~Bayrios~ [Fantasy Roll]

Erik lyssnade uppmärksamt på Arya då hon talade, för varje ord hon sade blev han mjukare och mjukare i sin stans, hans axlar mjuknade, han kände sig avslappnad för första gången sedan nyheterna om Mongralerna hade kommit. En tacksamhet växte inom honom och det var en underlig känsla som spred sig i hans bröstkorg. Då Arya inte såg på honom när hon talade fick han möjligheten att titta på henne från topp till tå och tillbaka. Så vacker, så hängiven, så omtänksam...

Erik höll tankarna för sig själv men då Arya tystnade kunde han inte hejda sig. Han tog ett par långa kliv och var framme vid henne innan hon hunnit märka det knappt. Han drog in henne i sin famn och doften av hennes hår fyllde hans näsborrar, en underlig känsla kittlade i hans fingertoppar och tår. Han kunde inte sluta le och viskade med brummande röst,
"Tack Arya..." Han önskade han kunde stoppa klockan och hålla henne så för alltid. Kanske är det mer här för mig än vad jag trodde... Tanken slog honom att sedan han hade mött Arya så hade hon etsat sig fast i hans huvud, han hade haft konstiga känslor han aldrig tidigare upplevt och hans kropp kändes annorlunda. Annorlunda på ett sätt han aldrig någonsin upplevt, eller ens visste att man kunde uppleva. Tankarna for genom hans huvud på mindre än två sekunder.

Arya såg uttryckslöst på Erik. Hon visste inte riktigt vad hon väntade sig att han skulle göra, bli arg för att hon försökt undanhålla honom informationen? Glad för att hon räddat hans liv? Förvånad över vad hon gjort? Arya hade ingen aning, men något som var säkert var att det sista hon väntat sig var precis det prinsen gjorde. Den varma omfamningen gjorde Arya helt paff. Hon blev röd som en chili ansiktet och fick inte ett ljud ur munnen. Hela kroppen frös -fast på ett varmt sätt- ner hon drogs in till Eriks armar. Vad var det som hände? Även om kroppen stod still flög känslorna och tankarna runt i Aryas huvud som stora bisvärmar. Det som förut bubblat varje gång hon varit nära Erik exploderade nu i stora fyrverkeripjäser i hjärtat. Halva Aryas huvud sjöng av glädje över Eriks närhet medans andra halvan skrek åt henne att något var helt upp-och-ner fel.
Var det här en förhäxning? Eller var det trotts allt Aryas egna känslor som spelade henne ett spratt? Arya visste inte.
Men efter att ha stått stilla utan att ge ifrån sig minsta livstecken, inte så mycket som att andas, började de vanliga kalla känslorna smyga sig tillbaka från långt bak i huvudet. Hon visste att detta inte var något normalt, hur var det möjligt att känna så mycket bara på grund av en liten -okej, ganska lång- Letoyan? Ju mer hon tänkte på det destå mer absurt lät det och till slut kom vanliga Arya tillbaka. Nästan i varje fall. Hon drog sig ur Eriks famn (även om en del av henne fortfarande ville vara kvar i den) och tog två steg tillbaka. Där stod hon och bara stirrade på Letoyanen ett tag. Uttrycket i hennes ansikte var chockat och fortfarande ganska rött. Hon kom först inte på något bra att säga men efter en stund kunde hon inte hejda sig längre utan utrbrast;
"Varför!?" för det var den största frågan som cirkulerade i hennes huvud.

Erik som nu inte hade sina armar runt den komplicerade kvinnan som stod framför honom blev nu alldeles förvirrad. Arya hade låtit honom hålla om henne ett par sekunder, det hade känts nästan som om stelnade och smälte i hans famn; allt på en gång. Men nu stod hon två steg bort från honom, hennes ansikte något rött och hennes ögon speglade något Erik inte kunde sätta fingrarna på. Men vad det än var så var det mycket av det. Erik kunde inte koppla ihop de olika delarna, var alla kvinnor sådana här? Freja var inte det, hon var enkel, okomplicerad; för mig i alla fall.

"Varför?!" kom ut från Aryas mun och frågan gjorde Erik alldeles pass, varför? Vad var det för fråga i den stunden? Varför vad? Varför han kramade henne? Varför han tackat henne? Varför, varför vad? Erik kunde itne linda huvudet runt den konstiga frågan. Än mindre runt den komplicerade kvinnan framför honom men han ville dra in henne i sina armar igen, det visste han.
"Varför vad?" sade han brummande lugnt och drog handen genom det långa blonda håret.

Arya stirrade nästan galet på Erik. Hennes kropp var fullpackad med känslor och huvudet exploderade nästan av tankar.
"Varför vad?" hade Erik frågat och det gjorde Arya ännu mer, ja vad var hon? Allt på en gång kom svaret. Glad, rädd, förvirrad, arg, frustrerad, underbar, chockad...
Arya började gå fram och tillbaka i gläntan. Hela hennes huvud hade vänts upp-och-ned och både tankar och känslor var vridna åt alla möjliga håll. Vad var det som hände? Varför kände hon sig såhär? Varför omfamnade Erik henne egentligen? Varför hade hon räddat honom? Hon kände ju egentligen inte den här mannen!
Efter en stunds frustrerad gångmarsch fram och tillbaka stannade Arya upp och tittade på Erik och efter några sekunders tittande utbrast hon igen;
"Varför!?" hon började gå fram och tillbaka igen medan hon fortsatte, "Varför omfamnar du mig? Varför räddade jag dig? Varför riskerar jag mitt eget liv för någon jag känt i...två dagar!? Varför känner jag mig så konstig? Vad gör du med mig!?"
Arya stannade hastigt upp och stirrade på Erik igen. Men denna gången var hennes ansikte inte chockat längre, den känslan som lyste genom hennes ögon var rädsla. Även om hon inte förstod det själv.

Arya suckade och skakade på huvudet. Hon började fingra på sitt hår igen som hon ofta gjorde när hon funderade. Efter en liten stund öppnade hon munnen för att säga något men stängde den igen utan att något kommit ut. Sedan öppnade hon den en gång till och frågade vad hon undrat på under lång tid;
"Förhäxar du mig?"
Hon sade det lugnt men i en ganska mörk ton. Hon trodde att när hon fått sagt det skulle det kännas annorlunda inom henne, att något skulle klarna på något sätt. Men till sin egen besvikelse klarnade ingenting, något sade henne istället att hon ställde helt fel fråga.

Arya rörde sig inte ur fläcken när Erik höll om hennes axlar. Hon såg i hans ögon medan han talade och kunde inte låta bli att något stött höja på en ögonbrynet när han talade om för henne att hennes uttalande var det dummaste hon sagt. Men han hade rätt. Arya visste det hon också. Allt Erik sade var sant, det fanns inte en gnutta lögn i något av hans ord. Hon såg det både i hans ögon och visste om det i hela sin kropp. Hon suckade och skakade lätt på huvudet.
"Det är bara..." Arya tittade nästan ledsamt på Erik, "Det ter sig inte logiskt, jag förstår inte varför,...varför litar jag på dig? Det har gott två dagar sedan vi möttes och jag litar redan på dig, det är inte likt mig"

Arya rös av välbehag när Erik strök hennes kind. Men samtidigt bubblade känslorna inom henne på samma sätt som tidigare. Inte längre den konstiga förvirringen som efter omfamningen men fortfarande, samma känsla. Även om Erik aldrig skulle förhäxa henne fanns något i hennes hjärta som inte funnits där förut. Hon visste att det inte var någon förhäxning men det hade definitivt orsakats av Erik på något sätt. Inom henne brann en lust att vara i hans armar, dra handen genom hans hår och skydda honom från precis hela världen. Men Arya kunde inte förstå varför hon kände så. Hon var rädd för den, ville nästan att den skulle försvinna, men ändå inte. Allt var så dubbelt på något sätt.
Arya rynkade pannan.
"Såklart det gör!" sade hon, "Erikk, jag sover med en kniv under kudden varje natt, det tog nästan tre år för mig att börja lita på min närmaste vän, fem för hennes bror, jag äter inte någon mat jag inte sett någon annan äta...men jag litar på dig efter två dagar!" Arya skakade på huvudet, "Det är konstigt, jag kan inte förstå det"