De utvalda

(Aaa, tänkte mig att Eletha kunde smittas av Ethans sjuka innan ^^ och det ska börjas synas på henne att hon är gravid. Men vi hoppar japp c: )

Eletha satt på Morier och kände sig inte alls bra, hon svettades och frös om vart annat och febern brann i hennes kropp. Det hade hållit på ett par dagar, men inte som denna dagen. Eletha var mer än orolig särskilt som hennes mage växt men hon själv knappt fått i sig något alls.
"Ethan." sa Eletha plötsligt med svag röst och stannade Morier, hon var blek och det syntes att hon mådde illa. Det var bara en halv dagsritt kvar och hon ville komma fram.

Ethan mådde till skillnad från Eletha, mycket bättre, han började få mer kött på benen och var mycket gladare och lyckligare än förut.
"Ja?" frågade han smått oroligt då han hörde Elethas röst. Han red fram till henne och la en arm om henne. "Hur är det?" frågade han med öm röst.

(Det blir bra! ;3 Förresten; flicka eller pojke sen? Har bara ett litet förslag att det kanske blir pojke om du vill^^ Eftersom de verkade vilja ha en flicka xD)

(Vi kan köra på pojke^^ xD)

"Jag mår illa." kved hon och febern blommade i hennes ansikte, hon var kokhet. Och trots att hon inte hade något att få upp så mådde hon illa. Hon orkade inte det här, hon avskydde att vara så svag som hon var nu, utmattad.

Ethan behövde inte känna på hennes panna för att veta att hon hade feber. "Stackare" mumlade han och smekte henne över håret tröstande. "Jag smittade dig, jag är ledsen".
Han funderade på vad de skulle göra. "Du kanske kan sitta framför mig på Elpir? Och så följer Morier efter bara?" föreslog han, då kunde hon vila sig mot honom.

"Det gör inget." mumlade Eletha och nickade, men hon vacklade till då hon skulle ta sig ner från Morier och höll nästan på att ramla ur sadeln. Hon hatade det här och önskade att de var framme snart.

Ethan tog snabbt emot Eletha och lyckades hålla upp henne. "Jag har dig". Han drog sedan upp henne framför sig. "Så, vila nu, du behöver det". Han var väldigt orolig för henne nu då hon i stort sett var skinn och ben, förutom magen då, men den var också farligt liten.

Eletha var för slut för att svara och lutade sig bara mot honom. Återstoden av resan var hon knappt vid medvetande utan mumlade osammanhängande i feberheta drömmar och verkade helt borta för omvärlden.

Ethan höll henne fast vid sig och red på med Morier efter sig. Han försökte få det att inte guppa så Eletha skulle kunna vila. "Vi är snart där" mumlade han och strök henne över håret då hon mumlade något.
Tillslut syntes den välbekanta byn. "Eletha, vi är här".

Eletha bara mumlade till svar hon verkade onåbar för omvärlden och märkte inget om sig, hon kände dock hans famn om sig.

Ethan stannade framför hans föräldrars hus och hoppade ner med Eletha i famnen. Ut ur huset kom hans mor. Hon slängde en enda blick på Eletha och såg hennes mage och förstod.
"Ethan!" hon lät faktiskt ilsken. "Snälla säg att hon vill det här också, att du inte har...gjort något!". Hon visste att Eletha kunde ta hand om sig själv men var orolig ändå.