Life - Lupple & Medi PRS

Hon såg på Mel med ena ögonbrynet höjt.
"Godmorgon själv. Jag sov väl bra, lite ont i ryggen. Vart är barnen? De borde väl skrika nu.."

Hon tog hennes händer med en öm rörelse. " De är hos farmor. Oroa dig inte för dem. Inte för något. " Viskade hon stilla och kysste henne lätt på kinden. " Lita på mig. " Viskade hon i hennes öra.

Hon såg på henne och något verkaded falla för henne. Hon såg sig om och kände hur pulsen skenade iväg.
"Vad är det som står på Mel? Varför är du... konstig?"

Mel svalde hårt. Hon kände de kvinnliga äldres blickar i ryggen. Hon log varmt. Kysste hennes andra kind. " Le, för fadern till dina barn. " Viskade hon bedjande.

Hon såg sig om efter Gabriel men lyckades inte se honom. Ändå pressade hon fram ett leende och såg på Mel.
"Du har inte svarat mig.." Sa hon ömt.

Hon log stort och nickade. " I sinom tid. " Lovade hon och hjälpte henne varsamt mot soffan och satte ned henne. " Vad önskar du till frukost?" Undrade hon.

"Jag känner mig inte så hungrig faktiskt. Kanske ett ägg och lite te?" Frågade hon.
Hon blickade lite nervöst och skakade på huvudet.
"Du kommer ge mig mer va?"

Mel såg på henne. Hon visste men hon visste ändå inte. Hon hade inte sett flera andra kvinnor bli behandlade såhär sen hon var tio år gammal. De, stammens flickor visste precis vad som skulle ske när detta hände de själva. " Ja." Svarade hon ärligt och en hel bricka. Klädd med de vackraste blommorna bars in. " Det finns ägg. " Sa Mel ömt.

Hon såg förbryllad ut, nästan rädd men skakade sedan på huvudet.
"Mel kan du sluta vara så mystisk? Jag ringer Gabriel om du inte talar om vad som händer. Jag är rädd."

Mel såg på henne och svalde hårt. " Gabriel kan inte svara. " Sa hon stilla. " Du behöver inte vara rädd. Idag ska du vara lyckligast av alla. " Log hon varmt.