Skriva av sig-tråden
Forum > Off Topic > Skriva av sig-tråden
| Användare | Inlägg |
|---|---|
Borttagen
|
Spoiler: Tryck här för att visa! 11 jan, 2016 10:30 |
|
TheFifthMarauder
Elev 
|
Spoiler: Tryck här för att visa! 
11 jan, 2016 19:49 |
|
Holytail
Elev 
|
11 jan, 2016 20:01 |
|
Epiphany
Elev 
|
Det gör du. Det vet jag ♥ Vill du berätta mer? 12 jan, 2016 00:25 |
|
Borttagen
|
Skrivet av Obliviate_: Skrivet av Borttagen: Skrivet av Obliviate_: Haha. Googlade lite. Verkar som att jag har dysthymia. Känner igen mig på varenda symtom på det. ♥ Är du ok? i guess. är bara trött o tom typ. känner mig eg inte ledsen, mest.. numb? är aldrig glad eller ledsen. Bara... är? Men å andra sidan så mår jag ju inte dåligt på det viset. Har du haft det så länge..? 12 jan, 2016 00:52 |
|
Obliviate_
Elev 
|
Skrivet av Borttagen: jo gud ja. det är normalläget för mig at this point.Skrivet av Obliviate_: Skrivet av Borttagen: Skrivet av Obliviate_: Haha. Googlade lite. Verkar som att jag har dysthymia. Känner igen mig på varenda symtom på det. ♥ Är du ok? i guess. är bara trött o tom typ. känner mig eg inte ledsen, mest.. numb? är aldrig glad eller ledsen. Bara... är? Men å andra sidan så mår jag ju inte dåligt på det viset. Har du haft det så länge..? 12 jan, 2016 04:52 |
|
Trezzan
Elev 
|
F*n, i slutet av november började jag prata med en kille som bor typ 15-20 mil bort och jag har gått och blivit jätte intresserad av honom. Problemet är ju att det aldrig finns tid att träffas fastän vi båda vill, vi pratar telefon konstant och pratar varje dag! Vid nyår träffade jag en kille som bara bor ett par kilometer från mig eftersom han körde mig till våra gemensamma kompisar som jag skulle fira nyår med. Han la till mig på facebook dagen efter, men jag avaktiverade facebook typ lika snabbt som jag accepterade och därmed trodde han att jag blockat honom(liksom den andra killen som bor långt borta). Jag började dock prata med honom på snapchat och han vill träffa mig och skit... Det känns som en bra distraktion typ men eftersom jag verkligen gillar den andra killen så vill jag inte att något ska hända. Bara för att det skulle vara enkelt med den killen som bor nära så betyder det ju inte att det skulle vara bättre. Kärlek är liksom inte enkelt. Jobbigt.
 
12 jan, 2016 06:42 |
|
Epiphany
Elev
|
Min tid på gymnasiet:
Jag var mobbad, mest påtagligt åk 1 och 2. Såklart om man ställer frågan skulle andra hävda att jag inte var det, att allt var på "skämt" (för det är alltid på skämt) Det måste ändå vara vad jag känner som räknas. En fördom om mobbning är att det måste vara som i amerikanska tv-serier där offret är helt utfryst och blir inlåst i skåp hela tiden. Folk kan släppa in dig och använda dig som mobboffer, psykiskt mobboffer. Då skapas förpliktelser som lojalitet osv. Jag hamnade i det. Du behöver inte vara utsatt 24/7. När man känner sig utvald till mobboffer och ofta blir nedvärderad och kränkt av gruppen då är man mobbad enligt mig även om de ibland agerar normalt. Skammen lever vidare, kan jag säga. Inte just att man jämt blev kallad saker, mer just det där med lojalitet. Går jämt och tänker på om allt var mitt fel, om jag var så jobbig och irriterande att det var deras sätt att stå ut med mig, om det finns situationer där det är ok att mobba. När det gäller andra, nej. Verkligen inte. Men när man tänker på sig själv är det annorlunda, så lätt att frånskriva sig själv rättigheter. Det känns svårt att gå vidare utan att tänka "vad gjorde jag för fel?" och "tänk om jag gör samma fel nu?" *** Fortsättning *** (redigerad) Jag mådde jätte dåligt under den här perioden, jag var förvirrad, vilsen och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Började som en typisk "looser". När mina hemförhållanden blev bättre blev jag så småningom tuffare och jag började ta plats. Speciellt killarna tyckte inte om det.  Jag var piggare, klädde mig annorlunda, var ny helt enkelt. Från att inte våga prata på lektioner, ville jag ofta bidra med diskussioner och visa att jag kunde någonting. Blev lite som Hermione. Ingen tilläts göra mig illa utan att jag ifrågasatte det och samma om man sade saker som kunde kränka någon annan. Jag kunde sätta mig emot gruppen, jag kunde göra det jag tyckte var rätt. Då hatade de mig istället. Var ganska bitter i slutet på årskurs 2 måste jag säga. Det var bättre att vara utfryst och hatad än ett mobboffer. Man får inte glömma att det var min klass som skapade den där bittra och sura människan. Ett annat problem som jag hade var att det faktiskt var stökigt i min klass och lärarna gjorde inte mycket åt det så jag fick försöka skapa ordning själv genom att påpeka när de låter illa osv.  Jag påpekade också om jag tyckte att skämt var olämpliga som när man nedvärderar psykiskt sjuka människor utan att tänka på att det faktiskt kan finnas psykiskt sjuka i rummet osv. Jag var verkligen inte omtyckt. Man organiserade sig mot mig i grupp och skolan hängde ut mig som mobbare. Klassen hade filosofin "vi gör precis vad vi vill, ingen ska komma och säga till oss hur vi ska bete oss".  Plötsligt var "jag" mobbaren. ??? Kände att skolan (mentor, rektor, lärare) svek mig. Skolan följde inte med mig i min utveckling och slog ner mig psykiskt igen. Det tog väldigt länge innan jag kunde reparera mig igen och fick ligga ganska lågt i åk 3. Positivt var ändå att det fanns dem som kom till insikt och bad om ursäkt. Kommer nog att känna skam ett tag till, hoppas dock att det går över fort. Det försvinner inte "bara sådär". Spoiler: Tryck här för att visa! 12 jan, 2016 12:09
Detta inlägg ändrades senast 2016-01-12 kl. 14:52
|
|
Atira
Elev 
|
Skrivet av Epiphany: Känner för att prata av mig om min tid på gymnasiet. Nu läser jag på universitet. Jag var mobbad på gymnasiet, mest påtagligt åk 1 och 2. Såklart om man ställer frågan skulle andra hävda att jag inte var det, att allt var på "skämt" (för det är alltid på skämt) Det måste ändå vara vad jag känner som räknas. En fördom om mobbning är att det måste vara som i amerikanska tv-serier där offret är helt utfryst och blir inlåst i skåp hela tiden. Folk kan släppa in dig och använda dig som mobboffer, psykiskt mobboffer. Då skapas förpliktelser som lojalitet osv. Jag hamnade i det. Du behöver inte vara utsatt 24/7. När man känner sig utvald till mobboffer och ofta blir nedvärderad och kränkt av gruppen då är man mobbad enligt mig även om de ibland agerar normalt. Skammen lever vidare, kan jag säga. Inte just att man jämt blev kallad saker, mer just det där med lojalitet. Går jämt och tänker på om allt var mitt fel, om jag var så jobbig och irriterande att det var deras sätt att stå ut med mig, om det finns situationer där det är ok att mobba. När det gäller andra, nej. Verkligen inte. Men när man tänker på sig själv är det annorlunda, så lätt att frånskriva sig själv rättigheter. Jag mådde jätte dåligt under den här perioden, jag var förvirrad, vilsen och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen. Kommer nog att känna skam ett tag till, hoppas dock att det går över fort. Det försvinner inte "bara sådär". Jag var också "mobbad" under min skoltid. Även om det var främst under mellan- och högstadiet. Det intressanta med just mobbning är ju som du säger: Det är många gånger så subtilt att det kan avfärdas som skämt. Det är sjukt egentligen. När till och med den som utsetts för mobbningen ifrågasätter om det verkligen är mobbning. "Är jag kanske bara extra känslig? Eller jobbig? De skämtar ju, det är ju bara på skoj, det måste man ju förstå." TROTS att man upplever hur det snackas bakom ryggen, utfrysningen från vissa klasskamrater, blickarna som visar att man inte är värd lika mycket som de övriga. Den dagen man inser att vissa väljer att umgås med en för att de inte har någon annan att hänga med. Att man alltid är näst-bäst. Och när det går så långt att man SKÄMS över det. Det är ALDRIG den mobbades fel att den blir mobbad. Kom ihåg det. Vill du skriva av dig så är det bara att skicka en uggla. Kan vara lite seg med att svara på ugglor, men jag svarar alltid. Kram på dig. ♥ 
12 jan, 2016 13:55 |
|
AuroraAlexius
Elev 
|
Kan någon bara peta på mig - eller slå på mig - så jag får något gjort? Måste både plugga och planera inför lektioner, men min hjärna står still... vill bara lägga mig ner och försvinna. Bli ett med sängen. Jag är så trött... och inte trött som i "jag vill sova", utan som i "jag vet inte vad jag håller på med, jag vet inte vad jag vill göra, jag känner mig tom och utmattad, och varför var han gillar, och som sa att han gillar mig före lovet, tvungen att nu säga att han inte är intresserad längre, och jag orkar inte repa ikväll, och jag orkar inte åka till Uppsala, och jag måste plugga..."
~ Hogwarts kommer alltid finns där för att välkomna dig hem ~ 12 jan, 2016 14:43 |
Du får inte svara på den här tråden.
Mugglarportalen