(PM)Albus Potter

själv tycker jag inte att det gör något

Jag tycker att det är väldigt likt, och på filmen har ju Albus mrökbrunt hår och bruna ögon, eller?

Jag vet, har bara så jäkla dålig fantasi att jag har svårt för att komma på egna saker. Är inte direkt van vid att skriva..

Filmen har ofta fel. Det står att han är den enda som ärvt harrys ögon och han har svart hår.



inte van vid att skriva? Det märks inte

Nej, jag håller med lolo1337, du är jätteduktig

Jag säger inte att det inte är välskrivet och påhittigt, men uppbyggnaden av historien är väldigt lik, det är det enda. Du har bra fantasi, tro inget annat ^^

Ååååååh!!!
Skriv mer NU!!!!!!!!!!!
Jag dör om du inte gör det.
Den här ff:en är bääääst!

Tack, ni är SÅ snälla!!! Jag skriver lite då och då under dagarna, så det kanske blir ett kapitel om jag gör så idag

Jaaaaaa!
Hoppas att det blir det!
Längtar till nästa del ,hoppasatt den kommer snart!!!!!!!!!

Japp, NU kommer det! Bara för att jag är så jäkla dålig på att skriva ofta så ska ni få ett extra långt den här gången
Slutet på förra kapitlet:
Albus funderade ett flertal gånger på att vända, och han började få skuldkänslor för att han hade dragit med sig Ellie och Sco hit. Det kändes fel. Han tänkte precis fråga dem om de ville vända när han fick syn på dörren. Han började springa mot den med ett tjut av glädje och Ellie och Sco rusade efter. Väl framme vid dörren tvekade Albus inte med att dra i handtaget på en gång, men han hann tänka en tanke innan dörren slets upp: Vad skulle de få syn på nu?

46 - Välbekant träff
De möttes av ett, om möjligt, ännu mörkare rum, men det här var bredare och inte alls lika stort som den långa korridoren. Det här rummet var ungefär lika stort som gryffindors sällskapsrum, men det saknade helt möbler och färg. Albus tvekade lite till att gå in, men sedan övervägde han att göra det, så han tog ett stort kliv över tröskeln och in i rummet. Precis när han satte ner foten i golvet tändes plötsligt lamporna, och Albus fick syn på ett rum som var en gnutta mindre än vad han hade trott. Det lungade honom lite, för rummet såg inte alls läskigt ut längre. Om man jämförde med korridoren med inferierna så var det här nästan mysigt. Sedan upptäckte han en massa små hål i väggarna. De såg ut som sådana där klassiska hål där husmusar bodde, men de här var ganska mycket större. Ungefär lika stort för att Albus skulle komma igenom öppningen.
När Albus tänkte efter gick det upp för honom att de här hålen måste vara till för något, och det var dem. Det upptäckte de bara några sekunder senare, när både Ellie och Sco också hade klivit in i rummet.
Det hördes ett mycket välbekant ljud, som om en hund tassade in i rummet, fast mycket lägre. Albus kände allt för väl igen ljudet för att undgå att gissa vad det skulle vara som kunde komma ut ur ett av hålen vilken sekund som helst. Han tittade bakåt mot Ellie och Sco, och han kunde se på deras miner att de också hade listat ut det.
Albus hade rätt. Ur ett av hålen kunde man nu skymta en skugga, med en böjd svans som viftade ilsket. Bara några sekunder senare var varelsen ute. Det var en böjsvans. Den var aningen större än böjsvansarna de hade träffat på hos Hagrid, men Albus var bombsäker på att den här var just en av de böjsvansar som Hagrid fött upp. Den hade en brun kropp som påminde om en gren, och en svans som böjde sig uppåt likt en skorpions. Den stod där vid kanten av sitt hål och knäppte hotfullt med de vassa klorna som om den väntade på att få gå till attack.
Precis då kom det ut en böjsvans från varje hål, vilket resulterade till att Albus, Ellie och Sco nu stod öga mot öga med minst tjugo böjsvansar som stod och knäppte ilsket med sina klor.
Då upptäckte Albus dörren på andra sidan rummet. Han nickade mot den för att visa Ellie och Sco att de skulle gå dit. De nickade tillbaka och sedan började de gå.
Så fort de hade kommit halvvägs genom rummet gick böjsvansarna till attack.
”AAJ!” skrek Sco som hade blivit nypt i stortån.
”Hur gick...” började Albus men blev sedan avbruten av en böjsvans som hade hoppat upp och nypit sig fast vid hans ena byxben.
”Aj! Släpp mig, din lilla…” sa Albus medan han ilsket försökte sparka av sig böjsvansen. När den tillslut trillat av sprang Albus fram till dörren medan han i förbifarten sparkade till så många böjsvansar han kunde. När han väl kommit fram till dörren ryckte han och slet i den med all sin kraft, utan resultat.
”Alohomora!” försökte han, men det fungerade inte heller.
”Den är låst!” ropade han till Ellie och Sco som fortfarande stod kvar i mitten av rummet och försökte handskas med böjsvansarna som retfullt satte klorna i allt de kom åt.
”Det måste finnas en nyckel någonstans!” flämtade Ellie.
Albus började spana. Han tittade upp i taket, på alla väggar och på varenda golvyta, men han kunde inte se en endaste skymt av nyckeln.
”Den finns inte någonstans!” utbrast han förfärat.
”Titta i hålen då!” ropade Ellie.
Albus svalde. I hålen? De var tillräckligt stora för en fullvuxen, ganska smal man skulle kunna tränga sig igenom, men han var ändå osäker. Bara det inte finns fler böjsvansar där inne, tänkte han, men sedan började han gå. Han började med att titta in i hålet närmast dörren. Där inne fanns det bara ett utrymme som var ungefär trettio centimeter i tak och det gick bara en halvmeter in. Där kunde inte en elvaårig pojke få plats.
Albus gick till nästa hål, och det såg precis likadant ut. Hålet efter såg likadant ut det med, och de följande femton hålen såg också exakt likadana ut. Albus kikade in i det sista hålet och höll på att få en hjärtattack när han såg att det inte alls såg likadant ut som de föregående hålen. Det här hålet var betydligt mycket större inuti, och det lilla rummet där inne följdes av en smal tunnel.
”Det är en tunnel här”, sa han till Ellie och Sco. ”Jag kryper in.”
”Bra!” hördes det från Sco.
Sedan började Albus krypa. När han kom in i det lilla rummet innanför hålet föll det ner en massa damm från taket och även en mängd spindlar. Albus försökte att inte bry sig utan började istället krypa genom den smala tunneln. Den var inte allt för lång, för efter bara någon minut kom Albus ut i ännu ett rum, som var en gnutta större. Det var tillräckligt stort för att Albus skulle kunna ställa sig upp utan att slå huvudet i taket. Han såg sig omkring. Rummet var svagt upplyst av en ensam fackla vars ljus dansade dystert i rummet. Först upptäckte Albus ingenting annat än damm och sten. Det fanns ingen dörr eller tunnel som ledde vidare, bara den tunneln som ledde tillbaka.
Sedan fick Albus syn på en stenplatta i väggen som såg en gnutta annorlunda ut till skillnad från de andra. Han förstod först inte vad som var annorlunda med den, men efter ett tag kunde han med ansträngning urskilja en dammig inristning i stenplattan. Hjärtat bultade snabbare. När Albus inspekterade inristningen närmare upptäckte han genast vad det var. En nyckel. Det fick Albus hjärta att kännas som om det skulle få bröstkorgen att sprängas. Han förstog att nyckeln skulle finnas bakom sten plattan. Han försökte med att trycka på den med handflatan, han försökte lirka ut den med fingertopparna och han försökte med allt han kunde komma på, men ingenting fungerade.
Tiden gick. Albus började tänka på hur det gick för Ellie och Sco där ute, och sedan kom han att tänka på James. Han måste skynda sig.
Han drog fram trollstaven och började fundera på om han kunde någon trollformel som kunde vara till nytta, men eftersom han bara gick i första årskursen var han inte skicklig nog att få saker att sprängas.
Albus bet sig i läppen. Sedan tänkte han tillbaka på alla lektioner de hade haft i trollformellära. Då kom han på det.
”Flipendo!” utbrast han hoppfullt, och till hans stora förvånad sköts stenplattan inåt som på order. Det fungerade! När stenplattan hade åkt in ungefär tjugo centimeter stannade den, och Albus kunde urskilja ett hål i taket av det lilla utrymmet som hade skapats av stenplattan, och rätt som det var föll det ner en stor, guldig nyckel från det. Albus grep den och skyndade sig sedan tillbaka genom tunneln, in i det andra, lilla rummet och ut ur böjsvanshålet. Han fick genast syn på Ellie och Sco som utmattat stod och sparkade så många böjsvansar de kunde. Deras byxben var trasiga och upprispade.
”Jag har den!” sa Albus och höll upp nyckeln. Ellie och Sco sken upp som solar vartefter de rusade mot dörren. Albus låste upp den med hjälp av nyckeln. Dörren svängde upp som på order, och Ellie, Albus och Sco steg in i nästa rum vartefter de stängde dörren efter sig.