Skriva av sig-tråden

Vaknade upp nu, med ringande öron, massa huvudvärk, en smärta i halsen som förvärrades varje gång jag svalde det lilla slemmet jag hade kvar i munnen, halvt så varm att jag svettades och halvt så kall att jag huttrar. Tog en alvedon och en Ibuprofen och nu sitter jag här och fryser med en temperatur-sak i armhålan och vet inte hur länge den ska vara där då instruktioner saknades. Jag vet inte om jag borde väcka mina föräldrar eller inte.

Vaknade för en halvtimme sen, mår illa, har så mycket mensvärk att jag knappt kan stå upp och det är omöjligt att sova-.-

Igår satt jag i receptionen på vårdcentralen ensam och det var ganska roligt medan jag satt där och kände inte att det var några större problem... men igår kväll kunde jag inte somna för då kom det massa panikartade tankar... "skickade jag den patienten rätt?", "gav jag verkligen patienten rätt information", och "tänk om den patienten dör nu för att jag gjorde fel". Jag hoppas tankarna kommer bara för att jag är ovan...

Jag är så grymt nervös att jag skakar. Herrejesus. Det är inte ens en big deal??? Gaaahhhh

Min lillasyster och en av hennes bästa vänner var här en stund igår. Vi fjantade runt och hade oss, och sen åkte de igen eftersom de skulle på bio. Det var bästa vännens födelsedag.
Sent på kvällen knackade det på dörren igen när jag satt och ritade med musik i lurarna, och när jag öppnade så stod min systers vän där. Bara hon. Jag undrade om hon hade glömt något, men det hade hon inte. Hon undrade om hon fick komma in en liten stund.

Men självklart, liksom. "Slå dig ner!"
Hon sa inte så mycket först. Ingenting, faktiskt. Hon bara satt där mitt emot och jag fattade ingenting så jag började småle lite pinsamt. "Såöh. Vill du ha något att dricka?"
..Men det ville hon inte.

När hon till slut började prata så sa hon att hon ville berätta något, och att hon och min lillasyster har pratat jättelänge om det, sedan långt innan jag och C bröt, men att hon inte har vetat om hon skulle säga något eller ej - men att hon hade bestämt sig för att berätta ändå.

"Jag är ganska kär i dig och så och jag skiter i att du är 8 år äldre och att du är min bästa kompis storebrorsa men jag kan inte hjälpa det. Din dotter är så underbar också. Så jag undrar bara om.."

Och jag bara.. Shit..
Hon blev skitledsen en stund efter det, när jag sa att jag inte hade tänkt på henne så..
"Fan vad dum jag känner mig nu", sa hon då. "Jag borde inte ha sagt något, nu kommer det bli aspinsamt att träffa dig igen."
Jag sa att det inte alls behöver bli pinsamt, och att jag tycker att man ska berätta sånt, även om det kanske inte alltid liksom.. nappar.


..och jag känner mig som världens största douche som fick henne att gråta på sin födelsedag, och på alla hjärtans dag, dessutom.
</3
-_-

Kan någon erfaren relationsmästare eller bara någon vänlig själ ge mig råd för hur jag ska göra nu för jag är helt rådvill och så förvirrad.

En person i samma årskurs som mig, fast annat program, umgicks jag jättemycket med under en språkvecka i Spanien i våras. Vi hade väldigt roligt då. Sedan dess har vi liksom varit vänligt inställda till varandra och ler mot varandra varje gång vi möts (jag är introvert och tar inte ofta initiativet till att småprata). Det har varit rätt stelt, men det känns som om vi vill varandras bästa.

Sedan förra veckan när hans klass varit på fältstudievecka kramade jag om honom när han kom tillbaka. Någon dag senare frågar han plötsligt om jag vill komma på deras studentskiva, och alla normala personer skulle väl svara ja, men jag som nästan aldrig festar blev så överrrumplad att jag inte gav något svar, för det är väldigt kluvet för mig...

Jag har ingen aning om vad jag ska svara för jag kommer inte känna någon på den där studentskivan...Vad ska jag säga? Och jag vet inte om han är kär i mig men jag hoppas inte det för jag är inte kär i honom. Men jag vill umgås mer med honom...Och jag är orolig för att ha sårat honom när jag inte tackade ja...ugh jag har så dålig erfarenhet av sånt här det låter säkert jättefånigt i andras öron. Om någon känner igen sig/har ett tips skulle jag bli så tacksam.

Har suttit och skrivit i över en timme nu.
Skrivit.. och suddat ut. Och skrivit, och suddat ut. Och skrivit, haft långfingret över enter-knappen och övervägt att skicka, men bangat ur och suddat ut allt igen.


Fan.
Vad gör du med mig?
Vad gör du med mig..

tom igen

Jag tycker faktiskt att det är bra att jag blir besatt av serier att jag kan gråta och må dåligt och få ut alla känslor över dem istället för att börja tänka på mina egna problem. Det blir bara så deprimerande och jag orkar inte med mitt konstiga mående. Jag blir helt lost när jag försöker tänka på varför jag mår dåligt.. för jag har inte någon direkt anledning.

About Louis "Baby" (JA, Jag behöver skriva av mig om det här! Om du/ni inte orkar eller vill läsa - gör inte det då)