Skriva av sig-tråden

Så, nu känner jag mig redo. Denna text skulle egentligen kunnat vara en hel bok. Men vilken vettig människa skulle skriva det. Jag tänker inte bekänna mitt livs historia. Den är helt enkelt för tung. Vad alla människor gjort mot mig genom åren, det går inte att beskriva.

Varning på detta. Ganska knäpp och lite dum text. Opassande för en del kanske.

Hej, mitt namn är inte my. Du får gärna kalla mig det, men det är inte mitt namn. För här är jag en person, men i verkligheten är jag någon annan. Och innerst inne, så är jag en person, en person som ingen känner namnet på, en person som bara jag känner till, en person som hemskt läskig att ha och göra med, för i denna personens makt står det saker som skulle chocka andra, saker som är förfärliga, brott som inte går att sona för, denna person kan mörda.

Hey, I said it. I told you my biggest secret. Okej människor, jag har aldrig gjort det, och aldrig skulle jag göra det heller. Jag skulle aldrig ta något som inte är mitt. Men skulle jag kunna ta något som faktiskt är mitt? Svaret är simpelt, ja, det skulle jag faktiskt.

För många år sedan var jag en glad tjej, en tjej med energi, en som var uppskattad och älskad. Vad som hände sedan, det tänker jag inte gå in på så mycket djupare. Men jag ska berätta lite i alla fall. I fem år har jag varigt annorlunda. Deprimerad, skulle vissa säga, men inte jag. För nej, det har jag inte. Bara annorlunda. Inte älskad, inte uppskattad, inte någon som man bryr sig om. Och tja, fuck hell, förlåt, men jag kan bara berätta att det suger livet ur en, bokstavligt. För tja, jag har jaft dödsönskingar, och tja, jag har faktiskt tagit till med lite otrevliga metoder med. Sedan har det faktiskt varigt så att jag aldrig kommit hela vägen, något som jag ångrat vid många tillfällen, man jag kan lova, att det hade förmodligen hänt, om dörren i te öppnats den dä dagen och allt fallit ner och resulterat i ett jack i handen.Men så är det det går. När man söker uppmärksamhet. Och lalala, det funkade faktiskt. I några dagar ja, sedan var det rätt tillbaka och så samma process igen. Kul va?
För två år sedan hände något underligt. Jag fick tankar, tankar som en tolvåring definitivt inte ska ha. Tankar som, tja helt enkelt är onormala. Tankar som jag kan slå vad om att, tja förmodligen ingen av er andra haft. Nej tänker ni nu, det är klart vi har, men nej, jag är inte så säker på det. I alla fall, dessa tankar åt upp mig, innifrån och ut, men det var inte förrän ett år senare som det sa boooom! Och allt for ut, eller tja inte allt, bara historien, inte tankarna, de fick vara kvar och fortsätta äta. Men så livet blev piss, för djävligt. Ett liv som jag inte kunde leva. Ett liv som ingen kunde leva. Menså fick jag mig en utskällning. Jag kunde ju inte hålla på sådär. Det hade tydligen pågått för länge nu. Så jag fick tydligen bara hålla allt inom mig. Sedan dess, har jag aldrig talat med någon om det, inte förrän nu. För det är inte förrän nu, jag inser att jag inte klarar av det längre. För det är varje dag så att jag dör lite. Jag dör lite, bokstavligt talat. Jag känner hur jag faller sönder, inte bara mentalt med fysiskt. Och det är rena helvettet. Jag vet inte hur länge jag kan stanna kvar utan att någon bryr sig Utan att någon finns. Jag orkar inte gång på gång bara vara där för alla andra utan att ens bli uppskattad. Jag orkar inte göra allt åt alla, utan att ens få ett tack utan bara ett, jag ska anmäla dig. Flera nätter i rad flera veckor har jag bara gråtit, dött. Och jag pallar inte mer. Jag är inte värd ett skit, jag är bara den som alla kan kräva saker av, igen. Jag jag aldrig få ett, tack, eller ett, jag bryr mig, eller att jag är glad att du finns? Och få det på riktigt. Inte bara få det som om, utan dig skulle jag inte klara skolan. Men nej, för jag är tydligen inte värd ett skit. Och fine, visst, det får vara så. Men förvänta då er inte att jag alltid ska finnas kvar.

Tack för mig. Nu är jag trött, nu ska jag gå och dö lite till.

expelliarmus: Mina ord som du fick igår kvarstår och jag önskar verkligen över allt annat att jag i detta nu kunde knäppa med fingrarna så att jag i detta nu satt bredvid dig och kunde ge dig ett leende och en bamsekram. Du är stark och värd att orka ta dig upp ur skiten! Jag tänker inte lägga mig i att försöka ge råd för inte ens jag förstår mig på hur man skall kunna hjälpa till på den fronten när du själv VET vad som är fel och inte vet HUR det gått till, HUR du skall orka ta dig upp från det osv. Men jag finns här, jag lyssnar och jag peppar gärna med energi så att du orkar ta dig upp varje kommande dag med ett leende. ♥

soratanaka: Det är enklare att finnas till för sina vänner och orka med sitt arbete om man har styrkan, livsglädjen och självförtroendet. Om du pressar dig själv att finnas till för alla andra och fixa skolarbete osv. så går det i helt fel riktning: du kommer bygga på pressen och stressen till det att du inte längre orkar. Gör om, gör rätt. Ta hand om dig - finn styrka och glädje för därefter har du både lust och ork att klara av allt annat ♥

Jag vill försvinna ut i det tomrummet. Jag vill inte skära mig. Jag vill inte dö. Jag vill bara försvinna. Och jag vill försvinna nu.

det är ingen bra lösning, speciellt inte när vintern nalkas
du kan försöka försvinna in i musik om det finns någon musik du tycker extremt mycket om, fungerar ibland

^Tyvär bara glad musik och jag känner inte för det just nu. Tips?♥

JoLizz – Tack, tack för omtanken, och för komplimangen och för att du över huvud taget tog dig tid att svara. Du är fantastisk och dina ord lättade mitt hjärta, ska du veta ♥

Kintsugi - Först och främst- tack för att du varit min ängel och hjälte idag. Jag överdriver inte.
Jag läste ditt inlägg i mobilen i morse på bussen, och det fick mig att gråta en hel del ska du veta. Dels för att jag insåg att det inte finns något sätt för mig att vinna; jag kan inte klara av att hålla alla de här bollarna i luften och du hjälpte mig inse det. Jag gillade inte att höra det, men nu, när tankarna har sjunkit lite, förstår jag att det är det enda kloka. Att pausa en del saker. Ditt inlägg har hjälpt mig att fatta två beslut som jag personligen tycker suger, men som antagligen är det bästa och i ärlighetens namn, i hemlighet är jag glad att jag tagit dem. Ingen NaNo för mig i år, och jag pausar den ena (den mest krävande) fanficen. Det låter som två småsaker, men det känns redan lättare att andas.
Och skolan.. Min första reaktion på det du skrivit var nej, det kommer inte gå. Jag kan inte bara nöja mig med VG. Men.. jag kan kompromissa, prioritera ner ett par ämnen kanske, åtminstone ett litet tag. Och sen får vi se hur det blir. Jag är så trött nu för tiden att jag ändå slutat bry mig. Typ.
Råden om min syster ska jag ta till mitt hjärta. Jag ska krama henne det första jag gör när jag ser henne igen, maybe we both need it right now.
Du är en så underbar människa. Det du skrev har hållit mig uppe hela dagen, även om jag har gråtit både i skolan och på bussen hem så har du hjälpt mig kanske mer än du anar. Det du skrev var precis vad jag behövde och jag är så tacksam för att du tog dig tid att skriva det. Vilket för mig till andra anledningen varför det fick mig att gråta; jag trodde inte att någon på allvar skulle bry sig. Och jag tyckte det var okej, jag menar, jag hade ju bara tänkt skriva av mig för min egen skull.
Kram, Kintsugi. Min hjälte för dagen ♥

Luna 1 – Det du skrev gick rakt in i hjärtat på mig. Fina, fina du. Tack för att du finns. Och även jag bryr mig om dig och du vet vart du hittar mig om du känner att du behöver prata ♥

Tonkss - Bara... tack. Det är jobbigt och jag är så utterly exhausted för tillfället men jag ska lyssna på dina råd och försöka ta dem till mig.
Tack för omtanken, gulliga du du är underbar ♥

lillamymin: "Jag är inte värd ett skit, jag är bara den som alla kan kräva saker av, igen. Jag jag aldrig få ett, tack, eller ett, jag bryr mig, eller att jag är glad att du finns? Och få det på riktigt"

Lilla My, eller mymin. Ja, det är vad jag kallar dig när jag ser dina svar i forumet. För det första vill jag säga: TACK! Tack för att du delar med dig av dina ord. Tack för att du vågar tala om hur det ligger till. Det hjälper inte bara dig själv utan även oss: vi får en inblick och kan försöka hjälpa dig på vårt vis.

Mymin, du betyder minst lika mycket som alla andra på jorden - det finns INGENTING som säger att någon skulle vara mer värd än någon annan. DU. ÄR. VÄRD! Okej? Du betyder väldigt mycket, inte minst här på mugglis. Du har delat med dig av din pusselbit och utan den kan mugglis aldrig vara riktigt helt - eller bära på det motiv som just nu skapas. Motivet skulle få en ny struktur. JAG är glad över att du finns och har hittat en plats på mugglis. Jag gillar att se dina svar i forumen och hoppas att du trivs och tycker om att vistas här - och kan ta emot komplimanger och våga tro på dig själv och andra!

Du är aldrig ensam. Om inte du tror på dig själv så oroa dig inte. jag finns här och jag tror på dig! När du kommit på fötter igen och orkar bära med dig ett leende varje dag utan större ansträngning vet jag att även du kan tro.

jag är sagan om ringen beroende så det blir lite sån musik http://www.youtube.com/watch?v=Fum6RnsuNuQ
http://www.youtube.com/watch?v=EJUU7srBPY8

Tack!♥ Jag ska lyssna på den. Sedan ska jag fundera på en sak.

ok gör du det
det är två låtar
jag ska nog gå och lägga mej nu
god natt