PRS Lupple & Medi

"Fråga varför du dödade dem." Hon lade armen om sig och drog ihop sig och såg upp på honom.
"De ser ut att ha äldre kläder. De är ett par i 30 års åldern." Hon slöt ögonen och suckade.
"Jag önskar att jag kunde måla som du."

Dorian svalde hårt, ett par i 30-års åldern? Äldre kläder. Han kunde inte minnas dem. Inte alls. Men han hade dödat många så mycket visste han.
"Jag antar att jag var törstig. " Sa han tyst och såg på henne.
" Varför vill du måla som jag?" Sa han och smekte hennes kind försiktigt.

"Då kan jag måla av dem, visa dig." Hon tog hans hand och kysste den. Såg sedan bort och reste sig.
"Ska vi bo på hotell eller i ett av era hus?" Hon såg på honom och rynkade pannan.
"Ohh nej! Din pappa kommer göra mig fattig." Hon brast ut i skratt och ramlade ner på sängen och krype ihop,

Han såg på henne och suckade tyst.
"Jag är ledsen över att du behöver se dem." Sa han ärligt och lät henne kyssa handen.
" Vet inte. Det beror på- vad vill du helst?" Sa han och log mot henne.
" Fattig? Varför skulle han göra det?" Flinade han.

"Skulle vara kul att se era andra hus. Är de lika vackra som detta?" Hon lade huvudet på sned.
"Vem äger detta hus? Jag. Har jag pengar. lite." Hon sträckte ut händerna.
"Din pappa gör mig fattig på ett nafs." Hon skrattade och försökte sätta sig upp.
"Jag får be om hjälp."

Dorian nickade sakta.
" Då kan vi bo i ett av våra hus där." Sa han och ryckte på axlarna.
" Både ja och nej. Beror på hur man ser det. Är ju olika stilar och så på dem. Vad som passar i staden, landet. " Sa han och satte sig ned och flinade.
" Bara för att du äger det så behöver du inte betala för det. Du äger det för din säkerhet. Vi står för alla andra kostnader med huset. " Sa han allvarligt och såg på henne men med ett vänligt leende.

Hon suckade men sen log hon.
"Jag vet att det är för min säkerhet. Du fattade inte skämtet tror jag morfar." Hon drog ner honom och såg på honom och drog handen genom hans hår.

Dorian såg på henne och insåg att han verkligen inte hade förstått skämtet vilket faktiskt fick honom att känna sig riktigt gammal.
Det kändes som han behövde be om ursäkt men han hann inte fören hon hade dragit ned honom till sängen. Han såg på henne, log bredare.
Gav henne en lätt kyss.
"Så ser du fram emot resan?" Sa han och smekte hennes kind sakta.

Hon nickade och såg in i hans ögon och fnittrade till.
"Så fattade du skämtet?" Viskade hon i hans öra och vände blicken mot honom. Sen hörde hon Tristans röst ropa något och hon skrattade till.
"Så jag tänkte fråga dig om en sak."

Dorian såg på henne och skakade lite på huvudet.
"Jag tror inte det. " Sa han ärligt och såg lite skamset bort. Han brukade ofta vara uppdaterad men detta hade han inte förstått alls.
Han hörde Tristan men orkade inte fokusera på honom. Det kändes inte speciellt viktigt.
" Okej fråga på." Sa han och flinade lätt mot henne. Nyfiken på vad hon hade att fråga.