The cold in our bodies [PRS]

Winny började att gå och hon bad tyst på ett annat språk medan de gick.
Facklor var tända längst gatan de gick på och kvällen var lika sval som kvällen innan.
Man kunde höra dova trummor från templet som hade enn stor eld framför sig.
Lottie kunde inte annat än att sätta handen för munnen och såg på Olivia.
"Det här är något helt annat. Det är... magiskt?" Hon vågade inte se sig om utan följde Winny när hon gick upp för trappan.

Olivia visste inte att det varm möjligt att bli ännu mer överraskad. Men här var hon. Det var storartat. Vilken syn. Elden som sträckte sig högt och brett. Och slagen från trummorna fick det hela att verka dramatiskt och mäktigt. Vad skulle hända? Snart skulle hon få reda på det.
"Wow..", flämtade hon medan de närmade sig platsen.

När de klev in genom öppningen så var det som en helt annan värld. Förutom den vida marmorn som fanns i hela staden så kändes det här annorlunda. Det var även högt i taket här med. Väggarna var nästintill nakna förutom samma typ av tyg som hela staden verkade dyrka. Längst gången var det kvinnor som satt på knä på tunna kuddar. Händerna knäppta och sänkta huvuden. Framför dem så var det några trappsteg och ännu ett brinnande bål som doftade rökigt men ändå blommigt, nästan sövande.
Alice stod framför bålet med en dräkt i tyg som gnistrade i silver. Hon bar en slöja som bara täckte hennes hår som gick ner över axlarna, som ett gnistrande vattenfall.
I sina händer höll hon en bricka och hon log mot dem.
"Kom fram är ni snälla..." Sa hon ömt.
Lottie kände sig knäsvag. Det kändes tungt och drog efter andan. Hela synen hade fått henne att glömma det för en minut och hon tog ett försiktigt steg mot Alice.

Olivia visste inte vad hon hade förväntat sig. Men det var inte det här. Hon tappade hakan vid åsynen och fick ruska lite på sig för att samla sig. Hon kändes som en trasig skiva, hur hon ville upprepa sig, wow, men ljudet kom inte fram.
Istället gick hon efter Lottie som verkade något mer samlad. Vad var det här för ett ställe? Vad gjorde dem? Skulle de vara med om något magiskt igen nu? Hennes hjärta tog ett extra skutt samtidigt som hon närmade sig Alice. Det var en lättnad att möta hennes blick. Trots att hon var utsmyckad som den vackraste stjärnan, så var det ändå ett bekant leende som mötte henne. "Vad fint det är här, Alice.", sa Olivia lågt när de kommit fram till henne.

Hon gav dem ett lätt leende och visade brickan. Där låg det två tunna ark, inte större än två fingrar.
"Jag vill att ni tar dessa. Placera dem på tungan. Precis som de är placerade på brickan." Hon såg på dem och log försiktigt.
"Det kommer kanske brännas som ni druckit för varmt te men det kommer att gå över." Hon talade mjukt och såg på dem.
"Sen är det min tur."
Lottie såg osäker ut men plockade upp den ena och såg återigen på Olivia.

Olivia svalde, det var svårt. Hon var torr i halsen. Nervositeten hade alltså hunnit ikapp henne. Men nu när hon stod här, vad hade hon för alternativ?
Minnena från Ivans slott och livet där flimrade förbi i huvudet på henne. Var det dags att lämna det bakom sig? Vad hade hon att förlora? Ingenting. Olivia ägde inget. Hon tillhörde bara någon. Kanske det var dags att göra något för sig själv för en gångs skull? Tanken spred sig hos henne som en varm eld. Eller var det lågorna från bålen? Hon visste inte. Brydde sig inte heller. Utan sträckte sig efter det lilla arket och placerade det på sin tunga med darrande fingrar.
Direkt stack det brännheta som hett vatten i munnen. Hon ville spotta, men det gick så fort. Arket försvann på nolltid och lika fort var det onda över. Olivia flämtade. "Vad hände?", sa hon förvirrat och blickade mot Lottie och sedan Alice igen.

Lottie hade placerat arket på tungan och hon satte handen för munnen. Det kom ett klagande pip från henne och hon såg på Olivia. Sedan såg hon mot Alice som att få svaren.
"Vad som hände är att ni fick sigillet för hemligheternas tystnad." Hon lade ifrån sig brickan och tog deras händer i sina.
"Jag kan äntligen berätta hela historien om vem jag är. " Hon såg på dem och tårar bildades i hennes ögon och Winny harklade sig. Hon hade tagit fram tjockare kuddar bakom dem och nickade mot Alice.

Olivia visste inte helt vad det innebar, men hon hade en aning. Nu skulle då få veta. Allt kanske? Hon sneglade mot Lottie, försäkrade sig att hon var okej och vände sedan blicken åter åt Alice håll. "Okej.", sa hon lite drömmande som svar på Alices förklaring. Orden kändes inte tillräckliga för stunden.

"Kom låt oss sätta oss." Alice ledde dem ner för trappan och satte sig. Tog emot bägaren och en bit bröd. Lottie satte sig på väster sida framför henne och såg på Alice. Smärtan var borta med hon kände kraften i tungan. Hon hade så många frågor men visste att hon skulle få svar. Otåligt såg hon mot Oliva.

Olivia följde efter och satte sig ner på kudden bredvid Lottie. Hon sneglade åt hennes håll. Men det kändes inte som ett tillfälle att fråga henne hur hon hade det. Det var Alice ut att tala. Hon väntade spänt på vad hon skulle säga och riktade blicken åt Alice igen samtidigt som hon rättade till tyget på dressen så att det föll rätt.