Skam

Mintygirl89 Tusen tack för att du läser!

Kapitel 37
Mentorssamtal

Hogwarts, sista veckan i januari 1998

”Det är väl trevligt med en liten tillbakablick då och då, käre Theodore…” Lostburge skrockade förnöjsamt innan han stödde hakan i händerna och betraktade Nott med ett nästan förväntansfullt uttryck. Stearinljuset, som brann på det mörkt träfärgade skrivbordet, kastade en skugga över Notts ansikte. Även om han fortfarande inte hade rört en min så var det som om Lostburge kunde se något som ingen annan hade kunnat se.
”Fundera ordentligt nu, kära du”, sa Lostburge när Nott, utan att göra ett ljud ifrån sig, reste sig upp.
”Det gör du klokast i.”



”Har du inte märkt hur konstig han är?”
Jag tittade uppfordrande på Blaise medan vi skyndade ner mot Hagrids numera tomma stuga. Det hade blivit alltför farligt för vår store vän att vara kvar på slottet, men den knapphändiga undervisningen om djur hölls fortfarande delvis i närheten av hans domäner, och vi var desperata över att få vistas i dagsljuset under den timmen vi tilläts att göra det.
”Vem?” frågade Blaise förbryllat, och jag puffade irriterat till honom.
”Nott, såklart!”
”Han har väl alltid varit konstig?” svarade Blaise flämtande medan vi pulsade genom den djupa snön.
”Jo, men… konstigare. Kan vi inte stanna här? Det är för mycket snö.”
Blaise lydde och vi hämtade andan. Han lade sin arm om mig och jag lutade mig prövande mot honom. Det kändes okej.
”Han döljer något.”
”Hm, jaså det säger du inte…”, sa Blaise svävande. ”Elli, vi trodde i tre år att han var mänsklig… och så var han en vampyr hela tiden. Alltså, vi anade väl allihopa att något inte riktigt stod rätt till med den grabben, men att det var så illa…”
”Nej, jag menar det, Blaise. Jag VET att det är någonting. Han brukar alltid bara dyka upp, alltid hålla sig i närheten… på något vis i alla fall. Men nu håller han sig undan. Jag måste prata med honom.”
”Absolut, lycka till…” Blaise gav mig en lätt puss på munnen. Jag gjorde ingen ansats att besvara den, och han såg besviken ut.
”Vi går in”, sa jag och började gå utan att vänta för att se om Blaise följde efter, vilket han naturligtvis gjorde. Jag kunde höra hur han längde på stegen för att följa med i mitt tempo.
”Värst vad bråttom du fick nu då, det var ju du som ville gå…”
Han tystnade så tvärt att jag blev tvungen att vända mig om för att se så att han fortfarande var kvar.
”Blaise?”
Han hade stannat, stirrande på någonting litet och runt som låg i hans handflata. Ett mynt. Ett mynt med Slytherins emblem på. Jag glodde på ormen i miniatyr som glänste i silver, en tydlig kontrast till det annars helt gröna föremålet. Den glodde tillbaka med en elak, nästan överlägsen glimt i de gula ögonen.
”Vad är det där?”
”Lostburge… eh, ja, han är vår elevhemsföreståndare nu … gav oss dem hans första dag. Alla i Slytherin över femton fick ett och jag… ja, nu kallar han in mig.”
”Dig?” ekade jag. ”Varför då?”
Blaise ryckte på axlarna, stoppade försiktigt ner myntet i klädnaden igen.
”Jag vet inte. Men det är bäst att jag snabbar mig på. Goyle hade blivit kallad, glömt bort det och… ja, han blev tydligen utan middag, och för Goyles del är det väl det värsta straffet man kan få.”
”Skumt…”
Blaise log bara till svar, men jag kunde se en osäker glimt i hans vackra, mörka ögon. Det fick mig att tänka på Draco. Jag hade sett samma glimt i hans ögon ett år tidigare. Irriterat skakade jag av mig känslan.
Blaise fortsatte att se på mig med de där ögonen. Jag kom ihåg hur de hade varit slutna när han legat där på golvet i Lostburges klassrum. Han hade velat ta på sig straffet i mitt ställe, varit beredd att utsätta sig för Cruciatusförbannelsen, medan Draco stått där och stirrat som stelnad av fasa. Varför kunde jag inte bara sluta tänka på honom? Jag vände demonstrativt min uppmärksamhet mot Blaise. Det kändes mer än olustigt att han skulle iväg ensam till Lostburge, men jag anade att det inte gick att undvika. Även om Lostburge milt uttryckt inte hörde till mina favoriter, och definitivt inte efter vår första lektion med honom för några dagar sedan, så var det kanske ändå inte helt oväntat att han ville kalla in sina elever på mötestid. Vem vet, de kanske var kallade allihop.
”Var försiktig…eftersom…du vet…” Jag kastade en blick över axeln, och gav honom en kram.
Han kramade tillbaka och jag kunde känna att hans andhämtning var snabb.
Det gjorde mig inte bättre till mods.
Länge stod jag och såg Blaise ta sig tillbaka över den frusna, snöiga marken mot slottet. Jag kände min ångest
växa i takt med varje steg.

***Gästskribent Avis Fortunae***

Blaise Zabini kände hur stegen blev tyngre ju närmare slottet han kom. Det var inte bara mängden snö som gjorde det. Tyngden följde honom även in mellan slottets väggar, och rann inte av honom som smältvattnet. När Lostburges dörr slutligen tornade upp sig framför Blaise, massiv och mörk, orkade han nästan inte lyfta armen för att knacka på.
Det behövdes inte heller. Han föll nästan i golvet när dörren åkte upp med ett imponerande vinddrag och den långe Dödsätaren uppenbarade sig i dess mitt, som så ofta med masken på.
“Stig in, stig in.” Lostburge visade Blaise in i den mörktonade bostaden med överdrivet yviga gester. Efter att ha anvisat sin unge gäst en plats i en av rummets enorma, bruna skinnfåtöljer slog han sig själv ner i en likadan på andra sidan ett litet rangligt bord svagt upplyst av en ful fotogenlampa. Han lutade sig tillbaka med det ena långa benet över det andra och flätade nästan förväntansfullt ihop fingrarna.
“Så möts vi igen, min käre Blaise.” Lostburges leende blev bredare för varje ord. “Denna gång för ett litet … ja, vad är det man brukar kalla det … mentorssamtal.”
Blaise svarade inte. Han önskade att samtalet vore över, men visste att vad hans mentor än hade planerat måste det genomlidas.
“Vitsen med mentorssamtal”, mässade Lostburge nästan vanemässigt medan han tankfullt strök det lilla getskägget, “är alltid att återknyta till föregående tillfälle. Det är så utveckling i lärandet är tänkt att ske. I ditt fall, Blaise -” och med det ironiska betonandet av förnamnet blev han med ens alldeles stilla medan de isande ögonen borrade sig in i studenten framför honom, vilket fick Blaise att instinktivt rygga tillbaka - “behöver vi snarare upprepa det mesta - då, sorgligt nog, ingen utveckling tycks ha skett. Eller vad anser du själv?”
“Jag förstår inte, sir”, sa Blaise tyst medan han såg Elli framför sig där ute i snön. Froststjärnorna i hennes hår, de bruna ögonen så fulla av oro när han gav sig av. Han undrade om hon tänkte på honom nu. Om hon förstod hur svårt han hade det.
“Nej, du gör uppenbarligen inte det, Blaise.” Lostburges röst var lika iskall som hans leende var brett. “Trots att dina betyg här indikerar att du är en av de mer högpresterande studenterna här i elevhemmet. Din ambition tycks dock inte sträcka sig längre än till det som … låt oss säga … ryms inom dessa begränsade väggar. Trots att du med uppenbar tydlighet blivit erbjuden andra vägar. Fått dessa uråldriga slottsportar bokstavligen öppnade för dig, Blaise. Tro mig när jag säger att det inte är alla i din ålder som får den möjligheten. Många som skulle ge sin ena arm …” han tycktes avsiktligt betona just de orden, “... för att få en sådan chans. Flera av dina kamrater - de med ambition, de som är något att räkna med på det här stället - skulle ge vad som helst för att få det privilegium som tilldelas dig.”
Lostburge lutade sig äntligen tillbaka så att skinnet i fåtöljen knastrade obehagligt och fick Blaise att ofrivilligt rysa till.
“Det sociala sammanhanget är av yttersta vikt. Ge akt på dem, Blaise. Ge akt på dina kamrater.”
Han fixerade Blaises hand som stack fram ur klädnadens ärm, och Blaise tänkte på uttrycket att ge sin högra arm. Det var dock inte den som Lostburges iskalla ögon var så intensivt fästa på.

Det var den vänstra.

***


”Men kan du PRATA med mig!” Rösten gick upp i falsett men jag orkade inte bry mig om det.
Ilsket, mer ilsket än jag tänkt, högg jag tag i Notts klädnad. Han tvärstannade, men såg fortfarande inte på mig.
”Hallå! Vad sjutton är det med DIG?”
Fortfarande ingen reaktion. Han såg rakt förbi mig, stirrade ut i tomma intet.
”Hallå?!” Jag ruskade hans tunna arm. Ett gäng högljudda femteårselever från Slytherin gick förbi. Två av gängets absolut skränigaste pojkar busvisslade.
”Fnurra på spindeltråden, Jacobsson?” sa en tredje, och de övriga skrattade högt. Jag orkade inte ens be dem att hålla käften.
”Titta på mig i alla fall, vid Merlins skägg!” utbrast jag, och kände tårarna bränna bakom ögonen. ”Vad har jag gjort?”
Då såg han på mig. Hans ögon var tomma och samtidigt, djupt där inne, fulla av något jag inte kunde förstå. Fruktan?
”Ingenting”, svarade han med sin melodiska röst. ”Ingenting, Eleonora.”
”Ingenting?” fräste jag. ”Du pratar inte med mig. Du tittar inte på mig. Du har varit konstig i flera dagar. Vad är det?”
En skugga drogs över Notts djuriskt gulbruna ögon. Han vände bort blicken igen, stirrade på ett par Ravenclawflickor med en sådan intensitet att jag för ett ögonblick övervägde tanken om han funderade på att äta dem till middag. Men jag kände honom bättre än så efter det gångna året. Han ville undvika att ge mig ett svar.
”Du är min vän… Ja, tillsammans med Blaise, min bästa och enda vän här. Jag kan inte… Jag klarar inte att förlora dig också.” Jag blinkade bort en tår som fastnat på mina långa ögonfransar. ”Jag vet vad du tror men jag bryr mig verkligen inte vem du varit, vad de gjorde mot dig, vad du…blev. Jag gör inte det, jag…”
En skarp smärta sköt genom min högerarm när Nott på en millisekund slitit tag i mig och mer eller mindre kastat mig åt sidan. Där vi tidigare stått en blinkning tidigare låg nu en meter hög och minst lika bred sten. Jag drog efter andan, vinglade bakåt och satte mig på rumpan rakt ner i snön. Hela kroppen skälvde och jag försökte förstå vad som precis hänt. För att få någon form av förklaring tittade jag på Nott. Han tittade återigen inte tillbaka.
I stället stirrade han uppåt, högst upp mot tornet. Han rörde sig inte ur fläcken, utan stod bara där, som en staty. Han påminde om ett av de förstenade väsen i en av folksagorna mamma alltid läste för mig som barn. Vacker, tyst, djurisk. Det svarta håret glänste i solen och hans finlemmade drag i ansiktet var hårt sammanpressade när hela hans fokus fanns vid det där tornet många, många meter upp.

Jag lät också min blick vandra dit. Jag vet inte om det var solen som spelade mig ett spratt, men jag kunde svära på att jag såg konturen av en svart mantel försvinna bort från tornets fönster och in i slottet.

Kapitlet är underbart som alltid bäjb och jag känner mig hedrad som fick skriva scenen med Blaise och den slemmige Lostburge!

Hoppas på sagoläsning idag eller ikväll ♥

Nu har jag äntligen fått tid att läsa! Superbra kapitel! Och stor shoutout till Avis Fortunae, som skrev om Blaise och Lostburge! Slemmig är bara förnamnet!

Nu undrar man hur det ska gå. Och slutet verkar vara en cliffhanger.


Jag lät också min blick vandra dit. Jag vet inte om det var solen som spelade mig ett spratt, men jag kunde svära på att jag såg konturen av en svart mantel försvinna bort från tornets fönster och in i slottet.

Om du ser den understrukna delen: Kan det vara Snape? I så fall kan man undra vad han gör. Eller om det är slemormen Lostburge. Får hålla ögonen öppna inför nästa kapitel.

Tumme kommer snart även från mig, raring! Ja, den svarta manteln tyder ju på att det kan vara antingen Snape eller Lostburge ... det återstår att se!!!

Tack för att du gillade mitt stycke ♥

Väntar tålmodigt!

Tack så mycket Mintygirl89 för att du kommenterar! Vi är jätteglada att du följer oss, mig och Avis Fortunae!



Kapitel 38
Rent hus

Hogwarts, sista veckan i januari 1998

”Draco.” Draco vände sig om som på given signal när han hörde den obehagligt bekanta rösten. En kall kåre letade sig ner genom hans allt mer framträdande ryggrad när mannen framför honom steg fram till full beskådan.
”Värst vad du har bråttom, nästan så man skulle börja fundera på om du ställt till med något ofog…” Han skrattade högt åt sitt eget skämt. Draco bet ihop käkarna så hårt att det gjorde ont.
”Nåväl…”, Lostburge rättade till det välansade lilla skägget. ”Jag ville mest höra hur det går med Blaise Zabini… Mitt intryck av den grabben är att han är halare än en ål…”
”Zabini passar inte för att tjäna mörkrets herre, det har jag ju redan sagt!” Draco märkte irriterat att rösten lät betydligt mer pojkaktig än vad han tänkt sig. ”Han… Han skulle inte hålla måttet, inte palla trycket.”
”Inte hålla måttet…” Lostburge skrockade. ”Du har helt klart höga tankar om dig själv, Draco… Men beklagligt nog inte lika höga om dina vänner…Tråkigt. Kanske du anser att Neville Longbottom vore mer passande att rekrytera? Eller, varför inte halvtrollen du umgås med?”
”Nej jag…” Draco svalde i ett försök att återfå sitt vanliga kalla uttryck. ”Jag menar bara”, sa han, nu med något mer spelad självsäkerhet, ”att Zabini är vek. Vi behöver inte en till Igor Karkaroff, eller hur?”
”Bra drag där, Draco. Du är sannerligen mycket påläst. Tyvärr är det så att det är jag som tilldelats uppgiften av mörkrets herre, alltså är det jag som avgör vilka elever som håller måttet, och vilka som inte gör det. Eller du kanske motsätter dig herrens omdöme? Kanske rentav… kritiserar det?”
Draco skakade snabbt på huvudet och Lostburge log ännu större.
”Du förstår Draco… Min dotter har precis installerat sig på skolan. Privatskolan i Louisiana har tyvärr tillfälligt bommat igen efter… låt oss säga, tråkiga omständigheter. Jag hade tänkt att du skulle vara ett bra sällskap för henne. Hon känner ju inte någon här, du förstår…”
Lostburge tittade på Draco på samma sätt som en katt tittar på en extra fet råtta, och Draco kände hur frukosten var på väg upp igen. Han svalde ner den.
”Nej, nu ska inte jag stå här och ta av din tid… Ni ungdomar har förstås mycket att stå i…”
Lostburge gav Dracos smala axel en hård tryckning innan han med ett sista leende började gå bort i korridoren. ”Åh förresten”; han vände sig om i steget så den långa manteln svischade, ”jag tyckte mig se Zabini uppe i biblioteket. Ensam. Tänkte om du ville passa på medan Jacobsson och Nattvandraren är borta…” Lostburge gav Draco en blinkning innan han stegade iväg, visslande på en visa. Draco visste att den handlade om mördade mugglare.
”Han är otäck den där du”, muttrade porträttet av Babelius den barmhärtige, en mycket fetlagd trollkarl som var iklädd en gräslig, gul klädnad. Draco ville minnas att det varit ett av Dumbledores favoritporträtt.
Draco valde snabbt om han skulle förolämpa porträttet eller gå sin väg. Han valde det sistnämnda och skyndade sig iväg mot biblioteket, osäker på om det var han som styrde benen eller om det var någon annan som gjorde det åt honom.

Draco fick genast syn på honom. Dels var biblioteket nästan tomt, dels satt Blaise med en bok som fick Hogwarts historia att se lika fjuttig ut som Nevilles anteckningar inför ett trolldrycksprov.
”Zabini.” Draco kunde inte låta bli att känna en våg av skadeglädje när Blaise ryckte till vid ljudet av hans röst. Sen byttes rädslan ut i ren förvåning.
”Malfoy. Vad gör du här?”
”Har du inte saknat mig?” Draco lutade sig mot hyllan i trä innehållande böcker som han aldrig skulle göra sig besväret att vidröra. ”Du umgicks ju ändå med mig i skapligt många år.”
”Umgås var väl att ta i…”, mumlade Blaise, som hade sänkt blicken mot boken igen.
”Wow, du har verkligen lärt dig tala för dig…” Draco slängde sig ner på stolen mitt emot Blaise. ”Imponerande.”
”Vad vill du?” Blaises mörkt bruna, nästan svarta ögon, mötte Dracos grå. Något i Blaises blick fick Draco att titta bort.
”Vad håller du på med, Zabini? Läser?” Draco fnös, sträckte sig efter boken.
Blaise drog snabbt undan den. ”Malfoy, vad vill du?”
Blaises plötsliga fula ovana att svara emot och ta ögonkontakt fick Draco ur balans, även om det varken var något Blaise uppfattade eller något som Draco ville erkänna ens för sig själv.
”Inte här”, svarade han bara. ”Följ med.”

Om det var något Blaise lärt sig efter åren som Dracos följeslagare var det att lyda.
Det gjorde han den här gången också, om än motvilligt. Med en tydlig suck slog han ihop boken, stoppade tillbaka den i sin väska (hur sjutton den nu fick plats där, tänkte Draco) och följde efter den smala, vitblonda, bleka pojken ut från biblioteket.
De gick under tystnad. Det enda som hördes var ljudet av deras fotsteg som ekade mellan väggarna, och Blaise kom att tänka på dagen då de smugit runt i slottet på samma sätt, och Weasleys äckliga, bruna råtta hade kommit kilande på sina smala ben med den skära, kala svansen släpande efter sig. Han hade inte sett råttan sedan dess. Den hade försvunnit med Weasley, förhoppningsvis död och begraven sedan länge.
”In här”, Draco hade stannat så tvärt att Blaise nästan snubblade över honom. Med tanke på att Blaise var betydligt längre än Draco så hade det inte varit ett helt otänkbart scenario.
”En… städskrubb?” Blaise rynkade pannan och såg tvekande in i skrymslet som blottade sig innanför den öppna dörren. Moppar, skurhinkar och trasor var prydligt uppradade längs väggarna. Det var här som Crabbe och Goyle en gång under fjärde året fått hämta saker till sin straffkommendering, vilken hade gått ut på att skrubba Severus Snapes kontor skinande rent. Hur de hade kommit in i skrubben var en gåta. Vid närmare eftertanke mindes Blaise att Goyle hade stuckit in en stor näve och rafsat åt sig det nödvändigaste ur den minimala skrubben. Det var enda gången som Draco hade umgåtts med Blaise utan att kasta ur sig glåpord; istället hade han inför honom hånat Crabbe och Goyle, vars straffkommendering berodde på att dem båda hade vaggat ner i köket långt efter middagstid och ätit upp morgondagens efterrätt.
En hård knuff från Draco fick Blaise att återvända till verkligheten och han gick med viss tvekan in i skrymslet. Draco drog igen dörren bakom dem och det blev kolmörkt. ”Lumos”, väste Draco och skrubben lystes upp från skenet av trollstaven.
De stod så nära varandra att Blaise kunde känna Dracos andetag mot sitt ansikte, eller snarare mot halsen på grund av skillnaden i längd. Andetagen kom i korta stötar.
”Varför ska vi…”
”Minns du samtalet vi hade i vintras?” avbröt Draco.
”När du dök upp här mitt i natten? Ja…”
”De vill rekrytera dig.”
”Rekrytera mig?”
”Du ska bli dödsätare.”
”Nej, det ska jag inte.” Blaise hörde själv hur dumt det lät, men paniken hade tagit över som genom ett trollslag. ”Jag vill inte bli någon dödsätare.”
”Det begriper jag väl, idiot”, fräste Draco, märkbart både irriterad och stressad. Blaise kunde inte avgöra om det var Dracos eller hans eget hjärta som dunkade högt. Kanske var det bådas.
”Men jag har fått i uppgift att rekrytera dig.”
”I uppgift?!” Blaise kunde inte längre dölja sin frustration. ”Glöm det!” Han mindes Lostburges antydningar under mentorssamtalet. Ge akt på dina kamrater. Nej, Blaise tänkte inte göra det. De skulle aldrig få honom till det, varken de vuxna eller de så kallade kamraterna.
Han gjorde en ansats att gå ut, men Draco hindrade honom.
”Vänta”, nästan flämtade han. Det började bli väldigt varmt i skrubben nu. ”Du har liksom inget val, men…”
”Vadå inget val? Jag tänker inte… Du kan inte tvinga mig!”
”Tro mig, det är bättre att jag gör det än någon annan…” Det sista nästan viskade Draco, och det skrämde Blaise rejält. Han stirrade på Draco som fortfarande mötte hans blick. Plötsligt gick det upp för Blaise hur trött Draco såg ut.
Han lät sin blick glida över det bleka ansiktet, där rivsåret han sett ett par månader tidigare nu blivit ett ärr.
”Vad har de gjort med dig?”
Draco svarade inte, men blicken sa mer än tusen ord, och Blaise flämtade till.
”Skyll dig själv då”, sa Draco istället. ”Nu har jag i alla fall försökt.”
Han smällde upp dörren, och båda skyndade sig ut i luften igen.
Blaise torkade snabbt bort svetten ur pannan och sneglade på Draco som likgiltigt stirrade tillbaka.
”Men jag måste väl kunna… säga nej?”
”Säga nej?” Draco gav upp ett glädjelöst skratt. ”Säga nej? Zabini, allvarligt, vilken planet befinner du dig på?”
Innan Blaise hann svara, ljöd en välkänd stämma bakom dem.
”Var ni inne i städskrubben tillsammans precis?”
Både Draco och Blaise snodde runt.
Elli stod framför dem. Hennes nötbruna ögon granskade dem ingående och hon såg mycket skeptisk ut.
”Va?! Nej, alltså…”
”Och säga nej till vadå, Blaise? Om jag vore du skulle jag hålla mig LÅNGT borta från honom!”
Hon gav Draco en giftig blick. Han besvarade den inte utan tittade stint åt ett annat håll.
Blaise öppnade munnen, stängde den igen, svalde och sa sedan med en röst som tydligt avslöjade att orden han sa inte stämde överens med sanningen:
”Vi… Vi bara…Malfoy visade mig…en sak… ett arbete som vi… kollar på i Slytherin…”
”I städskrubben?”
”Ja alltså vi… Det är hemligt, jag kan inte…Vi kan gå nu, vi är klara…”
Blaise trängde sig förbi Draco, väl medveten om att han fortfarande svettades.


Jag stirrade från Blaise till Draco. Hela situationen kändes så absurd, och städskrubben gjorde ingenting bättre. Blaise såg ut som om han sett ett spöke, var uppenbart stressad och nervös. Draco verkade spelat oberörd. Nästan för oberörd.
Hans vitblonda hår lyste mot den grå väggen, och ögonen gnistrade i skenet från elden som brann i sina facklor på väggarna. Han undvek omsorgsfullt att möta min blick. Jag kämpade mot impulsen att slå honom på käften, och nöjde mig med att kasta ett ilsket ögonkast på honom innan jag följde Blaises exempel och vände om. Men Blaise hade stannat, stirrande på något som spärrade vägen framför oss. Irriterat öppnade jag munnen, men någon annan hann före.
”Så det är här du gömmer dig! Bland ormarna, såklart…”
”Virginia”, sa jag tyst, utan att kunna hålla tillbaka min avsky.
Den blonda flickan log elakt mot mig. Hon var givetvis inte ensam. Bredvid henne tornade sig Ginny och tre flickor upp. Ginny tittade förbi mig.
”Vad vill ni nu då?” Jag hörde själv hur trött jag lät. Jag blev inte ledsen längre. Nu var de endast ett irritationsmoment.
”Varför byter du inte bara elevhem? Ingen vill ändå ha med dig att göra i Gryffindor. Men det vill ju ormarna uppenbarligen ha, där har du ju både hundvalpen, mördaren och blodsugaren att umgås med.
”Vad kallade du mig, smutsskalle?” Draco hade dykt upp vid min andra sida. Hans ögon glödde av ilska. Tydligen hade Virginia rört ett ömt område.
Till allas förvåning, även min, hånlog hon bara.
”Kom igen, Malfoy. Din tid i rampljuset är förbi. Förresten, så är mitt blod säkerligen renare än ditt.”
Draco drog häftigt efter andan, och famlade efter sin trollstav. Blaise högg i ren reflex tag i honom och hindrade hans rörelse.
”Du är så förlorad, Elli”, sa Virginia, fortfarande med samma leende. ”Ser du inte det? När vi vunnit kriget är du den första som faller. Du kommer att stå högst upp på listan med förrädare. Du har fläckat ner dig sen första gången du satte din fot här på skolan, bara ställt till med problem.
”Fläckat ner? Lyssna på dig själv.” Jag skakade sakta på huvudet. ”Hör du hur det låter?”
”Ja”, Virginia tog ett steg närmare. ”Bra, om du frågar mig. Och du ska veta att alla i Gryffindor håller med mig. Varför vill ingen annars ha med dig att göra tror du? Harry kanske såg något i dig, men varken han, Hermione eller Ron är kvar för att skydda dig och din uppkäftighet. En utlänning som gått på någon liten skitskola, som tror att hon kan komma hit och göra som hon vill, rucka på tusenåriga regler…”
”Vet du vad”, sa jag tyst men utan att vika min bruna blick från hennes blå. ”Det är inte Slytherin det är mest fel på. Inte längre. Ni är inte ett dugg bättre. Och du håller med i allt hon säger nu, Ginny, eller?”
Ginny svarade inte. Hon vägrade fortfarande att se på mig.
”Wow”, sa jag ironiskt. ”Ron måste vara stolt…”
”Blanda inte in min familj i det här!” Plötsligt vaknade Ginny till liv. Hennes ögon glödde lika intensivt som håret som hängde över hennes späda axlar.
Jag tittade bara på henne. Borrade in mina mörka ögon i hennes ljusare.
Jag kunde se fräknarna på hennes näsa, se hur hennes läppar darrade, ögonen tårades.
”Du har förstört allt, precis allt! Om det inte varit för dig så hade det aldrig spårat ur som det gjort här på skolan! Det är ditt fel att Harry är borta… min bror… Hermione… Allt, allt är ditt fel! Harry och jag… Vi… Vi alla hade det så bra innan du kom och förstörde allt. Kan du inte bara försvinna?”
Jag hörde vad hon sa, medan marken försvann under mig. Det kändes som att falla ner i ett mörkt, svart hål. Ginny. Rons lillasyster, som jag en gång hade tyckt om. Som jag hade skrattat tillsammans med, tröstat när det tagit slut mellan henne och Dean, spelat Quidditch med. Det kändes som om någonting väldigt hårt hade träffat mig rakt i bröstet. Mitt ansikte var orubbligt, men inuti skrek jag. Skrek, det gjorde även de fem flickorna framför mig.
Från spetsen av min trollstav kom det nu en kraftfull, vit dimma. Dimman förvandlades till en stor, skimrande enhörning som med ett ilsket frustande stampade med framhoven i marken. Sedan reste den sig på bakbenen och galopperade med kraftfulla steg mot Virginia, Ginny och deras följeslagare. Skrikande kastade de sig åt olika håll och började springa bort från oss. Min patronus följde dundrande efter dem och ljudet av hovslagen fick facklornas sken att vibrera.

Nu har jag äntligen tid att läsa och skriva en kommentar! Mycket bra kapitel som vanlig. Det är en spänd stämning och som vanligt är den gräslige Lostburge med! Gud, vad ska de göra med honom?!


Draco skakade snabbt på huvudet och Lostburge log ännu större.
”Du förstår Draco… Min dotter har precis installerat sig på skolan. Privatskolan i Louisiana har tyvärr tillfälligt bommat igen efter… låt oss säga, tråkiga omständigheter. Jag hade tänkt att du skulle vara ett bra sällskap för henne. Hon känner ju inte någon här, du förstår…”
Lostburge tittade på Draco på samma sätt som en katt tittar på en extra fet råtta, och Draco kände hur frukosten var på väg upp igen. Han svalde ner den.

Meningen ger mig rysningar! Undrar varför skolan har bommat igen. Det tål att klura på. Mycket bra text som sagt.


Från spetsen av min trollstav kom det nu en kraftfull, vit dimma. Dimman förvandlades till en stor, skimrande enhörning som med ett ilsket frustande stampade med framhoven i marken. Sedan reste den sig på bakbenen och galopperade med kraftfulla steg mot Virginia, Ginny och deras följeslagare. Skrikande kastade de sig åt olika håll och började springa bort från oss. Min patronus följde dundrande efter dem och ljudet av hovslagen fick facklornas sken att vibrera.

Åh! Här blir det action och jag biter på naglarna! Nu blev det en
cliffhanger!
Får hålla ögonen öppna efter nästa avsnitt!

Ja, frågan är vad man ska göra med Owen Lostburge! Han håller ju på att ta över skolan... och den förra skolan där han hade ett finger med i spelet fick ju som sagt bomma igen! Man kan verkligen fråga sig varför.

Återigen tack för att du läser våra berättelser!

Mintygirl89 Jättemycket tack!!! Det är så kul att du kommenterar och det blir kul att se vad du tycker om fortsättningen!



Kapitel 39
Den blödande dödskallen

Hogwarts, sista veckan i januari 1998

Jag lät hovslagen dö ut mellan väggarna. Varken Draco eller Blaise sa någonting, men jag kunde känna deras blickar. Det blev jag som bröt isen genom att börja gå.
”Jag vill vara ifred”, blev mitt svar när de som en man samtidigt började röra sig efter mig.
Jag sa inte mer, såg i ögonvrån hur de hade stannat. Som två omaka stenfigurer stod de där, orörliga, och tittade efter min ryggtavla som blev mindre och mindre i deras synfält.
För jag gick snabbt. Väldigt snabbt. Allt omkring mig kändes som ett vakuum. Synen av Blaise och Draco tillsammans i den där städskrubben. Virginias plötsliga uppdykande. Ginnys ord. Mitt eget näst intill omedvetna agerande. Hade jag verkligen kastat min patronus på dem? Mitt fel att Harry, Ron och Hermione hade försvunnit. Harry och hennes relation… Vilken relation? Vad var det jag hade missat men ändå lyckats förstöra? Jag grät inte. Jag var inte ledsen. Inte arg. Jag var ingenting. Just nu önskade jag bara att jag fick vara ett med molnen, ett med monstren på Svartsjöns botten. Bara försvinna, försvinna någonstans där ingenting spelade någon roll. Jag förstod att Ginny och Virginia var i full färd med att berätta för McGonagall om vad jag gjort. Det skulle leda till ännu en straffkommendering, en straffkommendering som kunde bli hur som helst.
Min tillflykt den här gången blev ugglesalen. Shanti var inte där men det gjorde inte så mycket. Jag klättrade upp och satte mig i ett av de stora fönstren som Harry och jag suttit tillsammans i under ett av våra många besök här uppe. Våra snövita ugglor hade stuckit ut i mängden, något vi ofta hade kommenterat båda två. Harry. Vad gjorde han ens nu? Tänkte han också på våra träffar uppe i uggletornet, mindes han alla våra samtal nere i uppehållsrummet medan Hermione outtröttligt hade stickat ännu ett par rätt fula vantar åt husalferna och Ron högljutt snarkat i sin favoritfåtölj. Då hade uppehållsrummet varit ett av de ställen jag älskat mest med Hogwarts. Nu undvek jag det så ofta jag kunde.


Draco och Blaise gick där, sida vid sida. Nästan som förr.
Blaise kunde inte låta bli att snegla på Draco i smyg. Hans ansikte var blekt, sammanbitet och iskallt på samma gång. Givetvis hade de av Lostburge blivit ihopparade på straffkommenderingen. En rysning gick genom kroppen på Blaise när bilden av Owen Lostburge tornade upp sig för hans inre. Det fanns nog ingen på skolan som Blaise tyckte mindre om.
”Det är nog lika bra att vi särar på er, inte sant? Vi behöver ju inte mera ofog den här veckan…” Blaise kunde höra Lostburges skratt eka i sitt huvud och han sände en tacksam tanke till Severus Snape som åtagit sig att dela ut Ellis straffkommendering medan Lostburge lämnade slottet för ”viktiga ändamål”, vilka Blaise starkt kunde gissa sig till. Blaise hade nämligen en stark känsla av att Snape var betydligt bättre på att dela ut straffkommendering än vad Lostburge var. Elli skulle hjälpa Metrimona att sortera pergament nere i fängelsehålan, och Blaise kunde bara hoppas att Metrimona var så vänlig som hon gett intryck av. Vänlighet var ingenting som Blaise vågade lita på längre. Han och Draco, som enligt Draco bara befunnit sig på fel plats vid fel tidpunkt tidigare under dygnet utanför städskrubben, hade fått i uppgift att samla in Krilekronsvansar till kommande trolldryckslektion dagen därpå. Givetvis fanns dessa förbannade djur ingen annanstans förutom i den förbjudna skogen, vars namn det fanns goda skäl till. Blaise hatade den där skogen och med Draco Malfoy som enda sällskap gjorde det inte saken bättre. Lostburge hade bestämt sagt att de skulle gå tillsammans och Blaise förstod att det hade sina uppenbara skäl. Så nu gick de där, sida vid sida, medan mörkret föll tätare och tätare kring dem.
”Jag gillar inte det här”, sa Blaise och hoppade till av ljudet när hans fot knäckte en torr kvist. ”Jag gillar det inte alls.”
”Alltid lika harig, Zabini…” Dracos röst var släpig, obehagligt lik den han brukade använda under sina föregående år. Men hans ögon var likgiltiga, inte hånfulla. Det gjorde Blaise obehaglig till mods.
De fortsatte gå under tystnad. Det blev Draco som bröt den.
”Har du tänkt något mer på vad jag sa?”
Blaise svor högt när en vass gren rispade honom i ansiktet.
”Ska du börja nu igen? Kan du verkligen inte komma på något annat att prata om?” Hans djärvhet förvånade än en gång både honom själv och Draco, som ogillande krökte läpparna.
”Du hörde vad jag sa innan, jag tänker inte…Vad det ska stickas överallt då!” Blaise svor högt när ännu en gren rispade hans arm. Draco verkade inte ens märka det. Han bara trampade på utan att bry sig om grenar som rispade och slet i hans klädnad. Till Blaises förvåning svarade han inte. I stället stannade han till, böjde sig ner och drog äcklad oss en Krilekronssvans som satt fast med sin sugmun på en av stammarna. Hårt kastade han ner den i burken som Blaise höll fram.
”Det var den femte.” Draco plockade bort ett par grenar som fastnat i hans vitblonda hår. ”Nu går vi tillbaka.”
Blaise hade ingenting att invända, utan följde efter Draco när han vände om.
Ljuset från hans trollstav visade vägen och skrämde förhoppningsvis bort åtminstone hälften av alla otäcka varelser som Blaise visste härjade runt i skogen. Även om de inte var långt in, så kände han ett starkt obehag. Ett obehag som växte för varje steg de tog. Han ville få Draco att prata, bryta tystnaden som föll omkring dem, samtidigt som han var rädd för alla ord som kom från den bleka gestalten bredvid honom.
”Hur länge stannar du?”
Blaises fråga fick Draco att frysa mitt i steget. Han vände sig mot Blaise, såg honom stint i ögonen.
”Vad menar du?”
”På skolan. Du har väl annat… att göra…”
”Att göra… Du väljer verkligen inte dina ord väl du, Zabini…”
Draco gjorde sig beredd att gå igen, men Blaise stoppade honom.
Båda såg lika överraskade ut.
”Vad har de gjort med dig?” Blaise kände rädslan picka i bröstet, men känslan av att behöva fråga det han undrat så länge var starkare. Draco ryckte åt sig sin arm.
”Vad menar du?”
”Du vet precis vad jag menar… Du ser ju ut som… Elli… Alltsammans…”
”Lägg dig inte i sånt som du ändå inte begriper!” Dracos röst var vass, en tydlig ton som avgjorde att samtalet var avslutat och att de skulle fortsätta under absolut tystnad.
Men Blaise var inte klar. Han ville inte släppa det här. Dracos märkliga beteende tidigare i vintras, hans ord i skrubben, Lostburges samtal med honom själv i sovsalen dagarna innan, mentorssamtalet, lektionen i försvar mot svartkonster då Lostburge kastat crucio över både honom och Elli, av en anledning som Blaise inte kunde minnas hur han än försökte. Han kunde inte ens minnas smärtan, inte vad som skett varken precis före eller efter. Han kunde bara känna den intensiva rädslan, obehaget som etsat sig fast i honom och gjorde sig påmint varje gång han såg sin nye elevhemsföreståndare. En rädsla som han på något instinktivt sätt även visste fanns i Draco.
”Om de… ändå vill rekrytera mig har jag väl ändå rätt att veta… eller hur?”
Draco tittade på honom. Hans blick var omöjlig att läsa av, men han såg inte arg ut längre.
”Ville du verkligen det här?” Blaise tittade tillbaka, lät frågan som han velat ställa sen första gången Draco visade sig på skolan igen tona ut i luften mellan dem. ”Ville du verkligen bli en av dem?”
”Att tjäna mörkrets herre är en heder, inget straff om du trodde det!” Dracos ilskna röst var tillbaka. ”Kan vi gå nu? Jag finner inget nöje i att harva runt här med dig, även om du kanske gör det. Du är verkligen fortfarande helt…”
Men vad Draco tyckte att Blaise var fick han aldrig veta.
Med ett stön sjönk Draco ner på marken. Blaise, som befunnit sig precis bakom honom fick skutta åt sidan för att inte snubbla över hans hukade gestalt.
”Draco?” Blaise blev så chockad att han inte ens noterade att han nämnde honom vid förnamn. ”Vad är det? Vad händer?”
Draco svarade inte. Blaise såg skräckslaget hur tårar av smärta fyllde hans varggrå ögon.
Han andades häftigt och Blaise satte sig på huk framför honom, rörde försiktigt vid hans axel.
”Hörru, är allt som det ska?”
Dracos ögon var nu ihopknipna. Det var uppenbart att han hade fruktansvärt ont.
”Draco?!” Blaise skakade återigen Draco, som nu hade krupit ihop på marken. ”Vad sjutton är det med dig, kan du svara?!”
Blaise sökte förtvivlat runt omkring dem, försökte hitta någon som helst förklaring till det som nu skedde framför hans ögon, men han hittade ingenting. Hinken med Krilekronsvansar hade fallit åt sidan, och av ren reflex reste han upp den igen. Det hade inte behövts, eftersom deras munnar nu hade sugit sig fast på hinkens insida.
”Draco, kom igen nu!”
Draco stönade bara till svar. Blaise såg nu att han krampaktigt höll sig för sin vänsterarm.
Blaise lossade hans grepp och slet upp hans klädnad. Dödskallen grinade mot honom med öppet gap. Blod hade sipprat fram i skallens linjer och droppade nu sakta ner mellan Blaises fingrar.
”Nej, Draco… Helvete… Hjälp mig!”
Blaise såg sig omkring, en krypande känsla av fasa sipprade genom hans kropp och hans hjärta bankade så högt att han var säker på att det skulle falla ut från kroppen.
Mörkret var det enda som mötte honom. Kanske var det skräcken, kanske mörkret. Men Blaise såg inte gestalten som leende rättade till huvan medan han kavlade ner ärmen på sin vänsterarm och stoppade tillbaka trollstaven innanför klädnaden, innan han ljudlöst gled tillbaka in i skuggorna.



Varken Blaise eller Draco kom tillbaka från sin straffkommendering under kvällen.
Jag satt uppe och väntade utanför Slytherins sällskapsrum tills Snape jagade iväg mig framåt midnatt. Beredd på ännu en straffkommendering, som till min förvåning aldrig kom, gick jag motvilligt mot Gryffindors sällskapsrum och kröp ner i min himmelssäng i den numera tomma sovsalen. Jag brukade turas om att sova i min och Hermiones himmelssäng. Även om jag visste att sängkläderna var tvättade sen länge var det på något vis en tröst att veta att hon i sex år hade sovit just precis där. Jag saknade henne mer än jag trodde var möjligt.

Jag valde att helt hoppa över frukosten morgonen därpå. En halvseg smörgås med jordnötssmör som jag sparat från gårdagens kvällsfika fick duga, och jag tuggade envetet i mig den medan jag rotade i kofferten efter en ren strumpa. Jag hade hört hur Pansy och Millicent högljutt klagade på att det numera var ostädat i Slytherins sällskapsrum, och tanken på vilken doft som måste spridas därinne när Crabbe och Goyle klampade omkring, nu mer oduschade än någonsin, fick mig att le.
Dagens första lektion var förvandlingskonst. Som de flesta andra lektioner skulle vi ha den tillsammans med Slytherin, något som numera alltid gladde mig, åtminstone fram tills att Draco kom tillbaka. Till min ännu större glädje var han inte på lektionen när jag flåsande halvsprang in i klassrummet med en sträng blick från professor McGonagall brännande i nacken. Blaise däremot satt redan i sin bänk. Han gav mig ett leende som mest liknade en grimas. Han hade mörka ringar under ögonen och såg trött ut. För att förstärka det ännu mer gäspade han stort.
”Blev det sent igår?” Jag lät frågan hänga i luften medan jag plockade upp mitt exemplar av En handledning i avancerad förvandlingskonst som hade börjat se rätt sliten ut efter att ha hängt med sedan jag började på Hogwarts för snart två år sedan. Jag noterade att Blaises exemplar av boken såg nästintill nytt ut.
”Mm”, mumlade han bara till svar utan att se på mig. Jag rynkade pannan.
”Gick allting bra därute?”
”Javisst.”
Samma mumlande. Jag kände irritationen växa.
”Anföll han dig eller? Det skulle väl inte direkt förvåna mig i såna fall…”
”Nej”, svarade Blaise tyst och fortsatte stirra ner i boken. ”Vi tappade bort oss lite, det blev sent, inget mer än så.”
”Miss Jacobsson och mr Zabini!” McGonagalls röst lät lika sträng som under förra läsåret. Det kändes nästan som en befrielse. ”Om förvandlingskonst inte intresserar er så kan ni åtminstone låtsas lyssna.”
”Ursäkta oss professorn”, sa jag och gav Blaise en sista blick.
”Som jag precis sa innan det onödiga avbrottet – en duva till en katt och tillbaka igen, utan att varelsen tappar medvetandet. Ni ska inte skapa, ni ska bevara. Varsågoda.”
En grå, liten och tufsig duva dök plötsligt upp framför oss. Ögonen såg ledsna ut.
”Vill du börja?” Blaises fråga tvingade mig att slita blicken från duvans gula, bedjande ögon.
”Visst.”
Både jag och Blaise lyckades med nästan perfekt precision förvandla vår stackars fågel till en nästan lika ynklig katt. Blaise råkade ge katten näbb vid två tillfällen och för mig tycktes duvan få något som såg misstänkt likt en svansstump bak i ändan. Men skulle man jämföra oss med Crabbe och Goyle, vars duva fortfarande satt stilla på bänken utan så mycket som ett morrhår, eller med Neville och Seamus, vars katt mest liknade en missbildad tvättbjörn efter att Neville en tredje gång försökt utföra Vero verto på deras stackars duva.
Professor McGonagalls ansikte blev rödare och rödare för varje gång som hon tvingades bort till deras bänk för att återställa det stackars djuret till sin ursprungliga form, och Nevilles panna blev blankare och blankare.
Efter lektionen (som hade varit ovanligt normal) var det rast innan nästa lektion, mugglarstudier, där Alecto hade tagit över, skulle börja. Jag funderade på om jag ens skulle gå. Förra lektionen hade mestadels gått ut på att Alecto föreläste om hur man på bästa sätt kunde avliva en mugglare, samt hur mugglarens existens hotar vår värld. Jag hade känt mig spyfärdig hela lektionen, och tankarna hade ideligen gått till Alice där hemma i Sverige. Jag stod nära både henne och hennes familj och hade svårt att begripa hur någon ens kunde tro att de skulle vara ett hot för någon genom att bara existera.
När jag och Blaise under en ovanligt ihållande tystnad rörde oss bort från klassrummet stod han plötsligt framför oss. Med sitt vitblonda hår, bleka, spetsiga ansikte och varggrå ögon stack han ut i massan av rött, brunt och cendré. Draco. Naturligtvis…
”Jag behöver prata med dig.” Det var inte till mig han sa det, utan hans blick gick förbi mig, rakt på Blaise som inte direkt såg glad ut. Men han invände inte heller. Istället vände han sig mot mig.
”Jag kommer snart. Du kan vänta på mig vid klassrummet.”
Han mötte fortfarande inte min blick, och jag kände ett styng av oro hugga till i bröstet.
Inte han också. Inte nu.

Älskar att du alltid skriver i din omisskännliga röst, med din torra humor och perfekta karaktärisering av allihop!

Tycker så synd om Elli - och varför ska McG lyssna på Virginia och Ginny för? Suck... (Men Snape ger henne iallafall ingen straffkommendering och Snape bestämmer ändå och defacto är att om Snape slänger straff omkring sig blir en hönsmamma rätt grinig troligen, kanske #fantheory)

Det känns som om Draco och Elli är sååååååå långt från att förstå eller överhuvudtaget vara med varandra - någonsin igen. Och känner som innan att Draco vill ha Blaise för att ha någon, vem som helst, som inte är ond och korrumperad av mörker kring sig.
OCH VEM ÄR GESTALTEN I SKUGGORNA??? Varför blöder hans dödsätarmärke? Wtffff

also sen Elli igen som var glad på slyhterindelade lektionerna tills draco kom tillbaka, hade velat ha mer introspektivt om hennes resonemang om honom för hon borde ändå fortfarande ha rätt mixade känslor???
(vilket hon ju kanske har för hon frågar ju Blaise om det blev sent och hallå hon skulle ju inte fråga om hon inte MÄRKTE att han (asså Draco) var borta)
Also den STACKARS DUVAN. Hahah jag SKRATTADE HÖGT. Ser den framför mig. Katterna hälsar att de gärna käkar upp den.


och åh, Elli som oroar sig för att Blaise ska... ja, bli en dödsätare.

Men also???? jag vill ha mer av Blaise/Draco POV så vi får veta vad som hände? GRR.