Rose Weasley och Scorpius Malfoy, förbjuden vänskap

Goodie

Ny läsare här. Du och din ff kan känna er bevakade.

Suuuuperbra!

Jättebra

Jättebra

~ FJÄRDE ÅRET~

Lite kort historik om vad som hände Rose under år två och tre:
Efter hennes svimning började hon anses coolare av någon anledning och hon fick betydligt fler vänner. Hon slappnade av och blev ungefär som innan Scorpiusincidenten. Hon fortsatte dock att ignorera Scorp. Albus fortsatte att vara med henne ibland, men de var inte längre lika tajta.

Rose

Mamma vinkade av oss allihop. Hennes ögon var blanka av tårar och hon kramade den lilla papperslappen där Hugo skriftligt lovat att skriva. Förra året hade han nämligen glömt det väldigt mycket och mamma hade bombarderat mig med ugglepost där hon uppmanade mig att övertala honom. Som väntat struntade jag i det och i hennes hand låg det hopknycklade resultatet.
Pappa kunde tyvärr inte komma till perrongen i år utan var tvungen att stanna på trolldomsministiriet och arbeta. Det gjorde egentligen ingenting, men det hade varit trevligt om han också varit där. Då hade nog mamma inte gråtit så förskräckligt.
Jag delade som vanligt kupé med Daisy, Sam och Mellie och ett par andra som slogs om äran att få sitta med oss. Jag kunde egentligen inte namnen på dem, men det gjorde mig inte något att sitta bredvid en främling. Det var bättre än att sitta bredvid Sco... Jag slog bort tanken och inledde ett samtal med Daisy. Hon hade tydligen varit i Frankrike över sommarlovet (helt otroligt att jag missat det) och upplevelserna forsade ur munnen på henne. Jag lyssnade med ett halvt öra och lutade mig mot sätet.
Genom glaset på fönstret såg jag perrongen glida längre och längre bort. Jag kunde fortfarande se mamma stå och vinka åt mig, men det var knappt. Bakom henne stod moster Ginny som också vinkade. Hennes ansiktsuttryck var mer behärskat, men i ögonvrårna visste jag att tårarna lurade, beredda att bryta fram.
"Förresten träffade jag den där konstiga killen också", sa Daisy och jag höjde frågande på ögonbrynen. "Malfoy du vet, han som alltid sitter ensam i biblioteket och stirrar ut i luften."
Jag hade vetat vem hon menade så fort hon öppnat munnen och satt händerna för öronen. Men som alla vet stänger det inte ut ljudet alls och jag hörde ändå vad hon sa.

Super bra.

mer

mer *ny läsare* du är jätteduktig på att skriva

Tacktack, jag ska skriva mer snart