The cold in our bodies [PRS]

Winny gav dem en var sin bägare med bröd och log mot dem.
Alice såg på dem och tog ett djupt andetag innan hon började. Hela templet blev som tyst. Bara eldens sprakande bröt tystnaden.
Alice tog ett djupt andetag innan hon började.
"För flera tusen år tillbaka så hade inte människan kunskapen om gudar och gudinnor. Natt blev dag, Vinter blev sommar och så vidare. Världen var en enkel plats. Men som ni kanske kan ana så är det inte så." Alice stannade upp och funderade. Hon hade länge tänkt hur hon skulle formulera sig.
"Världen styrs inte av en gud som dom flesta tror i dag utan av flera men en saknas, jag. Av skäl jag inte vet om blev jag bannlyst till denna magiska stad, evigt dömd att i hopp om att en dag återvända till den plats jag en gång kallade hem. Det var knappast mitt hem för länge men det är mitt hem ändå.
Allt som denna stad har är delar från min familj. Själva staden är från min far. Att den är dold från omvärlden är från mor. Evig sommar är från min bror. " Hon tog en kort konstpaus för att dricka.
"Sen så har vi våra marker. För sädesslaget och örterna. Plockar vi så återkommer de efter några dagar. Den gåvan är från min bror. Allt kan vi inte gå in på ikväll som ni kanske förstår. Detta är kort sagt mitt fängelse och det var därför jag blev så upprörd häromdagen när jag sa att jag kanske måste låsa in er. Jag skulle inte för mitt liv göra något sådant. Jag vet vad er nästa fråga kanske är. Hur hamnade jag i Spanien? Hur kom jag ut från staden från början?
Vi har tillåtelse att lämna staden för korta turer. Mer för att hela djuren som har hamnat i onåd med människorna. För ett år sedan så kom två kvinnor till mig och berättade att de hade hittat en hjort svårt skadad precis i närheten av staden.
De har inte den helande förmågan och de kom till mig för hjälp. Jag tog mig ut och hittade hjorten. Men jag hann inte hjälpa den innan männen som jagat den fann mig. De tillfångatog mig. Skar av mig håret och tog mina smycken innan de sålde mig till mannen som tog mig till Spanien." Hon blev tyst och såg på dem och suckade svagt.
"Har jag glömt något?" Sa hon som till sig själv och hon såg mot Winny.
"Sigilen är mer för skydd. Jag är den ända som har på kroppen. Andra har bara på tungan. Sen en annan fråga ni kanske har. Jag kan inte hela mig hur jag vill och när jag vill. Hade jag helat mig framför Greven och Maurice hade de blivit helt galna och velat studera mig mera. Det är inget jag vill ha."

Olivia lyssnade koncentrerat medan Alice berättade hennes historia. Hon fick stora ögon, större, om möjligt när hon berättade att hon var en gudinna som fängslats här med de andra. Men var kom de andra kvinnorna ifrån? Varför var det inga män här? Det fanns andra frågor, men Olivia fick känslan av att hon skulle få svaren på sina frågor vid ett annat tillfälle. De fick vänta bara.
"Så.. nu har vi också sigill? På våra tungor?", frågade Oliva och rörde runt med tungspetsen i munnen, som för att känna efter om sigillet var där. Vilket var omöjligt, men tanken retade henne.

Hon nickade och lade huvudet på sned.
"Jag ska inte ses av män så därav inga män i staden. Sen allt här är från gudar och gudinnor. Skulle du verkligen berätta det för någon annan? Då skulle staden gå under. Som för så många andra städer."

"Vi stannar här med dig, Alice. Det är bestämt, sedan länge.", försäkrade hon. Det här skulle alltså bli Olivias liv nu framöver. Det var en märklig känsla.

Hon log ömt och lade huvudet på sned.
"Så vad har ni för fler frågor? Jag tror ni har ett par antar jag." Hon drack av vinet och log sedan. Hörde sedan ett ylande och suckade.
"Winny kan du släppa in dem? Jag tror de är nyfikna på mina vänner,,"

"Vilka är det som bor i staden med dig? Är det också gudinnor?", frågade Olivia och sneglade mot de andra inne i templet innan hon vände blicken tillbaka mot Alice igen.

Hon skakade på huvudet.
"Nej det är dem inte. Jag är den ända. Det är en lång historia även där. Men jag kan försöka förklara." Hon såg Winny försvinna och snart skulle Olivia säkert bli livrädd på vad som skulle hända. Lottie verkade ha uppfattat att något var på väg att hända.
"När man kom fram till att gudar väl fanns så började man tillbe dem. Många fick altarbyggnader, precis som denna. Ibland kom någon ner." Hon gjorde en vispande gest med handen.
"Hade en natt och for hem." Hon skakade på huvudet.
"Men inte jag. Jag var för skör, eller skör vet jag inte. Jag kanske var det men de visste att män skulle inte lämna mig ifred. ... Men kvinnor såg mig som en gudinna att tilbe. För skönhet, klokhet, medmänsklighet och några mer. När jag väl blev banlyst fann de min stad och bosatte sig här. De nyaste har kommit hit när deras hjärtan svikit dem eller när deras liv har varit i fara. Detta är deras hem." Hon kunde höra enorma tassar på marmor och hon såg snart tre enorma vita vargar rusa mot henne. Hon sträckte ut armarna och viskade ett förlåt mot Lottie och Olivia innan vargarna rusade förbi och rakt på Alice. Men istället för skrik började Alice att skratta medan vargarna lekte och slikade henne.
"Jag har saknat er med. Ja jag är hemma. Förlåt"

Platsen här var en fristad för dem. Deras trygghet. Deras hem. Det Alice hade gjort för dem var en vänlig gest. Kanske hon var svaren på alla deras böner.
"Winny frågade om du hade valt namnet Alice tidigare. Byter du namn?", frågade Olivia fundersamt och lade huvudet på sne och betraktade Alice. Blev överraskad när de enorma vargarna spurtade förbi mot henne, men lättad över att se att de var hennes vän och hon deras.

"Sitt ni tre. Jag kommer att vara kvar." Hon sa det med en lite hård röst och vargarna hoppade av henne och satte sig vid hennes sida. Med lätthet satte hon sig upp, de hade tydligen gjort detta förut.
"Jag gillar hur namnet låter. Det låter glatt, posetivt. " Hon såg på dem och nickade.
"Vart 100 år så kommer staden att flyttas. Vi kommer märka det och vi lär oss språket av någon anledning. Vi får kunskapen till vårat bibliotek och därav vet vi vart vi är. Jag valde Alice för det är ett väldigt vackert, ungt namn med tanke på att jag är så gammal." Hon skrattade och en av vargarna la sitt huvud i hennes famn.
"Som ni ser är dessa bebisar vargar. De är mina beskyddare och har säkert varit helt till sig när de inte har kunnat ta sig till mig. Kommer de ut blir de dödade."

"Hur gammal är du?", flög det ur Olivia utan att tänka efter. Nyfikenheten hade tagit över. Hon sneglade lite ursäktande mot Lottie som inte hade fått tillfället att ställa några frågor ännu.