En magisk romans

Amazing! Jag älskar det! Längtar till nästa den här ff:en är bra för bra!♥

Så himla bra! Lägg ut mer nu!

KAPITEL TRETTON: UPPVAKNANDET
DEL TVÅ

Azizas perspektiv

Så fort jag öppnar ögonen slår madame Pomfrey ner på mig som en hök.
"Jaha. Du är vaken nu?", frågar hon skarpt. "Poppy! Hämta mer värmeextrakt till miss Azikwe och herr Black." En liten flicka på kanske tio år nickar åt madame Pomfrey och går in genom en dörröppning till höger. I sängen bredvid min kan jag se James ostyriga hår röra sig med hans andetag. Han verkar sova djupt under det varma täcket. Mellan våra sängar sitter Sirius på en stol med armarna och benen i kors och ögonen slutna. Han har en filt över axlarna.
"Mamma!", ropar den lilla flickan, som tydligen heter Poppy. "Jag hittar inte..."
"Jag kommer!", säger madame Pomfrey irriterat. "Om du någon gång vill bli botare så kan du inte hålla på och...", hennes gnetiga röst tonas ut när hon går efter den lilla flickan, som verkar vara hennes dotter.
"Sirius", försöker jag säga, men får inte fram något annat än ett ganska äckligt, gurglande ljud. Det är i alla fall tillräckligt för att fånga Sirius uppmärksamhet. Han vaknar upp så hastigt att han nästan faller av stolen. Filten glider av hans axlar.
"Aziza!", han låter lättad. Jag harklar mig och försöker prata igen, men även denna gång utan resultat. Sirius ler en aning, och jag känner att jag bara vill gråta och slänga mig i hans famn. När han ler på det där sättet, när hans ögon glittrar och han får en pytteliten rynka i ena mungipan, hur gärna vill jag inte då vara hans? Tårar börjar bildas i mina ögon, och jag försöker säga åt de att låta bli, men det är omöjligt.
"Jag trillade i", säger jag bara, men inser genast att det är ett dumt påstående. Som om Sirius inte redan har förstått det.
"Jag vet", säger han. "Sarah berättade. Hon har varit här förresten." Sirius sätter sig på sängen alldeles bredvid mitt ben. "Hon fick däremot inte vara kvar här på natten, eftersom hon inte var sjuk." Jag ser mot fönstren. Himlen är mycket riktigt mörkblå. Det är antagligen sent på kvällen vid det här laget.
"Du bar mig hit", säger jag. Ännu ett dumt påstående. "Du räddade mitt liv." En av de där tårarna som hotat att falla ner för min kind gör det, och Sirius leende bleknar en aning, men han säger ingenting.
"Förlåt", säger jag.
"Du har inget att be om ursäkt för." Han stryker undan min tår med sin tumme, och det liksom rycker till i mig när han rör vid mig. Sirius stryker mig över mina stela, kalla flätor.
"Sov gott", säger han och ger mig en puss på kinden. Jag kan känna hans kind vidröra min mun, och doften av mynta, rakvatten och trygghet. Sirius doftar trygghet på ett sätt som jag vet att bara han kan. Samtidigt är det något med honom som är mörkt och hemligt. Något han inte vill prata om, och även det är på ett sätt attraktivt.
"God natt", svarar jag och ser på när Sirius återvänder till sin säng på James andra sida. Dessa få sekunder av närhet gör att jag genast mår bättre. Tårarna ebbas ut, och jag ligger länge och stirrar upp i taket. Tänk om jag hade kysst honom, hade han kysst tillbaka? Jag har aldrig ens behövt tänka tanken förut, men å andra sidan har jag aldrig känt samma sak som jag gör för Sirius. Jag sluter ögonen och låter sömnen omfamna mig.

Åååh vad bra ♥_♥

Bra!!

Jag utbrast seriöst "Gud vad gulligt!!"...


...när jag förstod att Poppy var liksom Pomfrey, fast hennes mamma hade jobbat där och blablabla...

Tyckte även att allt Aziza-Sirius-fluff var så cute!! (Love fluff)
Shippar dem såååååååå mycket!!
Och vad ska man kalla det då? *suck*
Typ Siriziza eller Azizirius...?
Älskar även beskrivningen av hur han luktar, kan riktigt känna doften inom mig... Du beskriver så fint att det inte finns! Allt känns ju så äkta!!

AWSOME!

Jättebra skrivet!!

Superbt

Super!!!