Jag åt äppelpaj idag (Prs, Jessica Tonks)

Niel log vagt mot Mona och tryckte hennes hand. "Vi vill ha ett eget rum!" sa Fredrik och bröt tystnaden. Niel såg förvånat upp. "Va?"
Milena himlade med ögonen. "Ja, vi vill inte vara med er, ni är så tråkiga. Kan vi få pengar till ett rum?"
Niel såg undrande på Mona, vad hade syskonen nu fått för sig?

Mona såg upp hon med. "Tråkiga?" upprepade hon men nickade sedan. "Visst..." mumlade hon sedan och tog fram deras påse och drog fram några mynt. Hon kastade dem åt dem och satte sig sedan på sängen.

"Jippie! Fredrik vi ska öva svärd och slåss och spela boll för evigt!" skrattade Milena. Fredrik skrattade minst lika högt och hoppade upp och ner av ivrighet.

Mona log lite. "Stick iväg till ert rum då" sa hon och gav dem en uppmuntrande knuff för att försöka dölja sin inre panik.

Milena och Fredrik Sprang ut ur rummet, hand i hand. Niel log lite. "Tänk att jag vart sådär!" muttrade han förundrat.

Mona såg efter dem. "Det hade jag velat se" mumlade hon och la sig ner. Hon hade inte varit så. Hon hade varit tyst och förskrämd av sig. En aning blyg också.

Niel såg mjukt på Mona. Han satte sig på sängen och strök Mona lätt över håret. "Du var säkert perfekt som liten också!" mumlade han fundersamt.

"Det tror jag inte" mumlade Mona men log lite. "Jag var liten och de sa jämt att det aldrig skulle bli något av mig. När jag fyllde tio sålde min familj mig till kungen. Jag har alltid varit tyst och blyg..." mumlade hon.

Niel höjde på ögonbrynen. "Äsch, låtsas inte som om du inte vet hur fin och bra du är." sa han lungt och kysste Mona lätt.

Mona log förvånat och blundade lätt. Hon tog hans hand och kramade om den. "Niel.." började hon och lät tveksam. "Om...om jag skulle vara med barn, skulle du lämna mig?" sa hon så tyst att det knappt hördes.