prs yehet & kkaebsong

Det verkar inte som att Joshuas ord kommit fram till Zihao, då sjuttonåringen rör på benen mot gryffindorbordet. Han står där i några sekunder, alldeles chockad över hur slytherineleven griper tag om Julians krage för att dra ner honom hårt mot golvet. Aj. När Joshua fått tillbaka lite av sitt medvetande rör han sig snabbt mot de två ungdomarna nere på golvet. Fred, som suttit på samma sida bordet som Julian är snabb med att hjälpa sin vän, och griper tag om Zihaos arm för att inte låta honom slå honom. Joshua tar snabbt tag i den andra armen.
"Kom Zihao.." försöker han än en gång, ser i ögonvrån hur Julian alldeles vettskrämd ser mellan de två eleverna. Joshua vågar dock inte möta hans ögon, inte än.

Zihao, som totalt tappat all kontroll över sig själv, stretade emot med all kraft han kunde uppbåda. Ilskan hade gått honom över huvudet och blodet kokade på högsta värme inom honom. Fy fan vad han hatade Julian. Allt han ville göra var att vrida nacken på honom tills det knakade till. Det lät brutalt, men totalt förlorad i vreden, var det sorgligt nog sanningen.
”Släpp mig”, morrade sjuttonåringen och vände de kolsvarta ögonen upp mot Joshua. ”Släpp mig”, upprepade han ännu en gång, rösten alldeles tom på mänsklighet. Vad höll han egentligen på med? Han kunde knappast komma undan med att mörda Julian mitt i den stora salen, där alla ögon var riktade på den lilla gruppen.

Tillslut får både Joshua och Fred tillräckligt bra grepp om den äldre elevens armar för att kunna dra honom bort från Julian. Även om Zihaos begäran träffat sextonåringen något förskräckligt, tvingar han sig att inte släppa honom.
"Du kommer tacka mig förr eller senare," svarar Joshua lätt, som ryser till av den andres omänskliga ton på rösten. Fred, som inte har någon ide på vad som hänt, väntar med att släppa taget på Zihao, då den äldre hogwarts eleven när som helst kan få för sig att hoppa på Julian igen.

“Jag skiter totalt i om jag råkar ta död på honom, har faktiskt inget problem med det”, väste Zihao som vänt ögonen mot Julian igen. Blicken var så mordisk att den närapå kunde döda, bara den. ”Och du, om du försöker dig på att kyssa någon mot dennes vilja igen, så kan du ge dig fan på att jag kommer äta upp dig..även om du säkert smakar ren skit”, spottade han sedan ur sig och slutade med ens att försöka slita sig loss. Ett ynkligt litet hot fick väl duga, då han inte var tillräckligt stark för att slingra sig ur Joshuas och Weasley tvillingens grepp.

Visserligen hade Joshua blivit extremt obekväm när Julian kysst honom, och åren som deras vänskap byggts upp på hade bara krossats i samma sekund. Men nu i efterhand, anser sextonåringen att alla bra stunder överväger det lilla felsteget Julian gjort. De är trots allt bästa vänner, Joshua kan fortfarande komma ihåg hur de klickat första dagen, i tåget påväg till Hogwarts. Blicken glider ner till Julian som biter sig i hårt i läppen, ser alldeles ångestfylld ut. Både mot Joshua, men också mot Zihao. Han låter sig själv le lite grann mot sin vän, ett försäkrande lite leende som ska visa att deras vänskap antagligen fortfarande går att fixa, innan han flätar ihop sina fingrar med Zihaos. I ett försök att lugna honom lite.
"Förlåt," viskar han genuint och masserar sig lite om axeln som slagits hårt mot golvet.

Allt eftersom sjuttonåringen började lugna sig, främst av den anledningen att Joshua flätat ihop sina fingrar med Zihaos egna, började han känna sig en aning skamsen. Under de få minuterna som allt resonemang runnit av honom och förståndet brustit totalt, hade han verkligen menar vartenda ord han sagt. Men såhär på efterhand lät allting bara vidrigt och brutalt. Med ögonen uppspärrade och läpparna lätt darrande, slet han åt sig händerna för att sedan klumpigt komma upp på fötter. Han var inte riktigt klok, en sann fara för allmänheten. Fingrarna drog genom håret om och om igen, tills de slutligen föll åt sidan i samma veva som Zihao tvärt vände på klacken och skyndade ut från den stora salen. Usch, han var verkligen inte värd någonting bra här i livet så som han höll på.

Än en gång står Joshua där, alldeles för förvirrad för att riktigt förstå vad det är som händer. Hans vänner stirrar på honom, giftiga ögon förutom Julian, den enda som vet varför det hänt. Benen börjar röra på sig utan varken hjärtats eller hjärnans godkännande, ut ur sovsalen. Hans medvetna vet alltså vad det är han ska göra i dessa situationer. Efter några sekunder hinner Joshua tillslut fram till Zihao, som ser alldeles förstört ut. Utan att säga något griper han försiktigt tag om den andres handled och drar honom intill sig. Armarna stryket försiktigt över den andres rygg.

Först insåg inte Zihao riktigt vad som hände, åtminstone inte förens han befann sig i Joshuas famn. Men trots att sällskapet värmde en aning, var blicken fortfarande tom.
”Gå..” mumlade han och tryckte försiktigt bort sextonåringen. ”Snälla..jag..” stammade han vidare för att sedan vända ryggen till den andre, med ansiktet gömt i händerna. Nerför kinderna, hade tårarna börjat finna sin väg. De slingrade sig långsamt nerför den bleka, livlösa huden och vidare ner mot hakan för att slutligen falla mot golvet.

"Nej, jag tänker inte gå." viskar Joshua och granskar den äldres rygg, lägger märke till hur ångestfylld han är. Försiktigt lägger han en hand på Zihaos arm för att sedan gå in framför honom. Visserligen kanske sjuttonåringen verkligen vill vara ensam, men gryffindoreleven vet att han inte borde lämna honom ensam. Händerna rör sig till den andres ansikte, lossar lite på greppet om på den andres händer mot hans ansikte. Tummarna stryks försiktigt över kinderna för att få bort tårarna som trillar ner.

Utan att kunna hindra sig själv, slet Zihao tag i Joshuas händer.
”Gå”, upprepade han med en morrning för att sedan spärra upp ögonen på nytt och snyfta till. ”Förlåt, jag menade inte..” viskade han, nästan ohörbart, och föll ihop intill närmsta vägg, drog benen upp under sig med armarna lindade om knäna. I den stunden hatade han sig själv, mer än vad han hatade Julian och Xavier - mer än vad han hatat sig själv tidigare. Vad var det för fel på honom egentligen?