wolfy & rollspelare prs

Han gjorde en gest mot två lediga platser och drog ut stolen åt henne. Då alla satt sig ner blev det knäpptyst i salen. Drottningen slog sina långa naglar mot glaset för att få allas uppmärksamhet trots att hon redan hade den.

Cleo kysste mjukt hans kind innan hon satte sig ner. Hon tittade mot drottningen och tog några andetag, förväntade sig nästan att hon skulle bli satt på plats där och då av drottningen. Hon fick inte alls bra vibbar från den gamla kvinnan.

”Vi har samlats här idag för att sörja förlusten av två medlemmar inom släkten Ivashkov, samt beskyddarna som skyddade dem till deras sista andetag.” Drottningen syftade på de som omkommit i steigoiattacken. Hon gjorde en gest för att uppmana alla att ta en tyst minut åt att tänka på de döda.

Cleo rynkade på pannan och kollade på Jonathan lite snabbt, han hade inte nämnt något om att någon hade dött. Hon kramade hårt om hans namn då hon förstod att det var någon av hans släktingar.

Han lutade sig närmare Cleo då hon kramade om hans arm.
”Min mormor och hennes man samt beskyddare,” viskade han i hennes öra för att klargöra för henne vem det handlade om.

"Jag beklagar sorgen. Varför sa du inget?" viskade hon och smekte hans arm lite försiktigt. Hon ville finnas där för honom på samma sätt som han fanns för henne. Hon suckade tyst och kramade hårt om hans hand med sin.

Jonathan skakade bara lite på huvudet. Det hade hänt så mycket annat samtidigt, och han hade velat ta lite avstånd från allt tragiskt som hänt. Hålla det hemligt för henne hade dock varit fel av honom.

Hon kollade på honom en stund och kysste sedan hans kind. När den tysta minuten var över så vändes blickarna till drottningen igen då alla antog att hon ville säga något mer.

”Jonathan,” utbrast drottningen och gav honom ett leende innan hon vinkade honom till sig. Han ställde sig vid hennes sida efter att ha gett henne en kram. ”En pojke med mycket potential, inte sant?” De andra gästerna mumlade och nickade instämmande trots att alla garanterat inte var överens med drottningen, men ingen var dum nog att säga det högt.

Cleo kände hur all färg lämnade hennes ansikte när Jonathan lämnade hennes sida. Hon höll dock ett leende på läpparna och höll hela tiden blicken på honom, var livrädd för vad drottningen skulle säga. Det kändes verkligen som något dåligt skulle komma.