Piraternas fånge(PRS)

Mona var avsvimmad men andades än i stöttar medan han sydde igen hennes sår och lyckades stoppa blodflödet. Hon blev dock ändå blekare och blekare och allt blev mer blodigt då doktorn råkade grisa runt mycket med det blod som redan var ute.
Tillslut kunde han inte göra något mer för henne utan vände sig mot kaptenen. Han puttade undan Seamus och gjorde samma sak för kaptenen som för Mona. Carl hade kommit fram till Mona och såg ner på hennes bleka och avsvimmade ansikte. Sakta tog han hennes hand och kramade den. "Snälla, klara dig" mumlade han.

Seamus ställde sig vid britsens fotända för att hålla koll på Mona. Det sticker i honom att höra och se Carl där. Trots att Carl passar in där så att säga, det gör han bättre än Seamus i alla fall. Seamus är bara en inkräktare på ett område han inte har något att göra med. Han står dock var där ändå, han står där och letar efter saker som han kan se på som inte är Monas blodiga mage. Han stannar på hennes stängda ögonlock, som om hoppet att kanske få se henne öppna ögonen är tillräckligt för att han ska lyckas hålla hoppet uppe och slippa stirra på ett blodigt hemskt sår.

Carl stod tillslut inte ut med att se henne så. Han hämtade en ren tygbit och en skål med vatten och tvättade det rent på hennes sår. Han gjorde det varsamt och försiktigt tills allt var borta och han fick upp en filt från golvet och la den över henne, bäddade om henne. Hon rörde sig inte än, hon bara andades svagt. Men hon levde än.
Fowl hade än fullt upp med kaptenen och kunde onte ägna de andra någon tanke än. Det höll på så en stund, ingen sa något. Tillslut hördes ett svagt stönande och Mona öppnade sakta ögonen och såg rakt upp på Seamus. "Vad hände? Det gör ont?" Undrade hon svagt.

"Hon högg dig i magen." Svarar Seamus och låter allmänt bitter. Riktigt bitter. Han har fortfarande motgiftet i fickan, hon kommer inte överleva utan det och han är inte med på att ge det till henne. Inte alls. Kaptenen förtjänar det inte efter att ha skadat Mona på det viset. Men han är så otroligt lättad över att hon vaknade, det kanske är hans fel? Det är hans fel, hon försvarade honom. Det var så det hände, hon försvarade honom och kaptenen högg henne i magen. Han skulle hellre velat att det var han nu när han tänker tillbaka på det.

Mona såg sakta ner mot sin mage men såg inget då filten täckte det. Men det kanske var för det bästa. "Är det illa?" undrade hon vidare och vred på huvudet och fick syn på Carl. Hon log svagt då hon såg hur glad han verkade bli av att se henne. "Miss" sa han och kom fram. "Rör dig inte, du behöver vila". Hon lydde inte utan såg åt andra hållet, förbi Seamus och fick syn på kaptenen och Fowl.
"Vad har hänt?" undrade hon och slöt ögonen igen några sekunder. Hon hade huggit henne i magen..Men vem hade skadat kaptenen? Carl? Hon trodde inte det direkt. Tillslut kom Fowl till dem och han så faktiskt orolig ut. "Jag kan inte göra mer, överlever hon så överlever hon. Men jag förstår inte...Hon borde klara en knive bättre än flickan" mumlade han.

"Nej, det borde hon inte." Muttrar Seamus med korsade armar. Fowl vänder sig om mot honom.
"Vad?" Frågar Fowl och Seamus vänder blicken mot honom. Den är iskall. Blicken han möter är förvirrad, mixad av känslor som snabbt blir utbytta mot ilska. "Vad. Gjorde. Du?" Vid varenda ord tar han ett steg närmare och Seamus möter hans.
"Högg henne." Svarar han simpelt och Fowl tar ett steg bakåt.
"Ärligt, vad gjorde du? Du måste berätta. Kaptenen må verka oresonlig men om hon dör är det definitivt snaran för dig." Konstaterar Fowl och korsar armarna över bröstkorgen.

Mona lyssnade medans Fowl och Seamus pratade. Hon kände sig trött, slö, och allt gjorde ont. Hon hade ögonen slutna men öppnade dem snabbt då hon hörde vad Seamus sa.
"Seamus! Varför högg du henne?!" sa hon och försökte sätta sig upp men Carl bara tryckte ner henne igen. Hon förstod inte, varför hade han huggit kaptenen? Var det för...att hon huggit henne? Men det kunde väl inte vara så?
Hon hörde sedan Fowls ord och lyckades knuffa bort Carl och satte sig upp även om hennes huvud snurrade. "Berätta, snälla Seamus. Du får inte låta dig själv bli hängd över något sådant här" sa hon bedjandes och såg på honom.

Seamus ser på Mona när hon blir nedknuffad i sängen av Carl och lyssnar faktiskt på henne. Varför? Han tänkte inte efter, därför gjorde han det. Han blir dock ärligt förvånad när hon reagerar på att han kanske kommer bli hängd. Carl ser inte speciellt brydd ut. Han hatar säkert alla sorters pirater, oavsett vad de gör eller inte gör. Seamus vänder dock bort blicken från dem allihopa innan han svarar. Han vill inte svara.
"Kniven är förgiftad." Svarar han torrt nog och har fortfarande armarna korsade. Fowl ser... allt annat än glad ut.

Mona såg genomträngade på honom, försökte få honom att säga. Hon kände inte mycket för kaptenen och skulle vara lättad ifall hon dog, men om hon dog skulle Seamus straffas. Vilket hon inte ville.
Hon flämtade till då hon hörde vad han sa. Förgiftad? Tankarna vandrade tillbaka till Tortuga och hon var tvungen att lägga sig ner igen. "Kniven...Nu minns jag! Du fick den av han i butiken! Gav han dig inte motgift också?". Hon hade sett honom få det. "Seamus, snälla ge det till henne bara" bad hon.

Seamus ser på Mona och hans blick blir mjuk på något sätt. Han sticker ned en hand i sina fickor och drar upp motgiftet som Mortimer skyndar sig att ta ifrån honom och rusar till kaptenen för att rädda hennes förbannade liv. Seamus vet inte vad han tycker om det och för en gångs skull tror han att Carl och han har samma åsikt om någonting. Fast hela upplevelsen gav honom liksom en ny syn på hela "problemet": De båda behöver komma tillbaka till sina liv. Oavsett vad som behövs tänker Seamus göra sitt allra möjliga bästa för att försöka få tillbaka Mona till sitt liv... även om det troligen kommer sluta upp med att han blir hängd för sjöröveri. Sådant händer överallt nu för tiden.