The cold in our bodies [PRS]

Hon log och en av de vackra hästarna kom fram och gned sin mule mot hennes hand.
"De var gåvor..." Sa hon och såg på dem.
"Jag lovar att berätta mer sen. " Sa hon och lade huvudet på sned.
"Den här ängen och det där taket är det ända som är för djuren ungefär. Varför ha mer? Vi klarar oss. Djuren lider inte. Visst vi har plats för maten men vi har inget som ni kallar bondgård." Hon skrattade till när hästen buffade på henne och viskade något till den.
"De är ivriga... de vill att jag rider på dem men inte nu-Jag har staden att visa."

"Från vem då?" Olivia tittade roat på hästen när den närmade sig Alice. Det var tydligt att den tyckte om henne. Det kanske var Alices egen häst?
"Får djuren lämna staden någon gång? För ett beta, menar jag?", frågade Olivia och vände blicken till hästarna igen.

"Jag berättar sen som sagt. Det är en lång historia..." Hon såg på henne och skakade på huvudet.
"De har den här ängen. Det är väl gräs på den eller mistar jag mig?" Hon gjorde en handrörelse och smekte hästen över manen.
"Vad vill ni se härnäst?"

"Okej. Det är jättefint." Olivia svepte med blicken runt området igen innan hon vände sig till Alice. "Åh, vad som helst. Du berättade om örtträdgården igår, den kanske?", föreslog hon.

Hon nickade och började att gå mot en annan del av staden.
"Jag kan även visa er där några sitter och väver. Det är samma tyg vi har på oss nu. Så det är alltid samma skimmrande tyg." Hon visade och blev sedan tyst. Lottie såg på Olivia och lade huvudet på sned.
"Är allt okej?" Frågade hon och Alice nickade.
"Det är bara lite jobbigt att berätta- Ni kommer förstå när senare."

"Otroligt. Ni får allt att gå runt här. När bildades staden?", frågade hon sedan nyfiket och såg sig om när de följde efter Alices steg längst gatorna. Hon passade på att dröja med blicken en aning på byggnaderna de passerade. Det var fint att se rinnande vatten, som ett litet vattenfall vid utkanten av en byggnad. Det såg ut som att vara ett med naturen. Magiskt, kanske.
"Du behöver inte berätta allt nu, Alice. Det är okej att bara gå omkring och se också.", lugnade Olivia. Allt annat var bortglömt. Det var lätt att vara här och nu.

Hon funderade på ett svar men vände sig om och log svalt.
"Om vi säger såhär.... Det är äldre än greven. Det är något jag vet om. Det är ingen hemlighet och ni kommer få reda på hur gammalt sen. Ni kommer få reda på allt." Hon började sedan gå och snart började det dofta underbart. Sött och kryddigt samtidigt. Det var även här ett fält, inte stort men lagom stort där man kunde se att det planterades mycket örter och hon vände sig om.
"Det är därför jag var så mån att ha örter i min ägo."

"Okej." Olivia tystnade. Allt skulle klarna sedan alltså. Hon behövde inte fråga mer.
Hon tittade förbi Alice på fältet med växterna. Det såg trevligt ut, tyckte hon. Men litet, för en hel stad. Men det såklart, det kanske inte var alla som använde örterna? Hon log vänligt och bytte en gillande blick med Lottie.

Hon såg på Olivia och lade huvudet på sned.
"Vad står på?" Frågade hon och lade huvudet på sned. Såg sedan ut över fältet igen och såg tillbaka på henne.
"Vi har även ätt fält för säderslag och sen har jag mina .... ska jag kalla dem väktare? De har varit i palatset i sin del. De brukar inte vandra runt. "

"Va? Nej, ingenting.", försäkrade Olivia Alice och log vänligt mot henne. "Det är ett häftigt ställe det här med. Vad välsignade ni måste vara, för att ha en sådan lyckad skörd.", tillade hon och kikade ut över fältet av växter. Hon förstod att Alice var kunnig, som visat flertal gånger på växternas förmågor.
"Har staden något namn?", frågade Olivia sedan och tittade tillbaka på Alice igen.