Privat mellan Ripadal och Fairy Tale

Atemu slogs med svärdet med den person som hade utmanat honom denna gång och det var en hårdare kamp denna gång och han hade träffats flera gånger och han visste att blodet rann på honom men han kunde inte ge upp nu, han var tvungen att vinna, han hade ju ingen arvtagare om hans döda mamma och pappa.
Striden hade varit nu i 3 timmar och de hade fortsatt att de var alldeles utmattade båda två och trots att Atemu kände yrseln stiga i huvudet så fortsatte han och men plötslig så såg han något bekant som han visste att han set förut på mannes arm, ett stort ärr, det var en av dem som hade ått för hans mammas och pappas död och nu av ren ilska så fick han mer energi och med sin sista styrka så hoppade han och i hoppet så vinklade han svärdet mot mannens bröst och då de tog mark var hans svärd i mannens bröst och han själv kollapsade över sin döda motståndare.

Amari kallade på några slavar som snabbt kom dit med en bår. De bar upp honom och lämnade honom med Amari.
Hon tog snabbt av hans rustning och renade hans sår med sprit. Läkning var något hon kunde, och detta var något hon var riktigt bra på. Hon lade omsorgsfullt bandage om hans sår och blandade i lite örter i de värsta för att de skulle läka fortade

Atemu var knappt medveten om vad som hände och han hade så ont just nu att han bryddde sig inte om vad som hände heller.
Han skulle säkerligen dö vad han trodde själv.

När Amari hade plåstrat om alla hans sår satte hon honom upp försiktigt.
"Såja", sa hon tyst och lutade hans huvud mot några kuddar. Hon nynnade lite medan hon rörde ihop kokande vatten med buljong och andra läkande örter

Trontjänarna som hade sett på också var väldigt oroliga för sin farao.
Skulle deras farao leva eller dö tänkte de?

"Farao..", sa Amari tyst och rörde hans ansikte med ena handen "vakna!"

Atemu någon försöka få honom att vakna och han ville möta henne men något försökte få honom att gå alla hållet.

"Yami!", sa Amari lite mer högljudat. Hon höll sin hand på hans kind. Det var första gången hon hade sagt hans namn högt någonsin

Atemu såg sig sig själv stå i en lång och svart korridor och han såg inget men det ena sidan ville honom att gå bort, men den röst som skrek hans namn kändes på något sätt lite mer intressant så hans ande gick började långsamt gå mot den sida av den svarta korridoren som rösten kom emot och varför tyckte han se sig ett svagt vitt ljus dyka upp ju längre åt det håll han gick han kom

"Yami!", skrek Amari ännu högre den här gången och la sin andra hand på hans nacke