Johanna and Thalia back in the Hunger Games

Johanna blängde surt på Thalia. Egentligen var hon inte sur men det bara kändes så frustrerande att hon sade så. För självklart skulle Johanna ta Thalia till en läkare om hon blev allvarligt sjuk eller skadad.
"Men det är en annan sak. Jag dör inte direkt av att inte duscha så ofta", muttrade Johanna. Hon skulle aldrig tycka om att duscha igen, det visste hon lika väl som att hon aldrig skulle kunna sova ordentligt igen. Johanna hade så mycket blod på händerna att hon aldrig skulle bli av med det. Det var inte så att det var något man kom över efter ett tag. Samma sak med tortyr. Spåren som blivit inristade på henne och i hennes hjärna i form av minnen skulle hon aldrig bli av med.
"Låter bra", sade Johanna och ledde Thalia med sig in i sitt sovrum. Hon antog att Thalia inte heller ville sova själv, så de skulle dela på Johannas säng.

Thalia nickade och la armarna om Johanna då de kom in i sovrummet.
"Du har rätt förlåt mig." sa hon mjukt och såg in i hennes ögon.
"Jag vet att det är svårt för dig, men du måste vara ren med. Jag vill bara göra det enklare för dig." fortsatte Thalia och la huvudet mot Johannas axel, drog in henne i en kram. Hon var glad att de skulle dela säng och sovrum, Thalia klarade inte av att sova ensam och det gjorde inte heller Johanna. Inte för att någon av dem skulle sova ordentligt, men det hjälpte att ha den andra vid sig och inte ta till andra medel som alkohol.
"Om vi tar en gång i veckan? Sedan om det behövs, men det får du välja själv." sa Thalia och kysste lätt Johannas nästipp.

Johanna lade ansiktet mot Thalias hals. Hon älskade att göra så då hon kunde känna hur Thalias hjärta slog och hur hon andades. Det var så betryggande att lyssna till för någon som sett när så många slutat andas. Men när Thalia drog upp förslaget om att Johanna skulle duscha en gång i veckan ville hon nästan slita sig ifrån Thalia så fort hon kunde och sticka därifrån. Det var nästan som om hon skulle göra en fritidssyssla av att plågas. Det sade hon dock inte till Thalia, för Johanna visste att hon skulle bli arg och därför lade Johanna motvilligt band på sin tunga. Hon lyfte upp huvudet och såg på Thalia och nickade, en tillåtelse till att låta sig själv plågas igen. Men Thalia såg nöjd ut när hon lätt kysste Johannas nästipp och då kunde inte Johanna gömma ett leende. Det viktigaste var att Thalia, Finnick och Cato mådde bra. Om Thalia mådde bättre av att Johanna mötte sina rädslor så skulle Johanna göra det. Johanna värderade sina vänner mer än sitt eget liv och det hade hon gjort sen hon blev vän med Finnick. För Johanna hade gjort så många hemska saker och egentligen förtjänade inte hon att stå här, vid liv, medan så många andra låg begravda under flera lager av jord.

Thalia log mjukt och strök Johanna sakta över håret, mjukt och försiktigt.
"Jag hjälper dig, jag lämnar aldrig din sida. Inte frivilligt i alla fall." sa hon mjukt och lugnt. Hon sträckte sig och knäppte av lampan och rummet lystes nu bara upp av månen, i övrigt var det mörkt i rummet.
Thalia rös ofrivilligt till och kröp närmare Johanna under täcket, det var som något obehag sköt genom kroppen på henne.
"Lämna mig inte." mumlade hon och slöt slutligen ögonen men upphörde inte att hålla om Johanna och stryka hennes hår. Hon fann trygghet och värme i den andra kvinnan och ville att hon skulle känna likna.

Johanna nickade och lade ner huvudet igen. Hon kunde inte förmå sig att öppna munnen för att svara förrän hon hörde Thalia mumla "lämna mig inte". Det fick henne att mumla tillbaka, fast ändå lite högre, "jag kommer inte lämna dig, jag lovar". Johanna fortsatte dock med 'inte frivilligt iallafall' i sina tankar, eftersom om hon skulle sagt det så skulle Thalia antagligen oroa sig över det mer än vad hon redan gjorde. Johanna slöt till sist ögonen och låg tätt intill Thalia tills hon mycket ofrivilligt somnade.

Thalias rörelser avstannade efter ett tag då hon hörde Johannas andetag lugnades och blev regelbundna. Thalia kunde lyssna på det i timmar, men det gjorde hon självfallet inte, hon somnade hon med. Somnade med armarna om Johanna, hon hoppades att detta skulle bli en lugn natt för dem båda. Både hon och Johanna behövde det, Thalia ville inget annat än att Johanna skulle må bra. Hon visste att det fanns mycket djup och mörker inom henne och att hon bara skrapat på ytan av det.

Flera timmar senare så vaknade Johanna med ett ryck och höll nästan på att slå till armarna som höll om henne innan hon insåg att det var Thalias. Då kunde hon lugna ner sig lite. Hon hade nämligen drömt om att mutanter hade jagat henne i skogen och när hon vaknade var när de hade slitit tag i henne... Johanna skakade av sig den återstående rädslan som fanns kvar i henne och sjönk ner igen mot Thalia. Det var fortfarande mörkt i rummet så hon hoppades att hon skulle kunna somna om och att hon inte väckt Thalia, då hon verkligen behövde få sova.

(Woho, du svarade )

Thalia rycker till och sätter sig blixtsnabbt upp då Johanna vaknade. Hon sov alltid lätt numer efter spelen och var omedvetet på spänn mot faror.
Ett kvidande hörs, inte mer innan hon sjunker ner vid Johanna då hon insåg att de var trygga.
Den livsglada och skrattande Thalia, den hon var innan spelen innan Thresh.......
Nej, hon ville inte tänka på det, men mycket var borta. Hon försökte uppträda som en hård vinnare vilket hon inte var och det höll på att knäcka henne. Dock hade hon väl alltid varit sådan, att inte visa sig svag, det vore ett nederlag.
Hon vänder sig mot Johanna, hon gissar att det var hon som orsakat det hela.
"Hur är det?" viskar hon lågt fram och lägger försiktigt en arm om den andra kvinnan.