Minnen från förr (PRS)

Hallen de kom in i var i rustik bondemiljö. Allt var stadigt byggt i trä och hallen var full med skor och diverse kläder. Tasha tog av sig bondens stora kängor och hängde av sig tjocktröjan som luktade härlig ladugård. Hon tecknade åt Zachary att göra lika och väntade på att han skulle klä av sig.
"Kom ihåg att de är mugglare, men godhjärtade som änglar." log hon och gick sedan in i köket där det doftade nymalet kaffe som stod på spisen.
"Så det har löst sig nu?" sa frun och ställde precis fram kakfatet med nybakta bullar dagen till ära.
"Min man kommer snart in från ladugården, sitt ner för all del." log hon mot dem och satte sig själv.
"Det är gott att se dig levande igen, du har ju gått här som ett spöke, kära lilla barn." hon log mjukt och strök Tasha över kinden. De båda påminde om vad Tasha trodde hur en mormor och morfar skulle vara.
"Jo, det är bra nu, eller bättre. Ni ska ha tack att ni hjälpte mig, verkligen." log hon mjukt.

Zachary följde hennes exempel och hängde av sig ytterkappan ute i hallen samt sparkade av sig skorna. Vid det här laget hade han nog redan förstått att människorna som levde i huset var mugglare men han påpekade det inte för henne, utan följde henne istället i hälarna in till köket.
Mycket riktigt stod det kaffe på spisen och till hans förlägenhet fanns det även bullar. Och ja, mycket riktigt var det till hans förlägenhet då han skulle kunnat sluka både bullarna och fatet på samma gång. Det hade alltid varit lika svårt för honom att hålla fingrarna borta från mat överhuvudtaget, ännu besvärligare att hålla dem från bakverk.
Han satte sig osäkert ner på stolen bredvid Tasha med blicken flackande runt om i det lilla rummet. Frun i huset verkade vara så trevlig att han nästan började må illa. Varför valde hon att inte stanna här? Det var en så mycket trevligare miljö. Dessutom verkade mugglarna ha fattat tycke för henne, precis som han själv gjort.
Kanske var det just därför han hajade till när frun sade att hon gått runt som ett spöke. Hade de tagit henne under sina beskyddande armar trotts att hon inte talat med dem? Så godhjärtad var knappast han.
"Har du hållit tyst under en hel vecka?" Frågade han skeptiskt och ögonen riktades mot henne. "Och de har låtit dig hållas?"
Antingen var de faktiskt änglar eller så var det han själv som inte hade något tålamod alls.

"Jo, ungefär så." sa hon tekande och såg på honom, mötte blicken.
"Talade lite, men hade ingen lust. Kände som om det inte var nödvändigt då. Dessutom låg jag till sängs flera dagar utan att vakna upp." tilltalade hon lågt. Hon hade varit utmattad av för lite sömn, mat och plus det andra. Hon hann inte säga något mer försen dörren far upp och bonden kommer inklampande. Han tar av sig skor och ytterkläder i hallen och kommer in.
"Natasha har med sig en vän." log frun till honom då han satte sig ner. Hon hällde sedan upp kaffe och bjöd runt bullarna åt dem.
"Så bra, vi undrade om någon skulle komma efter Natasha, hon såg så vilsen ut." sa mannen och såg på Zachary.

Zachary tittade snopet på henne i bråkdelen av en sekund för att sedan rycka på axlarna och titta bort. Det var antagligen hans fel att hon mått så pass dåligt. I alla fall till en viss del. Han hade skrämt henne ganska ordentligt, för att sedan i efterhand få reda på att hon ändå inte värderade sitt eget liv. Dumma flicka, tänkte han uppgivet för att sedan titta ut genom fönstret.
Efter en kort tids tystnad anlände husbonden. En kraftig karl som verkade minst lika trevlig som sin fru. Zachary norpade, lätt ursäktande, åt sig två bullar och nickade stelt mot mannen.
"Vi tappade eh...bort varandra under en trevlig liten skogsvandring", sade han, vilket lät sådär föga övertygande varpå han stoppade in en hel bulle i munnen för att slippa tala mer.
Han var totalt värdelös när det kom till att ljuga. Under hela sin livstid hade han försökt gång på gång för att finna att det inte tjänade något till. Nåja, i alla fall de flesta gånger. Någon enstaka gång ibland hade han lyckats. Som när han sagt godnatt till sin mor den där kvällen för över arton år sedan. Han kunde inte låta bli att undra vad som hade hänt om hon genomskådat honom då, precis som hon alltid gjort.

Tasha log och skrattade lätt.
"Inte bara tappade bort." sa hon enkelt och tog en bulle. Hon hade inga problem med att ljuga, hon hade länge tränat på den konsten. Hon ljög för att rädda Zachary som verkade talträngd och generad av situationen.
"Vi bråkade, städning ni vet. Jag är av den uppfattning att sådant arbete som städning och mat ska delas lika när man bor samman. Jag kan tyvärr bli lite hätsk när det kommer till sådana diskussioner." hon skrattade till och paret log. Ja, det var nya tider nu då även kvinnor sökte sin rätt att bestämma. Det var inte länge sedan de fått rösträtt. Även om de nu tyckte att Tasha såg alltför lik en pojke, sa de inget om det. De var inte de rätta att döma.
Fikat fortsatte under småprat och då allt var slut tackade Tasha slutligen för sig och kramade om paret som tack. Hon lovade att snart komma och hälsa på igen.

Medan de andra tre satt och småpratade satt Zachary och stoppade in bulle efter bulle i munnen, med undantaget att han smuttade på sitt kaffe. När hon äntligen tackade för sig och de hade kommit utanför dörren andades han ut och grävde ner händerna i fickorna för att inte frysa fingrarna av sig.
"Jag visste inte att mugglare kunde vara så insiktsfulla och trevliga", erkände han. "För att vara helt ärlig har jag aldrig talat med en mugglare innan, eller jo, men inte på det här sättet. Inte för att jag talade så mycket men ändå."
Han ryckte på axlarna och drog på munnen, glad över att just de hittat henne och inte någon annan. Vem visste vad som kunde ha hänt då? Det var hur som helst någonting han inte ville ägna några tankar åt. Istället synade han åkern framför dem och vände sig mot henne.
"Du tappade staven sa du..." började han för att sedan titta forskande på henne.
"Hade du återvänt tidigare om du haft din stav eller önsketänker jag?"

Hon log snett och såg på honom.
"Mugglare är precis som vi, vissa är bra och andra inte. Vi är alla människor och inte olika egentligen." sa hon och såg på honom.
"Har du eller snarare har du haft något emot att jag är halvblod?" frågade hon undrade.
"Jag menade, hur ser din familj på det hela? Vissa renblodsfamiljer kan inte umgås med dem med orent blod.
Tasha såg över åkern och gick över den i den riktning hon fått uppfattning av bonden att hon kommit ifrån. Staven låg säkert där bara att bonden inte tagit notis om den.
"Jag vet inte, kanske efter ett tag. Jag har inte ens haft ork eller lust att leta efter den. Ville bara glömma allt." sa hon utan att se på honom, höll istället blicken på åkern där de gick.
"Den ska vara här någonstans, men vi får skynda det snöar så." uppmanade hon lågt.

"Jag antar det", mumlade Zachary och såg ut över den frysta jorden. "I alla fall för merparten", lade han till och flinade.
Vid hennes fråga häpnade han en aning. Även om hans familj härstammade från ett renblodigt släkte brydde de sig inte riktigt. Speciellt inte då han var av smutsigt blod. Annat var det med hans mor- och farföräldrar, som ansåg det väldigt viktigt att hålla namnet rent. På den fronten hade han ju klantat sig rejält, minst sagt.
"I min familj bryr vi oss inte. Eller jag gör i alla fall inte det, de andra kanske bara säger att de inte gör det för min skull", sade han rakt på sak. "Däremot är resten av släkten väldigt stolta och renblodiga av sig, anser sig bättre än alla andra. De hatar mig med andra ord."
Han skrattade och skyndade lite på stegen. Om de någonsin ville finna den där staven var det så dags att göra det nu, snön skulle täcka marken med ett tjockt lager innan kvällen anlände om det fortsatte såhär. De var redan långt in på eftermiddagen. Varken vädret eller solen var på deras sida, så att säga.
"Jag tror att husalfen saknar dig. Hon bara gnäller hela tiden. Jag blir alldeles tokig av hennes tjat", sade han för att bryta tystnaden och lät en smula missnöjd. "Det jag försöker säga är att jag är väldigt glad över att du kommer tillbaka.."

Tasha kom fram till honom och la handen lätt på hans axel.
"Du är inte av smutsigt blod, du är fortfarande av samma familj och släkt. Det är bara att det hänt dig lite saker." hon log snett, ville trösta men visste inte hur. Men hon var glad att han inte kände så, hon kunde trots allt inte rå för vad hon var lika lite som han.
De fortsatte att leta men det kändes som lönlöst, hon ville ha sin stav inte vänta till våren.
"Kan du prova med Accio? Det kanske fungerar då jag inte håller i staven?" hon visste inte. Hon visste bara att det inte fungerade då ägaren höll i staven. Hon skrattade till men log mot honom.
"Jag är glad för det med, att du kom annars vet jag inte om jag kommit åter. Jag saknar både dig, Sally och vårt hem." hon log, det lät så fint, som en liten familj, en familj hon aldrig haft.

"Vem försöker du lura?" Frågade Zachary och skakade på huvudet, även om han inte såg speciellt besvärad ut. "Både du och jag är av smutsigt blod. Du för att din far var en mugglare och jag med anledningen att jag blir en pälsboll lite då och då. Det är precis det som är att vara av smutsigt blod. Men måste det alltid vara något dåligt? Att skilja sig från resten av omvärlden, inte följa normen, du vet."
Han rotade fram sin egen stav från en av sina fickor och höll den ostadigt framför sig. Kylan gjorde det svårt att få ett ordentligt grepp om det hala träet och den kändes lika kall som is mot hans bara hud.
"Jaha okej, det är väl ingen idé med att inte försöka...accio Tashas trollstav."
De väntade men ingenting hände. Kanske var det kylan som gjorde hon så extremt värdelös? Han skakade på huvudet av ren irritation och försökte igen, utan att yttra ett ord. Var han möjligtvis bättre på ickeverbal magi? Staven susade fram mot dem lik en pil ett tiotal meter ifrån deras position. Med lätt darrande fingrar höjde han sin fria hand och fångade den precis innan den nådde fram till dem. Han vände sig mot henne och stoppade den i hennes ena hand.
"Har du lust att gå hela vägen eller föredrar du att transferera dig?" Frågade han med hackande tänder.
Det var ganska självklart vilket av de två alternativen han föredrog.