Spring innan de tar dig (Öppet)

Aravis började sakta vakna till liv och medvetande. Hon låg på marken och hade en slang mellan sig och Daniel, men än omedveten om detta. Hennes ögonlock började svagt fladdra till under solglasögonen innan hon slår upp ögonen helt. Hon förstår först inte var hon befinner sig då hon senast varit gömd i skogen bakom ett par buskar. Något konstigt kände hon i armen, som en kittlande känsla. Sakta går hennes andra hand dit och hon kände en slang.
Med ens uppfattade hon att hon låg på marken, med en okänd slang i sig. Hon satte sig upp snabbt och kände hur det snurrade till.
"Skulle inte röra mig så snabbt om jag var du." muttrar en röst vid henne varpå Aravis ser åt dennes håll. Hennes huva hade fallit ner och hon satt ansikte mot ansikte med Daniel. Tack och lov var hennes ögon ännu dolda bakom solglasögonen men håret kunde vara avslöjande nog. Men Aravis svarade inte, hon kunde inte få fram ett ord oviss om hur han skulle reagera. Han verkade dock inte känna igen henne så hon nickade bara tillslut och såg sig om medans hon försökte minnas vad som skett innan hon svimmat.
De verkade inte ha hunnit något längre än senast, men läget verkade mer under kontroll. Ilskan verkade pyra, men inte öppet som förr. Vad hon gissade var det Celaena som hade hjälpt henne och satt henne vid Daniel, så snällt satt hon kvar. Dessutom visste hon väl att hon skulle vara för svag att röra sig på ett tag.
"Jag känner ingen dig?" sa Daniel plötsligt frågande då han verkat studera henne.
"Jo, vi gick i samma klass." mumlade Aravis, vilket var sant och hon ville veta om han mindes henne. Men hon var inte den som avslöjade sig, det skulle väl kunna betyda döden för henne.

Emory stirrade en stund efter Daniel, han fnös lätt till, och Celaena innan han vred sitt huvud emot kvinnan.
”Intressant”, fräste han något för högt så att han ord bars över gläntan fortfarande svårt att kontrollera sig själv vilket gjorde honom ännu mer irriterad. Ett flertal svärord for ur honom och han satte armarna i kors över bröstet mest för att de inte skulle göra något han skulle komma att ångra. Medan han fortsatte att betrakta Daniel började kvinnans ord att registreras.
”Teori”, muttrade han betydligt lägre den här gången. Han förstod inte varför Celaena krävt en förklaring, som om han gjort något fel. Han förstod inte varför den här heller ville ha någon slags förkaring men hon verkade i alla fall inte se det som han hade gjort något fel.
Musklerna i hans armar spändes och hela han blev stel för några sekunder. Det fanns inget rätt och fel. Endast överlevnad eller död. Och de som överlevde, de som vann, det var alltid de som skrivit historien och med det dem som fick rätt.
”Den där”, sade han sammanbitet och gav en liten nickning, knappt märkbar, emot kvinnan han dödat, ”tillhör dem. De vänder inte ryggen och springer. De skickar in sina soldater. Hon är en av dem.”
Det fanns dock vissa svagheter i hans teori men de kunde bortförklaras. Varför hade de endast skickat in tre av dem? Ifall inte det fanns några till någonstans i skogen omkring dem. Tanken fick honom att kasta en blick emot mörkret. De borde verkligen röra på sig och han vred den tillbaka till kvinnan. Hoppades på något sätt att hon kunde se hans misstanke.
”Se till att de är redo att röra på sig”, det var inte en order men samtidigt väldigt mycket mer än ett förslag. Medan han talat hade han lyckats få sin puls att sakta ned. Ilskan att dämpas. Och fått bättre kontroll på sig själv om han än inte var helt i kontroll över sina känslor. Celaena verkade alldeles för upptagen med sina patienter och Emory kände sig alldeles för obekväm i Dakotas närvaro för att endast kunna stå kvar och kolla på när han gjorde vad han gjorde.
Emory vände sig om och började ta sig emot jeeparna.

Celaena skyndade sig med Mina och log sedan.
Hon reste sig och gick fram till Aravid och Daniel. "Döda inte varandra. Se till att läka istället", sade hon bara till de båda innan hon av någon anledning följde efter Emory. Men, hon såg var han var på väg och hon hade inget bättre att göra. Så hon följde helt enkelt efter honom, alltid några meter bakom honom. Vilket han förmodligen inte gillade men ifall de gick bredvid varandra visste hon inte ifall hon kunde lita på honom och trots att hon var tränad i närstrid var han skickligt. Sjukt skicklig.
"Hur är det med axeln?" undrade hon istället. Skämtade hon? Var det här kallprat eller var hon verkligen orolig? Hon visste inte ens vad hon höll på med. Borde hon döda honom innan han dödar fler? Hon visste att hon inte skulle kunna hindra honom från att mörda igen.
Oavsett vad kunde hon redan se jeeparna. Fler än de skulle behöva. Kunde de använda det till sin fördel på något vis? Man skulle kunna fylla en bil med endast förnödenheter och en förare. Ifall de verkligen höll ihop vill säga.
Celaena bet sig i läppen medan hon lät naglarna föra över varandra, som om hon försökte få bort något osynligt nagellack. Hon förbannade dagen hon gett sig ifrån sina syskon. Hon borde bara ha följt med dem, ända in i döden. Livet skulle ha varit förskräckligt mycket enklare då i alla fall.
Hon skulle förmodligen ligga död och rutten någonstans.

Mina log snabbt tillbaka till Celaena och förbarmade sig själv.
Hon behövde ett tält!! Nu!! Men vad skulle hon göra?
Hon visste att Celaena skulle bli irriterad om hon började gå runt igen.
Mina svor tyst. Men haltade ändå fram till närmsta tält,satte sig på marken och började försöka ta ner tältet medans tankarna for år alla håll.
Mina vände blicken mot Emory och kom på det med en stor flod av irriteration.
Fan! Hon kunde ju inte köra!
Jaha... Hon fick väll köra ändå!
Vad fanns det annat att göra?
Med den tanken i sitt huvud tog hon ner tätet.

Gwen studerade intresserat Emory när han försökte få kontroll över sig själv. Sedan lyssnade hon på hans teori, och vad han visste. Hon kastade en blick mot den döda kvinnan. Gwen kände självklart igen henne, och det förvånade henne inte att hon stannat på regeringens sida. Hon förebrådde inte Emory för att ha dödat henne, även om hon gärna sett att de fått ut mer information henne innan hon dött. Men de kunde fortfarande förhöra Daniel.
Så fort Emory gav henne en order kände hon automatiskt för att protestera, även om det inte fanns något fel med han förslag. Men hon la dock armarna i kors och gav honom en missnöjd blick. Sedan nickade hon kort, och såg bort mot Dakota igen när Emory lämnade hennes sida.
En rörelse i hennes ögonvrå fångade hennes uppmärksamhet. Genom träden kunde hon se hur Mina haltade fram till ett av de två tälten som fortfarande stod upp, och började ta ner det. Gwen kunde inte låta bli att sucka högt. Hon såg mot Dakota igen.
"Förhör Daniel. Jag vill veta vad han gör här", sa hon kort åt honom innan hon vände sig om och gick in mot gläntan igen.
"Vad håller du på med?" frågade hon Mina något irriterat när hon närmade sig med långa kliv. "Vi behöver bara ett tält, vi får gott och väl plats i det. Om du inte känner att du behöver ett tält för dig själv?"
Gwen spände blicken i Mina. "Hjälp mig istället att packa ihop tältet jag drog ner tidigare". Hon vände ryggen mot den unga lönnmörderskan och såg missnöjt på högen som var tältet hon slagits mot. Hon kastade en blick bort mot skogen, där hon svagt kunde urskilja konturen av Dakota och visste att Daniel och Aravis satt på marken. Celaena hade följt efter Emory, vilket var något förvånande, men Gwen hoppades att de inte skulle ta död på varandra, utan bara komma tillbaka med det de behövde. Gläntan kändes allt mer och mer hotfull och utsatt. De behövde röra på sig. Nu.
Hon böjde sig ner och börjar räta ut tältet så hon kunde vika ihop det sedan.

Med varje steg han tog blev smärtan verkligare och verkligare vilket fick honom att bita ihop tänderna men så länge han hade något att göra kunde han hantera det. Hela situationen irriterade honom och han var inte helt säker på ifall han var säker där han var. Han var inte säker på att de andra inte skulle döda honom och delvis därför vilade hans hand på kniven i bältet medan Celaena följde honom. Delvis för att han fortfarande inte var säker på att de var ensamma.
Först svarade han inte på hennes fråga. Han tänkte inte gå dit och just nu ville han inte ha något att göra med henne. En något dum komentar vilade på hans läppar men någonstans visste han hur det skulle låta och dessutom ville han inte starta ett bråk eller ens en argumentation. Frågan gjorde honom dock medveten om hur han vilade armen emot kroppen och rörde den så lite som möjligt.
”Jag har varit med om värre, doc”, bet han fram men inte alls med samma ton som tidigare. Nu lät det bittert och sammanbitet. Och hur illa det än var, tänkte han inte erkänna någon svaghet. Inte för henne. Inte för de, ifall det nu vilade främmande soldater i skogen och väntade på dem.
En suck slapp ur honom medan de nådde Jeeparna. Allt tänkande, allt gjorde honom så otroligt utmattad. Och han kände att den enda han kunde luta emot var kvinnan han inte ens visste namnet på. Han litade på att hon skulle göra vad som behövde göras. Vad nu än det betydde?
Han kom fram till den första Jeepen och kollade in genom rutan. Även om han inte hade det bästa seende i mörker så kunde han ändå skymta konturer där inne. Utan att kolla på Celaena drog han lätt i handtaget och till hans frustration gick den inte att öppna.
”Vi behöver kolla de andra med. Den här har en dunk och ifall de andra har det också så ta dem. Ifall de inte är fulla slangar vi ifrån de jeeparna vi inte tar. Kolla även efter andra saker som vi kan ha nytta av.” Ifall hon nu följde med honom kunde hon lika gärna vara till nytta.
Han tog fram sin kniv och gick till ett av de mindre sidofönsterna men tvekade innan han slog med ändan av kniven emot kanten av fönstret. En i hans gamla enhet hade kunnat ta sig in i allt och Celaena hade varit den som kommit med idéen.
”Kan du öppna den?” För första gången sedan de lämnat de andra kollade han på henne.

Celaena betraktade hans rörelser, hur han rörde på sig och hur han höll armen för att skada axeln så lite som möjligt. Hon tyckte inte riktigt om tonen när han svarade henne för en liten del av henne var ärligt talat orolig medan en annan tyckte att han kunde fara åt helvete.
Egentligen borde de väl döda varandra. Celaena var misslyckad och visste att hon var riskabel att ha med sig, och Emory var lika oberäknelig som hon men på ett annat vis.
Trots det så lyssnade hon sedan på vad han hade att säga och nickade trots att han inte kunde se det. När han sedan vände sig om mot henne nickade hon igen och gick fram till bilen medan en liten röst viskade bomber i hennes huvud. Behövde de bomber? Hon kunde för allt i världen inte komma på vad bomber skulle vara bra för.
Hon rätade på sig efter att ha fått upp bilen och suckade sedan. "Jag måste tjuvkoppla alla bilar... Eller så går vi och letar efter nycklar på liken", ångrade hon sig sedan. Hon gick fram till bakluckan och lyckades få upp den med även om det var aningen mer med tvång. "Här har vi slangarna", konstaterade hon nöjt och såg sedan mot Emory.
"Bomber går alltid att fixa, inte för att jag vet vilken nytta vi skulle ha av dem, men ja." Sedan tystnade hon och tvingade sig själv att möta hans blick. Hon ville titta bort, för inom henne fanns fortfarande några korkade känslor hon inte förstod sig på. Ville hon hämnas? Det var bara korkat egentligen, men då skulle han inte vara i vägen. Ville hon förstå sig på honom? Ja. Ville hon skydda honom precis som resten av deras grupp? Helt otroligt nog, ja. Samtidigt ville hon dock slå in hans ansikte även om genmanipulerade sällan hamnade i små slagsmål, vilket var det hon behövde.
Hon var redan väldigt trött på händelserna som fått henne att planera om helt. Hon skulle försöka ta hand om fyra genmanipulerades skador samtidigt. Hon hade på känn att det knappast skulle bli enkelt som hon önskade.

Dakota ger Gwen en bister blick när hon ger honom ännu en order, han lyssnade inte på den första... varför ska han bry sig i att lyssna på den andra? Dessutom tycker han mycket bättre om att inte använda sin förmåga på genmanipulerade... alls. Så med tanke på hans nuvarande etik så kastade han endast en blick på Daniel som fortfarande tycktes lämna honom ifred. Kanske för att han inte upptäckt stackars underlägsna Dakota än. Dessutom kan han säga till något "Berätta exakt varför du är här" men det går fortfarande inte att lita på. Det var därför människorna sagt åt honom att alla skulle dö. Det kunde sluta med att de bara repeterade Dakota också, det har alltid hänt förut. "Berätta sanningen" behöver inte fungera, det är för otydligt. Det är lättare att komma på frågor, det har han gjort förut. Det vet han fungerar. Det har alltid fungerat. Det sa det till honom skulle fungera hela tiden. Det finns alltid en viss felmarginal, han fick den alltid repeterad till honom. Som ett mantra.
"Det fungerade nästan helt utan felmarginal", "Felmarginalen har reducerats, men den är ett faktum", "Det hade varit en Succé, det kunde ha varit det" Dakota grimaserar för sig själv innan han reser sig och tar stegen över till Daniel vars ansikte förvrids väldigt snabbt till ilska när han får syn på Dakota.
"Det känns bra att veta att du har blivit av med en del blod så du är inte alltför hotfull för tillfället", säger Dakota nonchalant. Han menar det inte, han är fortfarande livrädd för Daniel. Dakota är fullt medveten om att Daniel med lätthet skulle kunna dra ut slangen och mörda honom. Glada tanke.
"Jag kan fortfarande ge det ett bra försök", svarar Daniel och Dakota nickar genast.
"Fast... gör inte det, jag tror inte Celaena blir så glad om du ceppar upp blodtransfusionen. Känns det bättre, Aravis?" Dakota tänker inte förhöra Daniel, han vägrar använda sin förmåga på genmanipulerade. Så han vänder sin uppmärksamhet mot Aravis.

Något imponerat betraktade han henne medan hon fick upp bilen och lät kniven glida in i sitt fodral igen. Varför de skulle behöva tjuvkoppla förstod han dock inte men sade inget utan lutade sig lätt emot bilen medan han för en stund lät sig vila. Tjuvkoppla var något han kunde. Det var behändigt att kunna. Särskilt efter krigets slut. Även ifall det kanske inte var slut. Inte på riktigt. Inte för honom.
”Bomber”, sade han något frågande och skakade lätt på huvudet. ”Har du levt under en sten hela ditt liv? Vet du inte hur mycket man kan få för en dunk bränsle? Om vi inte behöver det själva.” Han böjde sig fram bredvid henne och tog tag i dunken som var tom och en slang med sin oskadade arm. ”Gå du och se efter i de andra bilarna.” Vilket mer eller mindre betydde att han ville hon skulle se om de var låsta och i sådana fall öppna dem.
Han lade allt vid bilens tanklucka och hoppades att det skulle vara enkelt. Öppnade förarsätet och tryckte på knappen som öppnade tanklocket. Äntligen lite flyt.
”Välj ut två.” Han var glad över att hon följt efter honom. Det hade varit något för obekvämt ifall han skulle behöva tränga ihop sig i en jeep med sex personer. Tanken på att Daniel skulle följa med dem fick honom att sluta ögonen en stund. Ifall det visade sig att han passerade Dakotas förhör … Emory drog handen över nacken. Masserade lätt de spända musklerna innan han öppnade tanklocket för att arbeta så fort som möjligt i den mån han kunde.

Celaena bet sig själv i kinden för att inte börja tjafsa med honom. Fy sjutton. Han hade inte några som helst sociala förmågor, eller hur?
Hon struntade helt i hans order och gick istället tillbaka till de många stupade soldaterna, började söka igenom tre personers kroppar (varav en liknade henne så hon tog id-kortet som kvinnan tidigare sagt), och tog sedan de tre bilnycklarna innan hon återvände och började låsa upp jeeparna. När de pep till gick hon fram, öppnade bilen med nyckeln och gjorde så på de två andra bilarna. Den tredje var bara utifall att. Exempelvis för Aravis och Mina som båda hade skadade ben och skulle kanske behöva mer plats. Killen hon knivhuggit skulle klara sig med bedövningsmedel.
Hon slängde en aningen ilsken blick mot Emory. Okej, så, ja, hon hade varit bortskämd med tanke på att hon var en tjuv. Hon tog vad hon behövde och brydde sig inte om priserna och innan dess hade hon fått allt det dyra som behövts till uppdragen, vilket bland annat inkluderade bensin. Och så hade hon rest världen över och i vissa länder hade de överflödigt av bensin, och i andra så hade de knappt något. Hon hade vant sig. Och hade han helt missat att hon bara konstaterade att de kunde göra bomber? Dessutom hade hon inte specifikt syftat på bensinen, men...
Hur fan är han fortfarande vid liv? undrade hon och skakade lätt på huvudet när hon satte sig i den tredje bilen och tittade hur mycket bensin den hade. Nästan full. Bra.
Fanns det ingen i världen som hade blivit irriterad på killen och skjutit honom i huvudet?
Hon tog ett djupt andetag, blåste ut och rensade därmed tankarna. Hon var misslyckad. Hon kände saker och ting. Känslor var fel. Hon var fel. Hon var skit. Inte Emory. Emory var en normal genmanipulerad. Precis som de behövdes i stridsfältet. Det var hon som skrek till när oskyldiga dödades. Det var hon som riskerade sina syskons liv när hon kidnappades för att hon var den svaga länken. Det var Celaena det var fel på.
Hon blundade, knöt nävarna så att naglarna grävde sig ner i handflatan, och när hon sedan öppnade ögonen igen så kunde hon inte känna något. Hon var tom. Precis som hon egentligen borde ha varit från första början. Trots det visste hon att känslorna fanns precis under ytan och bara väntade.
Hon gick fram till Emory.
"En är nästan full och de två anda är lite mer än halvfulla", sade hon enkelt. "Jag tog nycklarna för att det är lättare att bli av med bilarna efteråt. Ifall vi tjuvkopplar dem kommer folk förstå att de är snodda och inte ta ifrån oss bilarna. Men, ifall nycklarna sitter i bilen så kommer folk tro att de har tur istället. De kommer inte känna av samma tveksamhet och då blir vi, eller åtminstone jag, av med fordonet lättare innan jag byter", förklarade hon sedan. Hon såg på honom med en neutral blick. En väldigt, väldigt tvingad neutral blick förvisso, men den var åtminstone där. Och hon kände sig helt okej. Så länge hon inte dödade någon kanske hon skulle kunna behålla fasaden för ett tag.