Malfoy och Granger

Jaaaa har letet efter en bra Dramione ff

Jääätteee braaa!

Bara sååå bra. Wow.

nämen kolla det kommer två kapitel på samma dag, kan det bli bättre?!

---

Kapitel 32

Hermione

Sommarlovet hade börjat och jag spenderade mest tid hemma, i mitt rum. Det regnade mer än det var soligt här.
Mamma och pappa var oroliga över mig och tillslut fick de veta vad som hade hänt. De tröstade mig och så, men de var inte riktigt förstående.
Idag hade jag faktiskt planera att åka in till stan.
Jag hade på mig en grå t-shirt och ett par slitna ljusblå jeans.
Regnet smattrade mot fönstret så jag satte på mig en mörkblå regnjacka och mina svarta skinnkängor.
Jag hängde min väska över axeln och sa hejdå till mina föräldrar.
Det tar bara två minuter att gå till närmaste busshållplats från mitt hus.
När jag kom fram satt det en tjock gubbe där.
Han såg gammal och trött ut.
Jag satte mig försiktigt på bänken utan att säga något.
Han harklade till och sa "Vad fint väder vi har." lite tyst.
Jag var lite osäker på att han menade det till mig, men sen slängde han en blick på mig så jag nickade till svar.
Efter tio stela minuter kom bussen och jag gick fort på.
Bussen var ganska föll så jag erbjöd den sista platsen till gubben.
Efter tjugo minuter stannade bussen där jag skulle av och jag gick fort av.
Jag gick direkt in i gallerian som var precis där bussen stannade.
Jag satte mig i ett avskilt hörn på ett café.
Jag plockade fram blocket jag hade i min väska och började rita små grejer. Jag hade aldrig varit bra på att rita men jag hade fått inspiration till att rita den senaste tiden.
Jag kände hur någon ställde sig framför mig men jag lyfte inte ansiktet från blocket.
"Hermione?" sa en obekant röst.
Jag tittade upp och där stod en kille med bruna ögon. Hans hår var blont, inte som Dracos, utan mer guldblont. Han såg ut att vara i min ålder.
Jag skakade lite lätt på huvudet.
"Ursäkta?" sa jag.
Det kändes alldeles torrt i min mun.
"Känner du inte igen mig?" frågade han och gav mig en blick som faktiskt kändes lite bekant.
Jag kollade på honom ett tag. Sen förstod jag vem det var.
"Nämen Alex!" sa jag och gav honom en snabb kram.
"Jag har inte sett dig sen jag var elva." nästan skrattade jag.
Alex var min bästa vän när jag var liten och han var den enda jag brukade vara med.
"Jag blev nästan sur när du inte kände igen mig." skrattade han.
"Jag behövde lite tid bara. Du har förändrats så mycket!" svarade jag.
Alex skrattade.
"Tycker du det?" frågade han samtidigt som han log.
"Jaa, ditt hår är mörkare och du har ingen glugg längre." sa jag.
"Du har också förändrats. Dina tänder är inte lika stora." sa han och pekade mot min mun.
Jag flinade och ryckte på axlarna.
"Vill du ha något från cafét? Jag kan betala." sa Alex glatt.
"Nej tack, det är bra. Men du får gärna sitta och prata med mig ett tag, om du vill." svarade jag.
Alex log och vi satte oss vid bordet jag satt vid innan.
Jag la blocket på bordet och skulle precis börja säga något när Alex avbröt mig.
"Har du ritat det här?" frågade han och tog mitt block.
"Ehm, ja. Jag är inte speciellt duktig, men det är kul." svarade jag, lite generad.
"Nej det är jättefint." sa han och bläddrade några sidor.
"Tack." sa jag tyst.
"Vem är det här?" frågade han och vände blocket till mig.
Det var en bild på Draco som jag hade ritat för någon dag sen.
"Det är..." började jag och tog blocket.
Jag strök tummen över teckningen.
"Det är en klasskompis." sa jag tyst.
"Oh, en pojkvän kanske?" sa Alex retsamt.
Jag stoppade ner blocket i väskan.
Sen kollade jag på Alex och skakade på huvudet.
"Nej det är bara en kompis, som ville att jag skulle skulle rita av honom." svarade jag och tvingade fram ett leende.
"Vad heter han?" frågade Alex nyfiket.
Jag gillade inte att prata om Draco. Men Alex kunde ju inte veta att han är död.
"Draco." sa jag snabbt.
"Draco? Det var ett annorlunda namn." skrattade han.
Jag nickade.
"Så vad har du gjort under de här fem åren?" frågade jag för att byta ämne.
"Haft hemskt tråkigt. Jag blev jätteledsen när du berättade att du hade fått plats på någon skola i Skottland. Men jag blev ju glad för din skull."
Jag nickade.
"Du har inte skaffat dig någon flickvän? Eller pojkvän? Eller något annat?" frågade jag.
Han skrattade.
"Nä, jag var ju helt förälskad i dig när jag var liten så jag bestämde mig för att aldrig bli tillsammans med någon när du åkte." svarade han med en liten sarkastisk ton.
Jag kollade ner på mina knän och log.
"Du rodnar." påpekade han.
"Nej!" protesterade jag glatt.
"Jo det gör du." svarade han envist.
Vi fortsatte att prata om massa saker länge tills Alex var tvungen att gå.
"Hur länge stannar du?" frågade han.
"Tills den första september." svarade jag långsamt.
"Schysst. Hoppas vi kan träffas mer." sa han.
Jag nickade.
Sen sa han hejdå och gick.

Braaa!!!

Super bra!

Kapitel 33

Hermione (det kommer ju typ alltid vara ur hennes perspektiv, eftersom Draco är.. ja död.)

Mamma och pappa hade åkt till Belgien nu och jag alldeles ensam. De hade först inte velat åka på grund av mig, men jag övertalade de att åka, även fast jag ville att de skulle stanna.
Jag vinkade till dem när de åkte iväg från uppfarten.
Sen gick jag in och satte mig tungt i soffan. Jag bläddrade bland kanalerna där allt handlade om samma sak. Jag stängde av den och bestämde mig för att gå på en promenad, i mina röda pyjamasshorts och min vita alldeles för stora tröja med matfläckar på.
Jag satte på mig mina pappas tofflor på mina bara fötter och gick ut, och jag struntade att låsa dörren.
Det var faktiskt hyfsat varmt ute idag, åtminstone 15 grader.
Jag gick runt och kollade mest ner i backen. Jag hade fortfarande Dracos halsband på mig.
Jag önskade så mycket att han kunde gå bredvid mig nu. Med sin hand i min. Men jag skulle aldrig få göra det igen.
Jag skulle aldrig mer få hålla hans hand eller känna hans läppar mot mina läppar. Jag skulle aldrig ens få se honom mer. För han var död. Jag hade inte riktigt förstått det än. För det kändes verkligen som att jag skulle få träffa honom igen.
"Hermione, han är död." sa jag till mig själv, kanske lite väl högt.
"Vem är död?" sa någon bakom mig.
Jag vände mig fort om och där stod Alex. ¨
Han hade på sig en svart t-shirt med massa tryck på och ett par slitna jeans. Hans lugg hängde lite över högra ögat.
Jag skämdes lite grann över min klädsel.
"Alex." sa jag tyst.
"Är jag död? Vad coolt. Betyder det att du också är död?" frågade han och log.
Jag skrattade lite. Vilket kändes konstigt eftersom jag hade varit så deppig innan.
"Nej du är inte död. Inte vad jag vet i alla fall. Jag mumlade bara lite för mig själv." svarade jag.
"Jaha, för det lät faktiskt som du pratade med dig själv i så fall." sa Alex och började gå mot mitt håll.
Jag gick bredvid honom utan att säga något.
"Hej du." sa han och kollade på mig.
Jag blev nästan rädd för han sa det ganska högt.
"Va?" sa jag.
"Ska du med mig ikväll? Jag tänkte hänga med några kompisar, det vore trevligt om du fick träffa dem." frågade Alex.
Egentligen hade jag ingen lust, men det var förmodligen bra om jag fick vara ute bland människor och tänka på annat än Draco.
"Okej. Visst." svarade jag och ryckte lite på axlarna.
"Kul. Jag kommer till dig klockan 7." sa han och log.
Våra händer snuddade till lite och jag kunde känna hur jag blev alldeles varm i ansiktet. Jag vet dock inte varför. Alex var ju schysst och så, men jag var ju inte kär i honom. Jag kunde inte göra så mot Draco.

---
Kort del jag vet

Bra!

Inte alls så kort och väldigt bra

Eftersom lilla Ronja (jag heter förresten Ronja, tror inte jag har sagt det förut) bestämde sig för att bli väldigt inspirerad så har jag skrivit några kapitel. Så jag behöver bara lite kommentarer så kommer det komma ut ganska många delar i snarast framtid

---

Kapitel 34

Hermione

När jag kom hem skyndade jag mig till mitt rum för att välja kläder tills ikväll, även om det var fyra timmar kvar tills Alex skulle komma.
Jag öppnade dörren till min garderob fort så en teckning som jag hade målat när jag var 5 åkte ner. Jag kollade lite bland mina kläder och sen drog jag ut allt, varenda plagg.
Jag ville hitta något som Alex skulle tycka var snyggt.
Sen slutade leta ett tag.
Varför var det så viktigt nu då? Alex var inte viktig för mig. Eller jo, men inte på samma sätt som Draco.
Alltså visst, Alex såg bra ut, men han är min barndomsvän. inget annat.
Det slutade med att jag bara tog på mig ett par svarta jeans och en ljusblå tröja som jag inte kan komma ihåg när jag sist använde.
Jag gick till badrummet och tog fram en necessär med smink som min mamma hade i ett skåp. Jag bestämde mig för att jag inte skulle sminka mig för Alex, utan för mig själv.
Jag la dock bara på lite maskara och ett ljusrosa läppglans.
Sen gick jag och kollade på tv tills det knackade på dörren. Jag gick för att öppna men stannade vid spegeln i hallen för att se om mitt hår såg bra ut. Sen kom jag på mig själv och öppnade dörren.
Där stod Alex med samma slitna jeans och en mörkblå skjorta med vita prickar. Hans hår såg ut att ha mer volym och det var bakåt.
"Wow. Vad fin du är." sa han och kollade förvånat på mig.
"Tack." sa jag och log.
"Ska vi gå?" frågade han och gav mig ett snett leende.
Jag nickade och stängde dörren.
Vi började långsamt gå.
"De är redan där, mina vänner alltså." sa han.
"Vart ska vi?" frågade jag.
"Det får du se, vi brukar hänga där hela tiden." svarade han.
"Är du säker på att dina vänner kommer gilla mig? Det är bara att be mig gå om ni vill att jag inte ska vara där." sa jag.
Alex kollade på mig och rynkade pannan.
"Vad snackar du om? De kommer älska dig." svarade han.
"Är du säker på det?"
Alex log.
"Hermione, du är den coolaste personen jag någonsin känt. Jag är verkligen säker på det." svarade han.
Jag skulle precis börja säga något när han sa att vi var framme.
Vi stod vid en tegelstens byggnad. Den såg övergiven ut för massa rutor var sönder och det fanns skräp och klotter överallt.
"Kom." sa Alex fort och ledde mig till byggnaden där taket var lite lägre.
Alex hoppade upp på taket och sen sträckte han sin hand mot mig.
"Jag hjälper dig upp." förtydligade han.
Jag sträckte min hand mot hans, och eftersom min tröja var lite för liten så såg man lite av min mage när jag sträckte på mig.
Alex drog upp mig och la sen sin hans på den bara huden mellan mina byxor och tröja, för att hjälpa mig komma upp på själva taket.
Jag kände hur jag blev röd i ansiktet och det kändes som att det brändes där han höll handen.
Jag kom upp på taket och Alex släppte mig.
"Alex!" sa en mörk röst som lät som att komma från en tjej.
Jag vände mig om och där stod en tjej med lila hår, nylonstrumpbyxor och en stor svart t-shirt med en döskalle på, och en kille med svart hår och en vit jumper.
"Hej." sa Alex glatt tillbaka till dem.
Tjejen kollade konstigt på mig ett tag, sen log hon.
"Åh hej, Hermione hette du va?"
Jag nickade till svar.
"Coolt namn. Jag heter Jace och det här är Edwin." sa hon.
"Du ska veta hur mycket Alex har berättat om dig." sa han som tydligen hette Edwin.
"Ja, du skulle bara sett här om dagen, han var helt uppspelt över att han träffade dig på stan." fortsatte Jace.
Jag kollade på Alex som rodnade.
"Det är inte sant." mumlade han.
"Jaså?" sa jag och kollade retsamt på honom.
"Alex är kär i Hermione." sjung Jace och Edwin tyst.
"Äh, håll tyst." sa Alex glatt.
Vi skrattade och faktiskt, för ett litet tag, glömde jag bort allt med Draco.

---
Ni får hemskt gärna berätta vad ni tycker om fanficen nu när den har ändrats lite grann (och jag vet att det inte handlar så mycket om Dramione nu, men vem vet vad som händer i kommande delar )
Men berätta gärna, till exempel vad ni tycker om Alex.