har han inte riktigt lust att prata med Julian, men det är ett måste.

Jo, det var precis det Zihao tänkt på. Det skulle defintivt gå betydligt snabbare för dem att packa på varsitt håll.
”Egentligen skulle det nog det”, sade han och började ännu en gång bita sig i läppen. ”Jag menar, det skulle bara vara onödigt att springa upp och nerför alla trappor flera gånger”, fortsatte han och sneglade bak i korridoren som så småningom skulle leda honom bort mot elevhemmet.

Joshua stannar upp i korridoren för att se fram och tillbaka mot de olika alternativen.
"Du får hälsa hejdå och god jul till dina vänner då." Säger sextonåringen med ett svagt leende, jo på senare tid har han fått mer respekt för Andrew och Julian, Anthony inte så mycket. Tyvärr.

”Absolut, skulle hälsa desamma, men alla dina vänner avskyr mig”, sade Zihao och gav Joshua en snabb puss i pannan. ”Vi ses nere i entréhallen om, låt oss säga...en timme? Så har vi gott om tid på oss att gå till tåget”, fortsatte han sedan samtidigt som benen började röra sig tillbaka genom korridoren. Sjuttonåringen sneglade bakåt de första meterna med ett snett leende över läpparna innan han vände ansiktet framåt. Usch, bara tanken på Joshua och Julian i samma rum fick honom att vilja kräkas.

Med ett litet, magert leende över läpparna ser Joshua efter den äldre eleven som går ner mot sitt elevhem. Blicken glider långsamt över skolans korridorer medan benen rör sig upp över trapporna, även om han saknar modern något förskräckligt.. så har han ingen lust att lämna skolan. Väl uppe i norra tornet stöter han på sina kamrater. Fred och George packar för fullt medan Jordan spelar schack mot en likblek Julian. Packningen går hyfsat fort, prydligt vikta kläder, vilket leder till att han sedan ska ta farväl av sina vänner. Fred och George kramar om honom så att han behöver knipa efter andan, påminner honom om att inte skicka julklappar till deras hem, då de är bortresta. Jordan knuffar ner den mindre på sängen för att skölja honom med kramar och pussar innan lovet börjar, och tillslut kommer det till Julian.

Inne i sovsalen hade de tre kamraterna slutligen börjat vakna till liv. Andrew hade redan packat färdigt verkade det som, medan de andra två låg och brottandes i Zihaos säng.
”Ni kommer missa tåget om ni inte börjar packa”, påpekade sjuttonåringen och började slänga ner alla prylar och kläder i kofferten, huller om buller. Efter att ha sprungit flera varv runt salen konstaterade han att allting var nerpackat. Då Andrew skulle sätta sig på samma tåg som sjuttoneåringen och Joshua, var det ingen större mening att ta farväl av honom. Däremot kastade han sig ner över Jayden och Anthony som tydligen skulle fara hem under morgondagen. Med putande läppar gav han dem varsin sliskig puss på kinden, innan han satte sig upp på knä och drog händerna genom håret. Det förbaskade fågelboet skulle alltid lägga sig för på hjässan.