Skam

Mintygirl89 Tusen tack för att du läser!

Kapitel 37
Mentorssamtal

Hogwarts, sista veckan i januari 1998

”Det är väl trevligt med en liten tillbakablick då och då, käre Theodore…” Lostburge skrockade förnöjsamt innan han stödde hakan i händerna och betraktade Nott med ett nästan förväntansfullt uttryck. Stearinljuset, som brann på det mörkt träfärgade skrivbordet, kastade en skugga över Notts ansikte. Även om han fortfarande inte hade rört en min så var det som om Lostburge kunde se något som ingen annan hade kunnat se.
”Fundera ordentligt nu, kära du”, sa Lostburge när Nott, utan att göra ett ljud ifrån sig, reste sig upp.
”Det gör du klokast i.”



”Har du inte märkt hur konstig han är?”
Jag tittade uppfordrande på Blaise medan vi skyndade ner mot Hagrids numera tomma stuga. Det hade blivit alltför farligt för vår store vän att vara kvar på slottet, men den knapphändiga undervisningen om djur hölls fortfarande delvis i närheten av hans domäner, och vi var desperata över att få vistas i dagsljuset under den timmen vi tilläts att göra det.
”Vem?” frågade Blaise förbryllat, och jag puffade irriterat till honom.
”Nott, såklart!”
”Han har väl alltid varit konstig?” svarade Blaise flämtande medan vi pulsade genom den djupa snön.
”Jo, men… konstigare. Kan vi inte stanna här? Det är för mycket snö.”
Blaise lydde och vi hämtade andan. Han lade sin arm om mig och jag lutade mig prövande mot honom. Det kändes okej.
”Han döljer något.”
”Hm, jaså det säger du inte…”, sa Blaise svävande. ”Elli, vi trodde i tre år att han var mänsklig… och så var han en vampyr hela tiden. Alltså, vi anade väl allihopa att något inte riktigt stod rätt till med den grabben, men att det var så illa…”
”Nej, jag menar det, Blaise. Jag VET att det är någonting. Han brukar alltid bara dyka upp, alltid hålla sig i närheten… på något vis i alla fall. Men nu håller han sig undan. Jag måste prata med honom.”
”Absolut, lycka till…” Blaise gav mig en lätt puss på munnen. Jag gjorde ingen ansats att besvara den, och han såg besviken ut.
”Vi går in”, sa jag och började gå utan att vänta för att se om Blaise följde efter, vilket han naturligtvis gjorde. Jag kunde höra hur han längde på stegen för att följa med i mitt tempo.
”Värst vad bråttom du fick nu då, det var ju du som ville gå…”
Han tystnade så tvärt att jag blev tvungen att vända mig om för att se så att han fortfarande var kvar.
”Blaise?”
Han hade stannat, stirrande på någonting litet och runt som låg i hans handflata. Ett mynt. Ett mynt med Slytherins emblem på. Jag glodde på ormen i miniatyr som glänste i silver, en tydlig kontrast till det annars helt gröna föremålet. Den glodde tillbaka med en elak, nästan överlägsen glimt i de gula ögonen.
”Vad är det där?”
”Lostburge… eh, ja, han är vår elevhemsföreståndare nu … gav oss dem hans första dag. Alla i Slytherin över femton fick ett och jag… ja, nu kallar han in mig.”
”Dig?” ekade jag. ”Varför då?”
Blaise ryckte på axlarna, stoppade försiktigt ner myntet i klädnaden igen.
”Jag vet inte. Men det är bäst att jag snabbar mig på. Goyle hade blivit kallad, glömt bort det och… ja, han blev tydligen utan middag, och för Goyles del är det väl det värsta straffet man kan få.”
”Skumt…”
Blaise log bara till svar, men jag kunde se en osäker glimt i hans vackra, mörka ögon. Det fick mig att tänka på Draco. Jag hade sett samma glimt i hans ögon ett år tidigare. Irriterat skakade jag av mig känslan.
Blaise fortsatte att se på mig med de där ögonen. Jag kom ihåg hur de hade varit slutna när han legat där på golvet i Lostburges klassrum. Han hade velat ta på sig straffet i mitt ställe, varit beredd att utsätta sig för Cruciatusförbannelsen, medan Draco stått där och stirrat som stelnad av fasa. Varför kunde jag inte bara sluta tänka på honom? Jag vände demonstrativt min uppmärksamhet mot Blaise. Det kändes mer än olustigt att han skulle iväg ensam till Lostburge, men jag anade att det inte gick att undvika. Även om Lostburge milt uttryckt inte hörde till mina favoriter, och definitivt inte efter vår första lektion med honom för några dagar sedan, så var det kanske ändå inte helt oväntat att han ville kalla in sina elever på mötestid. Vem vet, de kanske var kallade allihop.
”Var försiktig…eftersom…du vet…” Jag kastade en blick över axeln, och gav honom en kram.
Han kramade tillbaka och jag kunde känna att hans andhämtning var snabb.
Det gjorde mig inte bättre till mods.
Länge stod jag och såg Blaise ta sig tillbaka över den frusna, snöiga marken mot slottet. Jag kände min ångest
växa i takt med varje steg.

***Gästskribent Avis Fortunae***

Blaise Zabini kände hur stegen blev tyngre ju närmare slottet han kom. Det var inte bara mängden snö som gjorde det. Tyngden följde honom även in mellan slottets väggar, och rann inte av honom som smältvattnet. När Lostburges dörr slutligen tornade upp sig framför Blaise, massiv och mörk, orkade han nästan inte lyfta armen för att knacka på.
Det behövdes inte heller. Han föll nästan i golvet när dörren åkte upp med ett imponerande vinddrag och den långe Dödsätaren uppenbarade sig i dess mitt, som så ofta med masken på.
“Stig in, stig in.” Lostburge visade Blaise in i den mörktonade bostaden med överdrivet yviga gester. Efter att ha anvisat sin unge gäst en plats i en av rummets enorma, bruna skinnfåtöljer slog han sig själv ner i en likadan på andra sidan ett litet rangligt bord svagt upplyst av en ful fotogenlampa. Han lutade sig tillbaka med det ena långa benet över det andra och flätade nästan förväntansfullt ihop fingrarna.
“Så möts vi igen, min käre Blaise.” Lostburges leende blev bredare för varje ord. “Denna gång för ett litet … ja, vad är det man brukar kalla det … mentorssamtal.”
Blaise svarade inte. Han önskade att samtalet vore över, men visste att vad hans mentor än hade planerat måste det genomlidas.
“Vitsen med mentorssamtal”, mässade Lostburge nästan vanemässigt medan han tankfullt strök det lilla getskägget, “är alltid att återknyta till föregående tillfälle. Det är så utveckling i lärandet är tänkt att ske. I ditt fall, Blaise -” och med det ironiska betonandet av förnamnet blev han med ens alldeles stilla medan de isande ögonen borrade sig in i studenten framför honom, vilket fick Blaise att instinktivt rygga tillbaka - “behöver vi snarare upprepa det mesta - då, sorgligt nog, ingen utveckling tycks ha skett. Eller vad anser du själv?”
“Jag förstår inte, sir”, sa Blaise tyst medan han såg Elli framför sig där ute i snön. Froststjärnorna i hennes hår, de bruna ögonen så fulla av oro när han gav sig av. Han undrade om hon tänkte på honom nu. Om hon förstod hur svårt han hade det.
“Nej, du gör uppenbarligen inte det, Blaise.” Lostburges röst var lika iskall som hans leende var brett. “Trots att dina betyg här indikerar att du är en av de mer högpresterande studenterna här i elevhemmet. Din ambition tycks dock inte sträcka sig längre än till det som … låt oss säga … ryms inom dessa begränsade väggar. Trots att du med uppenbar tydlighet blivit erbjuden andra vägar. Fått dessa uråldriga slottsportar bokstavligen öppnade för dig, Blaise. Tro mig när jag säger att det inte är alla i din ålder som får den möjligheten. Många som skulle ge sin ena arm …” han tycktes avsiktligt betona just de orden, “... för att få en sådan chans. Flera av dina kamrater - de med ambition, de som är något att räkna med på det här stället - skulle ge vad som helst för att få det privilegium som tilldelas dig.”
Lostburge lutade sig äntligen tillbaka så att skinnet i fåtöljen knastrade obehagligt och fick Blaise att ofrivilligt rysa till.
“Det sociala sammanhanget är av yttersta vikt. Ge akt på dem, Blaise. Ge akt på dina kamrater.”
Han fixerade Blaises hand som stack fram ur klädnadens ärm, och Blaise tänkte på uttrycket att ge sin högra arm. Det var dock inte den som Lostburges iskalla ögon var så intensivt fästa på.

Det var den vänstra.

***


”Men kan du PRATA med mig!” Rösten gick upp i falsett men jag orkade inte bry mig om det.
Ilsket, mer ilsket än jag tänkt, högg jag tag i Notts klädnad. Han tvärstannade, men såg fortfarande inte på mig.
”Hallå! Vad sjutton är det med DIG?”
Fortfarande ingen reaktion. Han såg rakt förbi mig, stirrade ut i tomma intet.
”Hallå?!” Jag ruskade hans tunna arm. Ett gäng högljudda femteårselever från Slytherin gick förbi. Två av gängets absolut skränigaste pojkar busvisslade.
”Fnurra på spindeltråden, Jacobsson?” sa en tredje, och de övriga skrattade högt. Jag orkade inte ens be dem att hålla käften.
”Titta på mig i alla fall, vid Merlins skägg!” utbrast jag, och kände tårarna bränna bakom ögonen. ”Vad har jag gjort?”
Då såg han på mig. Hans ögon var tomma och samtidigt, djupt där inne, fulla av något jag inte kunde förstå. Fruktan?
”Ingenting”, svarade han med sin melodiska röst. ”Ingenting, Eleonora.”
”Ingenting?” fräste jag. ”Du pratar inte med mig. Du tittar inte på mig. Du har varit konstig i flera dagar. Vad är det?”
En skugga drogs över Notts djuriskt gulbruna ögon. Han vände bort blicken igen, stirrade på ett par Ravenclawflickor med en sådan intensitet att jag för ett ögonblick övervägde tanken om han funderade på att äta dem till middag. Men jag kände honom bättre än så efter det gångna året. Han ville undvika att ge mig ett svar.
”Du är min vän… Ja, tillsammans med Blaise, min bästa och enda vän här. Jag kan inte… Jag klarar inte att förlora dig också.” Jag blinkade bort en tår som fastnat på mina långa ögonfransar. ”Jag vet vad du tror men jag bryr mig verkligen inte vem du varit, vad de gjorde mot dig, vad du…blev. Jag gör inte det, jag…”
En skarp smärta sköt genom min högerarm när Nott på en millisekund slitit tag i mig och mer eller mindre kastat mig åt sidan. Där vi tidigare stått en blinkning tidigare låg nu en meter hög och minst lika bred sten. Jag drog efter andan, vinglade bakåt och satte mig på rumpan rakt ner i snön. Hela kroppen skälvde och jag försökte förstå vad som precis hänt. För att få någon form av förklaring tittade jag på Nott. Han tittade återigen inte tillbaka.
I stället stirrade han uppåt, högst upp mot tornet. Han rörde sig inte ur fläcken, utan stod bara där, som en staty. Han påminde om ett av de förstenade väsen i en av folksagorna mamma alltid läste för mig som barn. Vacker, tyst, djurisk. Det svarta håret glänste i solen och hans finlemmade drag i ansiktet var hårt sammanpressade när hela hans fokus fanns vid det där tornet många, många meter upp.

Jag lät också min blick vandra dit. Jag vet inte om det var solen som spelade mig ett spratt, men jag kunde svära på att jag såg konturen av en svart mantel försvinna bort från tornets fönster och in i slottet.

Kapitlet är underbart som alltid bäjb och jag känner mig hedrad som fick skriva scenen med Blaise och den slemmige Lostburge!

Hoppas på sagoläsning idag eller ikväll ♥

Nu har jag äntligen fått tid att läsa! Superbra kapitel! Och stor shoutout till Avis Fortunae, som skrev om Blaise och Lostburge! Slemmig är bara förnamnet!

Nu undrar man hur det ska gå. Och slutet verkar vara en cliffhanger.


Jag lät också min blick vandra dit. Jag vet inte om det var solen som spelade mig ett spratt, men jag kunde svära på att jag såg konturen av en svart mantel försvinna bort från tornets fönster och in i slottet.

Om du ser den understrukna delen: Kan det vara Snape? I så fall kan man undra vad han gör. Eller om det är slemormen Lostburge. Får hålla ögonen öppna inför nästa kapitel.

Tumme kommer snart även från mig, raring! Ja, den svarta manteln tyder ju på att det kan vara antingen Snape eller Lostburge ... det återstår att se!!!

Tack för att du gillade mitt stycke ♥

Väntar tålmodigt!