Prs med Wolf

Anaid suckade och satte sig brevid Rascal. Hon tog hans hand och såg in i hans lysande gröna ögon.
"Först och främts, Minosa pratade om oss alla, mig, dig, Aimil, Sham...även om människor skulle hata er - oss - skulle inte jag göra det" hon bet sig i läppen, "Minosa har ända sedan branden haft det väldigt tufft, Marcus, hennes bror var hennes ända familj och den person hon älskade mest i hela världen. Deras familj, Minosas mor, far och bror bodde förut på landet långt borta från slottet men deras båda föräldrar dog av pest när Minosa var liten. Hennes bror tog hand om henne sedan dess men de kunde inte hålla ekonomin uppe ordäntligt. En dag kom en furste hem till deras gård och krävde skadestånd för den missade inkomsten. Han ville ha Minosa, som då var tolv år gammal, han ville henne illa. Men Marcus vägrade låta dem ta hans syster och de högg av tre av hans fingrar och beslagtog gården. Minosa och Marcus tog jobb på slottet där jag bodde, Marcus som stalldräng och Minosa som min tjänarinna, men hon blev mer hovdam. När branden sedan bröt ut ett år senare dog Marcus och Minosa klarade inte av sorgen. Hon försökte ta livet av sig två gånger, men ja...hon lyckades som tur var inte..."
Historien var väldigt förkortad men den fick med det mesta.
Anaid såg på Rascal.
"Hon mår fortfarande inte riktigt bra och har kraftiga humör svängningar, men ge henne tid...hon menar inte det hon säger"
En paus.
"Och tro mig, ingen av oss tycker att ni är några monster"

Det var många ord i Anaids berättelse som Rascal inte förstod, men han kunde förstå det viktiga. Marcus hade varit Minosas bror och han hade varit allt hon hade. Och vargar från hans flock - före detta flock, påminde han sig själv - hade orsakat hans bortgång. Plötsligt slog en doft honom och han for upp från stenen just i tid för att undvika en kruka som slog i stenen med en smäll och exploderade. En tjock rök bolmade ur den krossade urnan och tårade hans ögon och skymde hans sikt. Han försökte lukta i luften, men doften av rök låg tung i näsan och det enda han åstadkom att göra var att ge sig själv en hostattack. "Anaid!" ropade han hest och trevade i luften efter henne. Han fick just tag i hennes arm när ett plötslig smärta i bakhuvudet fick honom förlora medvetandet. Lodjur, hann han tänka innan världen försvann.

Astrid var en mycket blyg flicka, men trots allt som hänt kände hon sig tvungen att säga något.
"Jo..." hon visste inte riktig hur hon skulle börja, "Ailean...herrn...Minosa miss's känslor är väldigt lätta rubbade, hon kommer inte att vara likadan när hon vaknar och...och tro mig, Minosa är inte olojal"
Astrid stängde munnen igen. Hade hon sagt för mycket?


Anaid hostade när röken nådde hennes lungor. Hon kunde inte se någonting och Rascals rop var bara en viskning i hennes huvud.
"Rascal!" kraxade hon fram.
Hon kände hur Rascal tog tag i hennes under arm men han inte reagera innan allt blev svart...

Sham fnös igen. "Namnet är Sham. Bara Aimil kallar mig Ailean. Och jag bryr mig inte om hennes känslor är lättrubbade, man säger inte så till en vän." Aimil log trevande åt Astrid och kände hennes panna.
"Vänskap är en helig sak för oss och det blir inte bättre av att Sham är en väldigt omogen yngling. Men ge det tid, en bra sak med Sham är att han sällan är långsint. Han kommer släppa det", sade hon lågt och släppte Astrids panna. "Din feber har gått ner, det är bra."

När Rascal kvicknade till var hans händer och fötter bundna till en trädstam som bars av två muskulösa män. De hade snirkliga målningar i aska över sina bara bröst och lukten stack i näsan. Hans huvud dunkade av smällen han fått och han var fortfarande lätt vimmelkantig när han vred på huvudet och såg Anaid bäras på samma vis av två andra män. Han drog in så mycket luft i sina lungor som han kunde och lät ut ett gällt yl. Hjälp!

Astrid kände sig väldigt osäker på om hon skulle svara eller inte. Men när Aimil sade att Sham var ung kunde hon inte låta bli att le.
"Minosa miss är också ung, hon är ett år yngre än Anaid och två år yngre än mig, men både Sham herr och Minosa miss har nog lite problem med att vakta sin tunga"
Ett ylande ljöd över gläntan och skogen de befann sig i. Astrid flög upp på tå spetsarna när ljudet nådde hennes öron.
"Vad var det?"

Anaid vaknade av Rascals ylande men kunde till sin förskräkelse inte röra sig. Hon var bunden och bars av två väldigt muskulösa män, bredvid henne bars Rascal i samma läge.
Anaid försökte ta sig loss men repen satt för hårt och det gjorde bara mer skada än nytta.
Anaid försökte vinka åt Rascal för att visa att hon också var vaken.
Hon vågade inte prata.

Aimil ryckte till när ylande nådde dem och Sham for upp som slagen av en blixt. "Det där var Rascal, något har hänt!" utropade han och kastade sig iväg i vargform. Aimil såg efter den bruna vargen med en bekymrad min. "Det är nog bäst att du stannar här, vi vet inte vad som har hänt dem", sade hon till Astrid innan hon försvann iväg efter Sham som en svart pil.

"Cacamas, de är vakna!" sade en av männen sekunden efter att Rascals ylande tystnat. "De kan ha ropat efter hjälp, sätt munkavle på dem, de kan försöka igen", svarade en annan och en tredje lade ner Anaid för att ta fram en avlång tygremsa som han stoppade in i hennes mun och knöt bakom hennes huvud. De gick vidare för att göra samma sak med Rascal och han högg desperat efter deras händer, men förgäves. En av de andra männen höll fast hans huvud medan den första band munkaveln på honom. Sedan gick de vidare under ofrivillig tystnad.

Anaid spottade och fräste när mannan tryckte in tyget i munnen på henne men hon kunde inte hejda det. Det ända hon lyckades med var att bita mannen i tugnen. Men han brydde sig inte ens om det.
Repen skar in i Anaids skinn så hårt att blodet från hennes handleder färgade knoparna röda.
Hon försökte använda magi för att bränna loss sig men hon var så svag att hon bara kunde åstadkomma en liten flamma som dog snabbt.
Det såg hopplöst ut.

Nästa gång de stannade var det för att de var framme. Lodjurens läger var mindre än vargarnas, men det var också kyligare. Ingen bråkade, men ingen var vänlig mot någon heller. De nickade bara tyst åt varandra och gick vidare med sina liv. Männen bar Rascal och Anaid genom lägrets mitt där personer stannade upp och stirrade ett tag. Alla de såg, män, kvinnor, barn, alla bar samma svarta målningar på kroppen och alla hade samma kyliga, bevakande ögon. Rascal mindes ynglingarna som retat Sham förra året. Han kunde inte se dem nu, men han hade svårt att tro att de varit de enda med den energin. Vad hade hänt som gjort lodjuren så tysta? Männen bar in dem i det största tältet där en gammal kvinna väntade på dem. Hon hade tovigt, grått hår med mycket skräp i, som om hon dragit det över marken i några timmar. Hon bar en färgrik och prålig klänning och satt i skräddarställning på golvet. Hon gav männen en blick och alla utom en skyndade ut ur tältet. Den sista befriade Rascal och Anaid från stammen, men lät repen om deras handleder vara. Sedan försvann han också. Rascal gned sina ömma händer. "En varg och en, hm... Människa besöker mig idag. Frågan är varför en varg lämnat sin älskade flock och varför en människa är med den... levande?" knarrade den gamla kvinnan och plockade en fjäder från sitt smutsiga hår.

Anaid spottade i marken. Både efter smaken av den smutsiga tygremsan men också av frustration och ilska.
Hon såg in i den gamla lodjurskvinnans ögon och vägrade vika undan blicken.
"Först, bör du veta att jag inte är någon människa, jag är en häxa" för att hävda sig använde hon sin magi för att få en bit tyg av kvinnans klädsel att fatta eld. Inte någon stor bit och den slocknade snabbt.
"Sen, för det andra, har du inte med det att göra, så kattskrälle, vad vill du oss?"
Anaid visite att det var korkat att kalla kvinnan för ett kattskrälle, men hon kunde inte kontrollera sin ilska.

Rascal kände ett stort behov av att slå sig själv i pannan efter det Anaid gjort. Han kände igen lodjurskvinnan som deras ledare och en väldigt kapabel schaman. Det var inte smart att provocera henne. Men schamanen såg inte arg ut, faktum var att hon log. Ett snett, tandlöst leende, men ett leende likaså.
"En häxa. Hehehe... Vissa skulle kalla mig detsamma", svarade hon hest.
"Ursäkta frågan, men varför är du så, hrm, vänlig mot oss? Vi är trots allt inkräktare", sade Rascal så hövligt han kunde samtidigt som han gav Anaid en blick som han hoppades var anklagande. Lodjurskvinnan skrattade sitt kacklande skratt igen.
"Varför inte? Jag tvivlar på att ni skulle vara ett hot. Jag är nyfiken, förstår du unge varg och saker som förbryllar mig vill jag ha svar på. Du och häxan där; ni förbryllar mig."