Något nygammalt

Laura såg på henne med tvekan i blicken.
"Ni kanske bör tala om det? Vad ni ska och inte ska göra för att låtsas att allt är som vanligt. Men hur det än är Cara så är Hogwarts fyllt med skvaller, det går redan rykten om er och det kan lätt fara till din fars öron." sa hon men teg om det med Jillian, hon ville inte höra det eller fler detaljer vad hon gjort. För hennes öron var det inte normalt och det berörde henne illa konstigt nog.
Nu var det Lauras tur att skratta åt den befängda iden att hon skulle hamna i ett förhållande med någon alls.
"Jag är inte rädd att han skulle skada mig, en sådan situation skulle jag klara. Det är mer...." hon tvekade men avslutade inte meningen, det var mer att ha någon nära, någon som skulle röra henne, hon skulle aldrig våga.

Cara skrattade roat.
"De ryktena har cirkulerat sedan vi var små och min far lärt inte ta någon notis om dem, han tror knappast de skulle bli sanna nu" sa hon och ryckte på axlarna.
"Nej det är antagligen enklast om vi bara är vänner" sa hon och log sedan mot Laura.
"Jag vet att det kan verka otäckt, men det är halva grejen med det, men jag skall inte tvinga dig att göra något du inte vill" sa hon endast och reste sig upp och sträckte på sig.
"Jag tänkte bege mig tillbaka, vill du följa med eller stanna här?" frågade hon.

Laura sa inget mer om Draco och Cara, hon kunde ändå inte påverka något även om hon tyckte det var synd. Men hur det än var så var vänner bättre än inget.
Hon reser sig upp och nickar till att följa med, hon hade ingen lust att stanna kvar för hur det än var hade hon sökt efter Cara och ingen annan.
Att tala om Blaise verkade lika svårt som med Draco, nej hon blev verkligen inte klok på någon av de. Sedan det roliga att hon skulle dras in i sådana problem var otroligt bara det.
Hon ser på Cara och väntar att hon skulle bli klar att gå. Hon inser att inte bara problem med killar var det otroliga i denna situation utan att hon verkligen talade om det med någon, någon som tycktes orka med hennes närvaro till och med.
"Du Cara........" sa hon tvekande och såg på kvinnan.
"Tack, tack för allt du gjort för mig." sa hon och mötte hennes blick med allvar, att hon verkligen menade det.

Cara stannade när Laura tackade henne, hon var inte bara förvånad utan chockad, hon hade aldrig trott att någon skulle tacka henne, iallafall inte någon som inte var hennes familj, Draco eller Blaise, hon vände sig långsamt om mot Laura.
"Jag har egentligen inte gjort något, så varför tackar du mig?" frågade hon undrande innan hon fortsatte gå tillbaka mot slottet. Hon visste inte varför det kändes så konstigt att Laura tackade henne men det gjorde det, som om hon inte förtjänade det, särskilt inte med tanke på att hon endast gjorde det för att se vad som hände med Laura och om hon kunde få henne att ändras.
Cara stannade när de kom ut på skolområdet och hon såg en välbekant figur gå över området och suckade.
"Vad gör han här?" sa hon trött och såg sin far försvinna in i slottet, hon hoppades att han inte ville prata med henne, hon stod och vägde över vad hon skulle göra innan hon började gå mot slottet.

Laura sa inget försen de började gå igen, hon visste inte riktigt vad hon skulle säga eller hur hon skulle förklara.
"Allt, att du ståt ut med mig, talat med mig, försökt att göra något alls." mumlade Laura, det lät futtigt, men det var så mycket mer. Visst hade folk talat med henne förr och hon talat med dem. Hon hade umgåtts med folk, men mest ytligt, mest via skolarbete och liknande.
Då de kommer ut på skolgården följer hon Caras blick och ser hennes far. Laura rynkar på pannan men kommenterar det inte, mest för att hon inte vill såra henne med att säga något dumt. Fast egentligen hade hon inget ont att säga om honom, inget bra heller för den delen. Möjligtvis att han var orsaken till hennes fars död.
"Han styr skolan, han kanske vill se över den och dig?" sa hon och försökte få det att låta så naturligt som vanligt, att de talade om vädret och inte Voldemort.

Cara skrattade och såg på henne.
"Du är inte så svår att stå ut med som du tror, jag har mött värre människor, tro mig både Blaise och Draco är värre" sa hon roat och ryckte på axlarna. "Ja ibland måste man försöka" sa hon och fnös sedan.
"Han vill säkert se att jag sköter mig, han kan inte direkt göra något åt skolan, han har redan valt vilka som får gå här, vilka lektioner och lärare som skall finnas på skolan. Så antagligen har jag väl missköt mig" fnös hon igen och log sedan mot Laura.
"Ja vi får väl gå och se vad han vill" sa hon och gick mot skolan.

"Du har väl inte mött mig vid alla tillfällen." säger Laura och blinkar. Hon har hittills varit ganska harmlös, vilket hon var för det mesta. Sen hennes utbrott hade ingen råkat åt för, eller Blaise bara, en liten grad.
Laura skrattar åt det hon sagt, för att tyckte Voldemort att Cara misskött sig höll hon med honom, hon var inte guds bästa lamm och följde inte skolans regler till punkt och pricka. Det gjorde Laura däremot, dock var föregående kväll ett undantag. Samt ett par gånger till under hennes skolgång, men hon hade gjort det på så vis att hon aldrig blivit påkommen.
Laura följer med Cara, Cara hade sagt vi och Laura var faktiskt ganska nyfiken på hennes fader. Vad hon hört från Cara var han till viss del normal, sedan hur han styrde brydde hon sig inte i.

"Nej det har jag inte men jag tvivlar på att du är värre än någon av dem" skrattade hon "Eller Bella för den delen, hon kan vara helt hopplös"
Cara gick sammanbitet över gräsmattan mot skolan och hon såg Amycus stå och vänta i entrén.
"Rektorn vill prata med dig" sa han och fnös.
"Jag tror knappast det är Sev som vill prata med mig utan min far, men jag är på väg dit" sa hon och började gå upp för trapporna mot Sevs kontor för att möta sin far, hon såg på Laura som gick bredvid henne, hon var inte direkt intresserad av att möta sin far men det var bättre att få det överstökat än att dra ut på det.
"Är du redo?" sa hon till Laura och log mot henne innan hon gick in på kontoret.

"Bella?" sa Laura innan hon insåg vem Cara talade om i detta fallet. Ibland var det bara svårt att inse vilka hon kände och var med, de var inte de normalaste människorna.
"Nej, troligtvis inte som någon av dem." sa Laura lugnt då de passerade Amycus vid entrén. Även han var en dödsätare, men Laura hade inte så mycket emot honom. Hon hade dock mött honom enbart en gång, men hon hade fått poäng och beröm och de lärarna som gav henne det gillade Laura mycket.
Vägen till Snapes kontor fick Laura att tänka om hon valt rätt. Om hon valt rätt sällskap, om hon valde rätt vid att följa med hit. Men hur det än var så gillade hon Cara och var nyfiken på hennes far. Hur det än kunde sluta vid det mötet så skulle det bli spännande och intressant.
Hon nickade stumt till svar åt Cara och klev in, hon klev in ett halvt steg bakom Cara som hon kunde göra sig mer osynlig på så vis.

Cara kände hur hennes fars blick genast föll på henne och sedan Laura.
"Vem är det?" sa han i en kall ton och Cara log.
"En vän, du vet normala människor har vänner, bara för att du inte hade det, behöver inte jag vara utan" sa hon och han fnös och hon himlade med ögonen.
"Så vad ville du?" frågade hon.
"Är det så man hälsar på sin far?" frågade han och hon höjde ett ögonbryn.
"Du har inte direkt hälsat på mig heller" sa hon och han log en aning roat innan han gav henne en kram som hon besvarade, de hade bråkat sist de setts och hon ville egentligen inte bråka med honom.
"Så vad ville du?" frågade hon vänligare och log.
"Jag ville veta om du ändrat dig, om du tänker ge dig till känna och så glömde du den här hemma" sa han och höll upp medaljongen som han gett henne för flera år sedan.
"Medaljongen, jag har letat efter den" (Säger vi) svarade hon och tog gladeligen emot den och hängde den runt halsen innan hon blev allvarlig. "Nopp jag har inte ändrat mig, jag tänker inte låta någon veta vem jag är, ja med undantag för Laura här, sa,t Draco och Blaise, men de vet redan" sa hon och han suckade och masserade tinningarna.
"Barn" sa han och såg på Severus som ryckte på axlarna och sedan log mot Cara.
"Om du ursäktar har vi läxor att göra" sa hon och började gå mot utgången när hon såg att hennes far stirrade på Laura. "Hon kommer inte säga något, jag lovar."
Cara såg på sin far och puttade ut Laura utanför dörren innan hon vinkade åt dem båda och stängde dörren bakom sig, hon såg glatt ner på medaljongen, glad över att åter få ha den på sig innan hon såg på Laura och skrattade.
"Ja nu har du fått möta min far, för att vara ärlig så är han lite galen" sa hon roat och började gå mot biblioteket, hon tänkte inte plugga men hon gillade att sitta där.