Skriva av sig-tråden

_{Skrivet av whirlwinds:}
jävla skitliv. orkar inte. vill bara dö just nu.

_{Skrivet av expelliarmus:}
Jag är redo att berätta det här nu. Det är ett stort steg för mig med tanke på att det har varit min djupaste hemlighet så länge. Det har tagit upp hela mitt liv, varje vaken sekund. Jag blottar mig för er för att jag litar på er! Ni är fantastiska, mina fina Mugglis-vänner! ♥
____________________________________________
För ungefär sju veckor sedan fick jag en diagnos. Jag blev diagnostiserad med anorexia av min reumatismläkare. Vad jag trodde var ett vanligt rutinbesök hos honom blev en helvetesdag. Jag kom dit på morgonen och blev som vanligt inkallad till honom. Efter ca 10-15 minuters prat om mediciner och smärtor hit och dit berättade han att min mamma skulle gå ut därifrån så att vi kunde prata ostört, för det handlade om någonting känsligt, som han så fint sa. Han tog upp min vikt och BMI-kurva på datorskärmen gång på gång, påpekade hur fel den var och hur förvrängd verklighetsbild jag hade. Han sa åt mig att jag var sjuk. Han sa att det var okej att jag hatade honom just där och då eftersom att han hade kommit på mig och var tvungen att avslöja min största hemlighet. Jag bara grät, sa ingenting, nickade lite då och då, ruskade på huvudet och vägrade ta emot näsdukar. Jag använde ärmen på tröjan till att torka tårarna, det gör jag alltid.

Efter det besöket fick jag träffa en dietist, omgående, i ett litet och relativt mörkt rum. Jag visste vem hon var, hennes son och jag har orienterat i många år tillsammans och hon var en enorm stöttning till oss ungdomar i klubben. Det var jobbigt att sitta där framför henne, så jävla svag och hjälplös, blottad och naken. Jag blev ordinerad massor av näringsdrycker och samtal med henne en gång i veckan. Sedan fick jag ta ett EKG, för att se så att min låga vikt inte var alltför skadlig. Det var den inte, inte då, jag är stark ska ni veta, min kropp tål massor. Efter den dagen har jag inte ens smakat på en enda näringsdryck och det vet hon, jag är misslyckad.

Jag träffade henne en gång i veckan efter detta första möte och min vikt pekade nedåt varje gång, jag mådde sämre för varje möte och jag frös mer och mer. Jag kände mig otroligt låg. Hon var stenhård mot mig, men otroligt förstående. Hon förstod och det gjorde mig lite hoppfull. Nu har jag dock inte träffat henne på två veckor och kommer inte göra det mer heller eftersom att jag är remitterad till Dala ABC, en ätstörningsklinik där jag har fått en egen behandlare. Vi har haft tre möten hittills, där jag faktiskt har pratat och berättat lite hur jag känner. Jag är stolt, över att jag har gått dit och öppnat mig. Någon behandlingsplan har jag inte ännu, men det kommer nog. Det jag är rädd för just nu är att jag ska bli inlagd, med tvångsmatning och sond. Min vikt sjunker fortfarande och är dödlig. Jag själv tycker självklart att det är bra, eftersom att jag ser mig som en tjockis. Det hör till sjukdomen. Jag är inte puckad, jag vet att det är farligt, men känslorna tar över.

Idag har jag än en gång släpat mig till ABC för det tredje mötet. Jag har misslyckats med uppgiften jag fick förra veckan. Jag är värdelös och otillräcklig som inte ens kan klara en sådan enkel sak. Varje dag är ett misslyckande... Idag fick jag dock lite mer information än tidigare. Nästa vecka sätter jag igång med bildterapi 2 timmar i veckan utöver mina enskilda möten och sedan ska jag troligtvis få ta en promenad upp till labbet med min behandlare för att ta massor av blodprover för att se så att min kropp fortfarande orkar hålla ihop bara för att jag är så underviktig och förstörd. Allt mitt hår lossnar, jag har inte haft min mens på två-tre månader tack vare undervikten, jag är blek och min hud är sårig. Jag blir fulare och äckligare för var dag som går och ändå stoppar det mig inte. Vad får jag ut av all denna ångest och alla dessa äckelkänslor? Varför är jag så besatt av siffrorna? Varför kan jag inte bara äta som en normal människa utan att ha ångest? Varför tänker jag på mat hela dagarna och varför utför jag tvångsmässig träning? Jag vill bara vara normal, men det är inte så jävla lätt när man redan sitter i skiten.

Min behandlare sa en fin sak till mig idag. "Jag vet att du har ångest just nu, massor av ångest. Men vet du? Du är inte värdelös, det är ett jävla helvete du sitter i just nu och det kommer att bli bättre, det kommer faktiskt att bli det en vacker dag. Idag har du ångest över att du äter för mycket, en vacker dag kommer du ha ångest över att du inte har ätit tillräckligt."

Jag har fortfarande inte förstått att jag har den här sjukdomen. Jag är för fet, jag är för dålig, jag är för dum och för odisciplinerad för att ha denna sjukdom. Jag äter för mycket, jag tränar för lite, jag kan inte ha anorexia. Bara sjukligt smala människor har anorexia, inte jag.

_{Skrivet av expelliarmus:}
Jag är redo att berätta det här nu. Det är ett stort steg för mig med tanke på att det har varit min djupaste hemlighet så länge. Det har tagit upp hela mitt liv, varje vaken sekund. Jag blottar mig för er för att jag litar på er! Ni är fantastiska, mina fina Mugglis-vänner! ♥
____________________________________________
För ungefär sju veckor sedan fick jag en diagnos. Jag blev diagnostiserad med anorexia av min reumatismläkare. Vad jag trodde var ett vanligt rutinbesök hos honom blev en helvetesdag. Jag kom dit på morgonen och blev som vanligt inkallad till honom. Efter ca 10-15 minuters prat om mediciner och smärtor hit och dit berättade han att min mamma skulle gå ut därifrån så att vi kunde prata ostört, för det handlade om någonting känsligt, som han så fint sa. Han tog upp min vikt och BMI-kurva på datorskärmen gång på gång, påpekade hur fel den var och hur förvrängd verklighetsbild jag hade. Han sa åt mig att jag var sjuk. Han sa att det var okej att jag hatade honom just där och då eftersom att han hade kommit på mig och var tvungen att avslöja min största hemlighet. Jag bara grät, sa ingenting, nickade lite då och då, ruskade på huvudet och vägrade ta emot näsdukar. Jag använde ärmen på tröjan till att torka tårarna, det gör jag alltid.

Efter det besöket fick jag träffa en dietist, omgående, i ett litet och relativt mörkt rum. Jag visste vem hon var, hennes son och jag har orienterat i många år tillsammans och hon var en enorm stöttning till oss ungdomar i klubben. Det var jobbigt att sitta där framför henne, så jävla svag och hjälplös, blottad och naken. Jag blev ordinerad massor av näringsdrycker och samtal med henne en gång i veckan. Sedan fick jag ta ett EKG, för att se så att min låga vikt inte var alltför skadlig. Det var den inte, inte då, jag är stark ska ni veta, min kropp tål massor. Efter den dagen har jag inte ens smakat på en enda näringsdryck och det vet hon, jag är misslyckad.

Jag träffade henne en gång i veckan efter detta första möte och min vikt pekade nedåt varje gång, jag mådde sämre för varje möte och jag frös mer och mer. Jag kände mig otroligt låg. Hon var stenhård mot mig, men otroligt förstående. Hon förstod och det gjorde mig lite hoppfull. Nu har jag dock inte träffat henne på två veckor och kommer inte göra det mer heller eftersom att jag är remitterad till Dala ABC, en ätstörningsklinik där jag har fått en egen behandlare. Vi har haft tre möten hittills, där jag faktiskt har pratat och berättat lite hur jag känner. Jag är stolt, över att jag har gått dit och öppnat mig. Någon behandlingsplan har jag inte ännu, men det kommer nog. Det jag är rädd för just nu är att jag ska bli inlagd, med tvångsmatning och sond. Min vikt sjunker fortfarande och är dödlig. Jag själv tycker självklart att det är bra, eftersom att jag ser mig som en tjockis. Det hör till sjukdomen. Jag är inte puckad, jag vet att det är farligt, men känslorna tar över.

Idag har jag än en gång släpat mig till ABC för det tredje mötet. Jag har misslyckats med uppgiften jag fick förra veckan. Jag är värdelös och otillräcklig som inte ens kan klara en sådan enkel sak. Varje dag är ett misslyckande... Idag fick jag dock lite mer information än tidigare. Nästa vecka sätter jag igång med bildterapi 2 timmar i veckan utöver mina enskilda möten och sedan ska jag troligtvis få ta en promenad upp till labbet med min behandlare för att ta massor av blodprover för att se så att min kropp fortfarande orkar hålla ihop bara för att jag är så underviktig och förstörd. Allt mitt hår lossnar, jag har inte haft min mens på två-tre månader tack vare undervikten, jag är blek och min hud är sårig. Jag blir fulare och äckligare för var dag som går och ändå stoppar det mig inte. Vad får jag ut av all denna ångest och alla dessa äckelkänslor? Varför är jag så besatt av siffrorna? Varför kan jag inte bara äta som en normal människa utan att ha ångest? Varför tänker jag på mat hela dagarna och varför utför jag tvångsmässig träning? Jag vill bara vara normal, men det är inte så jävla lätt när man redan sitter i skiten.

Min behandlare sa en fin sak till mig idag. "Jag vet att du har ångest just nu, massor av ångest. Men vet du? Du är inte värdelös, det är ett jävla helvete du sitter i just nu och det kommer att bli bättre, det kommer faktiskt att bli det en vacker dag. Idag har du ångest över att du äter för mycket, en vacker dag kommer du ha ångest över att du inte har ätit tillräckligt."

Jag har fortfarande inte förstått att jag har den här sjukdomen. Jag är för fet, jag är för dålig, jag är för dum och för odisciplinerad för att ha denna sjukdom. Jag äter för mycket, jag tränar för lite, jag kan inte ha anorexia. Bara sjukligt smala människor har anorexia, inte jag.