Life - Lupple & Medi PRS

Han kunde inte låta bli att pressa sig mot henne och såg in i hennes ögon.
"Gör jag dig lycklig? Säg sanningen."

Hon log stort och smekte hans kind sakta. "Du gör mig lyckligare än jag varit på hundratals år. " Viskade hon leendes. " Du får mig att känna mig levande. "Log hon ärligt.

"Då är jag lycklig. Jag trodde du spelade lycklig." Han bet sig i läppen och såg bort.
"Jag ber om ursäkt."

Mistril smekte hans kind sakta, oroad. " Låtsades? Älskade, varför tror du så?" Undrade hon oroligt.

"Jag vet inte.." Han fick tårar i ögonen och blinkade bort dem.
"Mi jag vet verkligen inte vad som spökar i huvudet. Jag ber om ursäkt." Han borrade in ansiktet i hennes hals.

Mistril kysste bort hans tårar, ömsint. Hon smekte honom över håret och försökte trösta. " Älskade. Jag vet att jag ibland är tung i sinnet och hjärtat men jag försäkrar dig att det aldrig någonsin rör dig." Viskade hon. " Jag har många förpliktelser och minnen. " Andades hon ärligt.

Han nickade, flyttade sig lite och vattnet skvalpade kring deras kroppar.
"Det vet jag, jag klagar inte. Men jag kände precis nu att så inte var fallet. Du tog in mig bara för du tyckte synd om mig. Säger saker för att få mig glad."

Hon såg på honom med en allvarlig blick. " Det är inte sant Ethan." Sa hon ärligt. Allvarligt. " Jag tog in dig för att du behövde trygghet och i min vård av dig så förälskade jag mig i dig. " Sa hon med tydlig stämma. Han fick aldrig tro att det någonsin var så att hon bara tagit in honom för att. För så var verkligen inte fallet.

"Jag vet det!" Sa han och torkade bort tårarna.
"Men jag fick en tanke, en dum sådan och den sa så. Jag vet att du älskar mig som älskar dig. Jag vill inget hällre än att dela evighetgen med dig. Jag vill ge dig lycka."

Hon smekte honom över ryggen och studerade honom noga. " Du ger mig lycka Ethan. " Viskade hon ärligt. " Men nu behöver du berätta vad du behöver av mig. Din sinnesstämning oroar mig. " Viskade hon. " Behöver vi göra som förr?" Undrade hon försiktigt.