Skriva av sig-tråden

It's funny because it's true. Vad gör man mot kroppskomplex egentligen?

I feel ya. Det där var jag hela förra veckan. Ingen energi, helt tomt i skallen, kände mig mest bortdomnad hela tiden och fick absolut inget gjort. Misslyckades helt med min hemtenta som skulle in i fredags. Ville bara sova. Plus att killen jag gillar - som före jul erkände sina känslor för mig, trots att jag då hade pojkvän - förra måndagen sa, efter knappt ha pratat alls med mig under julledigheten, att han inte tycker att vi ska ha något förhållande och att han kanske bara inbillat sig känslor som kanske egentligen inte fanns där. Inte så kul att höra. Speciellt inte eftersom vi spelar i samma storband, och sitter bredvid varandra då vi spela samma instrument, och jag måste träffa honom varje tisdag.

Men fy va tråkigt att höra att han satt och höll på med tinder medan du satt bredvid... inte schysst (även om han inte vet om dina känslor för honom).

Jag hoppas det känns bättre snart. Du får krypa ner i sängen så fort du kommer hem och bara ta det lugnt. Det är okej att ha såna dagar ibland. Kramar ♥

Såååååå mina ända vänner finns inte?
Ä-är du säker?
Det är inte sant!

Okej till det jag menar:
Mina så kallade 'vänner' orkade idag bara någon meter ifrån mig. Dem pratade om bio. Det visade sig sedan att dem tre ska in till stan (själva) för att se på bio, precis det jag och N velat göra tillsammans en rätt lång tid.
Dem fråga inte ens mig om jag ville följa med, dem sade inget till mig. Visst jag skulle inte i vilket fall som helst kunna för jag har teater då. Men det gör så himlans ont att tänka att man är utanför, andrahands val... Jag kan inte ens lita på dem längre...

Jag mår jättedåligt. Vill bara ha någon som bryr sig om mig lika mycket som jag bryr mig om dem. Ingen av mina kompisar lyssnar på mig när jag behöver prata. Alla förväntar sig att jag ska lyssna och hjälpa alla, men ingen kan göra samma sak för mig? Jag behöver någon som i alla fall kan lyssna på mig, eller ge mig en kram

När jag äntligen kom hem efter jobb- och skoldagen hade jag fått meddelande från en kille jag träffade för ett tag sen med en klassisk nobb... hade väl inga känslor för honom men tycker att vi haft ett fint utbyte på vänskapligt plan men han ville inte ens det så jag blev väldigt ledsen ändå... plus att oavsett mina känslor känns det jobbigt att bli dissad, särskilt som jag redan kände mig ledsen och att det drar upp gamla liknande besvikelser till ytan också >_<

Låter jobbigt för dig med, måste va tungt att få hoppet väckt sådär och sedan släckt igen. Fy vilken velpotta! och jobbigt när det inte går att undvika honom heller. Själv bor jag i samma kollektiv som han jag gillar (det är samma jag ugglade till dig om för några månader sedan) så kan på ett sätt relatera... hade vart lättare att deala med det om man kunnat ha mer distans från personen.

Nu har jag legat på sängen med värmedyna, varm vetekudde, mysbelysning, bra ljudbok och lite mat i magen så jag känner mig lite lugnare nu. Hoppas du mår bättre också!

*sending hugs♥*

hatar att precis allting är ens eget personliga fel hela jävla tiden
är det inte en själv som direkt har orsakat nåt har en väl gjort det indirekt och kan det inte skyllas på nån av de sakerna så är problemet att en överreagerar

Idag när jag och min kompis stod vid skåpen såg jag att en kille i min paralellklass tittade på mig. Jag tittade på honom i två sekunder och vände sedan bort huvudet. Jag undviker att titta på honom för mycket eftersom att han är läskig och elak. Han har rökt sedan nästan två år tillbaka (sedan han var 13) vad jag vet och han har tjatat till sig sex av sin före detta flickvän. Men jag såg i ögonvrån att han fortsatte titta på mig så jag tittade igen. Den här gången vek jag inte undan, jag granskade hans hatiska ansiktsuttryck och höjde på ögonbrynen eftersom att jag undrade varför han glodde på mig. Jag vet inte hur länge vi stirrade på varandra innan han sa:
"Vad fan glor du på? Hora."
Jag tittade genast bort och flyttade mig närmare skåpen när han passerade så att han inte skulle knuffa eller göra något annat på vägen förbi. Jag blev inte ledsen eller kränkt över det han sa, men jag har tänkt på det hela dagen och jag tror att jag är ganska rädd för honom. Nu i efterhand funderar jag på hur det hade blivit om jag hade forstatt glo, lagt huvudet på sned och sagt "Jag tittar på dig. Vet du förresten vad det innebär att vara en hora?". Jag misstänker dock att han hade kunnat ha mig som ett offer i baktanken och jag har en känsla av att det inte hade varit så bra.
För en eller två månader sedan när han hade vält ett bord med flit, läraren kom in och frågade vem det var och jag svarade ärligt men killen hörde att jag "skvallrade", gick han fram till mig, stirrade, och spottade framför mina fötter.
Jag vet att jag bör ligga lågt, men det känns så orättvist på något sätt. Jag måste hålla käft när han kallar mig för hora för annars kanske han kommer att attackera mig.

Det känns skönt att skriva av sig på bloggen. Funderar på att visa kuratorn på min skola den så att hon förstår mig bättre.